På onsdag handlar SVT:s kulturprogram Kobra om ett ämne som sakta börjar bli det nya svarta i filmen: ålderns höst.
I takt med att många av våra mest vördade regissörer – och därmed de med mest status och möjlighet att få ihop pengar till den allt mer svårfinansierade biografsatta spelfilmen – når pensionsålder (och mer) så tenderar de också att kasta allt längre blickar mot sin egen generation.
Mike Leigh, född 1943, gör det allt oftare – mästerligt i Medan åren går 2010. Och i våras var det Notting Hill-regissören Roger Michell, född 1956, som i Le Week-End lät Jim Broadbent och Lindsay Duncan spela ett par som återbesöker sin smekmånadsstad Paris 30 år senare. Mellan höftproblem och erektionssvårigheter idisslar de bittert försuttna chanser och avslutar med att nostalgikopiera dansen ur Jean-Luc Godards En rövarhistoria från 1964.
Det som gör att Make Way for Tomorrow känns så oerhört fräsch och annorlunda i dag ligger i en förvånansvärt hård kritik av kärnfamiljen och barnen. Den är en hyllning till paret.
Det är förstås också en fråga om att 60 och 70 – liksom 50, 40 och 30 – i dag betyder något helt annat än det gjorde för bara ett par decennier sedan. Människor lever längre, de är friskare och har möjligheten till andra liv. Antalet filmer om ny kärlek på ålderns höst – som bioaktuella Säg aldrig aldrigi med Michael Douglas och Diane Keaton – lär öka ordentligt de närmaste åren. En annan orsak är krasst ekonomisk: den generation som fortfarande går på bio (eller snarare har fritid att göra det igen) är samma som omfamnade filmen som »sin« moderna konstform på 1960-talet.
Men den mest fantastiska filmen om ålderdomen – i stark konkurrens med Kore-edas Still Walking och Ozus Föräldrarna – har faktiskt redan gjorts. För snart 80 år sedan.
Det är också den allra sorgligaste.
Varje gång jag tänker på hur det på värsta möjliga vis skulle kunna se ut om slutet en dag kommer av ålder (och inte av sjukdom – då föreställer jag mig Maurice Pialats hemska La gueule ouverte), så ser jag framför mig skådespelerskan Beulah Bondis ansikte under slutsekunderna av Leo McCareys Make Way for Tomorrow från 1937.
Den har länge varit en juvel i cineastkretsar och blev tillgänglig igen för ett par år sedan när Criterion gav ut den på dvd.
Leo McCarey började sin karriär som stumfilmsregissör och skapade Helan och Halvan. De flesta filmintresserade kan nog namnet på filmer som bröderna Marx Duck Soup, Cary Grants genombrott som screwballstjärna i The Awful Truth och klassikern An Affair to Remember.
Men trots att Make Way for Tomorrow var McCareys egen favorit nämndes den länge inte ens på hans wikipediasida med mer än titeln. Orsaken till den filmhistoriska frånvaron är på många sätt en gåta – klassiker borde ju vara filmer som följer genrekoder men är smarta nog att underminera dessa. De där filmerna som har det lilla extra.
Svaret ligger dock inte i filmens tekniska genomförande – det är perfekt – utan i handlingen. I häftet till Criterionutgåvan skriver regissören Bertrand Tavernier om hur han hjälpte till att distribuera en framgrävd kopia i Frankrike på 1960-talet och hur han då bad kritikerna att för guds skulle inte berätta vilka filmen handlade om, utan hålla sig till känslan, dess emotionella ton. Kritikerna lydde inte – och publiken höll sig borta. Precis som den gjorde efter filmens USA-premiär i slutet av 1930-talet.
Och ja, det är inte svårt att se att publiken – vare sig under det deppiga sena 1930-talet eller det lyckligare 1960-talet – svek när de läste att det var en film som handlade om hur banken tar två åldringars hus. Hur de efter 50 år tillsammans måste separera och bo var för sig hos vuxna barn som behandlar dem illa. För att till sist skiljas åt för evigt.
Det finns få sociala stigman som är så svåra som ålderdomen, som vi är så ovilliga att prata om eller skildra i konsten. Och det kanske inte är så konstigt att större delen av den »nya« ålderdomsfilmen kommer när man kan vara livsstilsgammal på ett nytt sätt.
Få sociala stigman är så svåra som ålderdomen, och det är inte konstigt att den »nya« ålderdomsfilm-genren kommer när man kan vara livsstilsgammal på ett nytt sätt.
