Lucrecia Martels långfilmsdebut La Ciénaga (Träsket) inleds med ljudet av isbitar som slår i drinkglas och poolstolar som dras över stengolv. Bilder av blekfeta kroppar i för tajta badbyxor och hård belysning. Som om Lars Tunbjörk fotograferat romarrikets sista dagar vid en bassängkant i Argentina.
Emellanåt bryts bilderna av mot vinjettens svarta tablå där ljudmattan – klink, rrrrrrr, klink, rrrrrrr – ligger kvar. Obehaget som ljudet väcker, naglar på griffeltavla, följer med in i filmen som en del av dess klibbiga rötmånadsatmosfär.
Scenen, fortfarande Martels bästa, sammanfattar den argentinska regissörens formspråk. Ljud utanför bild har en bärande betydelse i hennes berättelser och Martel har i intervjuer sagt att hon tänker i ljud när hon skriver manus eftersom det skapar rytm i scenerna.
Fast berättelser och berättelser. Filmerna utspelar sig i mellanrum, de saknar konventionella etablerings- och övergångsbilder och de tycks sträva efter att beskriva en känsla – inte sällan obehag – mer än ett dramatiskt skeende. Scener kapas mitt i: en gyttjebrottning mellan syskon, halvt på skoj, avbryts av ett skott, och i samma ögonblick klipps det till en fågel i skyn och sedan vidare – fem minuter eller fem timmar senare.
Oviljan att etablera karaktärerna och deras relationer gör dessutom att vi under långa stunder famlar efter vem som är make, syster, älskare, dotter, mamma. Tills vi inser att det antingen inte är relevant, eller att osäkerhetsgreppet skärper våra sinnen för andra saker än de vi skulle ha förväntat oss.
Som mest bitsk och samhällskritisk blir Martel i den återkommande skildringen av relationen mellan vit medelklass och indianerna i underklassen som är deras tjänstefolk.
Det har sagts att många filmer i det som kallas den Nya argentinska filmen – med början i Buenos Aires-ungdomar på glid i 1998 års Pizza Birra Faso – har stark lokal förankring. Det är en svepande generalisering men Martel passar bra in i den. Regissören föddes 1966 i den konservativa Saltaprovinsen i nordvästra Argentina och även om hon sedan länge lever i Buenos Aires (där hon inledde sina filmstudier, avbrutna när skolan under finanskrisen fick slut på pengar – hon kallar sig autodidakt) så är det i Salta filmerna utspelar sig.
Regionens natur är en viktig pusselbit i filmerna. De utspelar sig alla utom Cannesprisade La Niña Santa från 2004 på landsbygden. Den tryckande hettan innan monsunen och kossan som fastnar i djungelträsket speglar karaktärernas villkor i debutfilmen. Med samma tydlighet fångas den ensamma femtioplus-kvinnans liv i La Mujer sin Cabeza (Den huvudlösa kvinnan, 2008) av det uttorkade landskap som hon, med sitt fåfängt färgade hår, kör igenom.
Nu är Martel långt ifrån en formexperimenterande regissör hos vilken man får anstränga sig för att hitta teman. Även om intrigerna till synes utspelar sig under ytan så är det mesta tydligt vid en första anblick. Filmernas nav är storfamiljen och i dess centrum står alltid en kvinna. Och Martels kvinnoskildringar är unika inte bara i den argentinska filmen. Hon sätter kvinnor i huvudroller och biroller där hon utforskar relationen mellan generationer.
Det machosamhälle som omger kvinnorna syns dock ändå – eller just därför – tydligt. Männen må befinna sig i berättelsens periferi men vi förstår att det är de – doktorerna, advokaterna, de intellektuella – som styr och ställer utanför familjedomänen. De skapar ett tryck vi känner på kvinnornas sfär, även om de befinner sig i ett annat rum eller en annan stad.
Som mest bitsk och samhällskritisk blir Martel i den återkommande skildringen av relationen mellan vit medelklass och indianerna i underklassen som är deras tjänstefolk. Det går från invektiven som haglar över indianerna i La Ciénaga, till mer subtila antydningar av en annan värld när huvudpersonen i La Mujer sin Cabeza hamnar i indianernas sjabbiga skjulkvarter (som vi bara får ana genom ljuden och bilrutans suddiga dis).
Och så var det detta med swimmingpoolen, som faktiskt råkar vara en politisk nyckel till Martels filmer. Simbassänger går igen i allt hon gör, men de är antingen igenväxta, nedgrävda, belägrade av aggressiva sköldpaddor eller tummelplats för människors förfall.
Lucrecia Martel avskyr nämligen privata bassänger – hon menar att de i ett land med så få offentliga badanläggningar som Argentina kan liknas vid att äga en slav.