Make Way for Tomorrow handlar om det snart 70-åriga paret Bark och Lucy Cooper. De har varit gifta i 50 år, de har fem vuxna barn, och i den första scenen möter vi dem när de har samlat klanen för att berätta att banken har tagit huset. Resultatet blir att barnaskaran, högst motvilligt, tar sig an dem, men var för sig. Lucy flyttar in hos sin son, med fru och tonårsdotter, i New York; Bark hos dottern hundra mil bort. Det ska vara en temporär lösning innan de kan återförenas, men under den kommande timmen inser vi att det är slutet.
McCareys storhet låg i mycket, men från Helan och Halvan och framåt var det tydligt vilket strålande öga han hade för mekanismerna i parrelationer. I Make Way for Tomorrow använder han talangen till att först demontera paret. Efter att Bark och Lucy har separerats mejslar han fram hur den till en början milde Bark blir en allt bitskare man.
Först är framställningen mest småroligt, men så sakta händer det något. Stämningen skruvas åt. Det gäller framförallt skildringen av Lucy. Hennes sons familj börjar betrakta henne som en social belastning och hon handskas med den nya situationen som en kvinna för sin tid: vill göra sig behövd, så som hon har behövts för sin man i femtio år. Absolut inte vara en börda.
Det summeras i en helt enastående scen då Lucy, efter att ha hittat ett brev från ett »hem för äldre kvinnor«, förekommer sin son – just i färd att berätta för henne om flytten – med att säga att hon vill dit själv.
Lucy sitter i sin gungstol (knarrig förstås) och sonen står upp. McCarey klipper mellan dem i 180 grader (ett knep som Ozu alltid höll sig till: det är nog ingen slump att Make Way for Tomorrow är grunden till just Föräldrarna) och placerar oss därmed i mitten, i korselden av deras blickar, och tvingar oss att välja sida.
Trots att det är Lucy som sitter ner är det hon som är rakryggad, sonen tvingas luta sig alltmer mot henne, och det är ingen tvekan om vem som är den starka i samspelet.
Hela scenen – som, vet vi efter att ha hört Lucy berätta om ett besök på ålderdomshemmet som ett veritabelt helvete, är lika med självmord – avslutas med att Lucy reser sig upp och viskar i sonens öra »you always were my favourite son«.
Det hade kunnat skildras som ett skuldmässigt dolkhugg (och det är så jag läser repliken) men sonen har i sin lättnad inte ens vett att förstå vad som har skett och McCarey tonar därmed ner vad som kunnat bli en smärtsam dramatisk punkt.
Man kan bara föreställa sig vilken melodram Make Way for Tomorrow hade kunnat bli i händerna på säg Douglas Sirk. Men McCarey gör tvärtom. Han tar den allra deppigaste av historier, ser den i vitögat utan att blinka (helt utan att blinka: han låter till och med Lucy läsa en viktoriansk dikt om äktenskap i sin helhet) men vet att vi behöver skratta för att verkligen känna att vi gråter. Tavernier jämför med scener hos Tjechov, där vi går från skratt till gråt utan att ens märka det, och skriver träffande: »We laugh, and our hearts ache.«
Men fram tills nu är filmen bara bra. Ett mästerverk blir den när den går in i sin sista halvtimme. Bark ska skickas till en dotter i Kalifornien, och ska få träffa Lucy en sista gång i New York innan han åker vidare. Han är ovetande om att hon ska in på ålderdomshem – det är i ett samtal till honom som vi har hört om vilket helvete hemmet är.
Bark och Lucy ger sig ut på en promenad i Central Park och hamnar av en slump i baksätet på en bil när en försäljare tar med dem på en åktur. Plötslig är de inne i en resa som tar dem 50 år tillbaka i tiden, till deras smekmånad i New York och deras enda resa hemifrån någonsin.
Nu påbörjar McCarey återuppbyggnaden av paret, och med det filmens finurliga ideologiska kritik. Den nyligen bortgången kritikern Robin Woods närläsning av den sista halvtimmen i filmen ligger nära min egen förståelse. För det som gör att Make Way for Tomorrow känns så oerhört fräsch och annorlunda idag ligger i en förvånansvärt hård kritik av kärnfamiljen och barnen. Den är en hyllning till paret – och inte så lite inspiration för Roger Michell – för vilket detta är ett hinder för ett liv tillsammans på ålderns höst.
Så svetsar McCarey ihop dem igen. Han visar hur Bark visserligen tar kommandot, men att det är just för att han har Lucy vid sin sida. De ber om att bli körda till hotellet där de bodde för ett halvt sekel sedan och de börjar minnas, och kärleksfullt gnabbas om, vilken dag de gjorde vad under smekmånaden. De blir väl omhändertagna av personalen på hotellet som visar dem en respekt och värme som deras barn helt underlåtit att göra. De revolterar mot barnen genom att vägra åka hem på avskedsmiddagen, dricker Old fashioned, äter middag, dansar och minns. De bygger upp paret från tiden innan barnen fanns i livet.
(Återigen precis vad Michell strävar efter i Le Week-end. Överlag får man nog säga att Make Way for Tomorrow är en film som haft enorm filmhistorisk betydelse i det tysta. Ozu vurmade alltså för den, och det är ingen slump att jag häromåret såg den på Alexander Paynes kontor i Santa Monica. Payne berättade då att den och Smultronstället nästan enkom utgjort ledstjärnor för hans filmer om ålderdomen – About Schmidt och Nebraska).
Härifrån är Make Way for Tomorrow en gråtfest man ler sig igenom. Så tragiskt och så vackert att man är ett emotionellt miffo om man inte skakar när Bark med sin klumpiga kropp för Lucy i en vals på dansgolvet. Eller när Lucy blygt och med kameran i ryggen böjer sig mot Bark för att ge honom en puss, bara för att i sista stund vända sig om se in i bilden, på oss, och rodna.
Grymheten gentemot åskådaren är total (men, som Dave Kehr skriver om filmen i New York Times, det är en grymhet utan sadism). Vi vet ju att denna sista halvtimme är en tidsbegränsad uppladdning inför deras slutliga avsked. Men liksom Bark är ovetandes om att hans fru ska till ett ålderdomshem som hon hatar, väljer vi att för en stund kliva in i hans skor och tro på det. För vi måste.
Och så under den sista dansen, när bandledaren spelar Let Me Call You Sweetheart bara för dem, och plötsligt berättar vad klockan är i mikrofonen.
Förtrollningen bryts, paret slutar dansa och måste ta en taxi. Jag håller om soffkudden och hoppas in i det sista på att den snälle hotellägaren ska komma och erbjuda dem ett rum för resten av livet.
Känslan sammanfattas väl i Roger Eberts ord om Make Way for Tomorrow – ord som skulle kunna stå ristade även över Old age-vågen vi snart får se på bio:
»It’s so tough it might not be filmable today, when even Alzheimer’s stories have happy endings.«
Men nu är det här inte bara en film om banker som tar hus och hem, eller barn ovilliga att ta hand om sina föräldrar, eller för den delen om att stoppa undan lite på banken (även om en sådan scen lite ironiskt stoppas in i filmen: »Save while you are young«, står det i ett skyltfönster; »You should have told me earlier« kommenterar Bark cyniskt).
Nej, Make Way for Tomorrow är lika mycket en film om separation.
Vi lever i en tid där ett femtioårigt äktenskap är en anakronism, en tanke som får nittiotalister att sätta engångsliggets sats i halsen. En tid som nog mer präglas av Springsteens Born to Run än den svenske popartisten Rigas briljanta svarslåt och svartkantade hyllning till vardagen i det långa parförhållandet Born not to Run.
Men när man ser Make Way for Tomorrow bryts alla försvar och alla cyniska vallar ner. McCarey hamrar fram det högst subtilt under den tid då Bark och Lucy är separerade. Men låter oss, så genialisk regissör han är, inte riktigt förstå vad som händer förrän de återförenas i skuggan av den tickade klockan. Det är djup, djup tragedi och en kall hand om hjärtat på alla som någonsin haft en människa framför sig och låtit henne gå.
Då och där är det inte längre en film om ålderdomens stigma, om dumma självupptagna barn – McCarey har under den där halvtimmen på ett magiskt vis förvandlat vår bild av Bark och Lucy som åldrade överflödiga föräldrar till ett älskande par människor – utan enbart en påminnelse om det exakta värdet, och därmed förlusten, av en relation.
Allt det där som fastnar och aldrig helt försvinner.
Och att Beulah Bondis desperata blick blir så fruktansvärd att ta in när tåget i slutsekunderna rullar ut från plattformen, är för att vi plötsligt får en glimt av vad det innebär att lämna någon. Efter Femtio År.
Jag kan inte annat än låna Dave Kehrs avslutning till den här texten, eftersom en bättre helt enkelt är omöjlig att få till:
"Lucy looks down, up, and down again; the train, which we’ve seen moving in the soft-focus background behind her, is gone, leaving only an empty stillness. She turns, and starts to walk out of the frame.
And that is why I love the movies."
Make Way for Tomorrow finns på amerikanska Netflix samt på dvd/blu-ray från England och USA.