Hon har tvingats ge upp sin livsdröm om att bli jockey. Han försöker hitta tillbaka till livet efter att ha mist sin lillebror. Det skymmer, de har sadlat varsin häst och rider mot skogen. Alice Bomans Waiting tonar upp, när syntarna släpps in efter 3:30 i PAL:s romantiska remix. De rider sakta runt varandra, leenden spricker fram genom tårarna. De sätter fart, musiken blåser upp med full volym, vi ser dem galoppera bort längs skogsvägen.
Det är så fruktansvärt vackert. Jag har tidigare tyckt (men glömde skriva det i min förra hyllning) att Glue, frånsett att vara en Secret History-berättelse med Skins-karaktärer i ett Midsomer-landskap, har en ton av amerikansk-rurala teenage-wasteland-filmer som River’s Edge och Over the Edge. Men här, i slutscenen av fjärde avsnittet, händer något helt annat. En här-och-nu-naturromantisk tonårspoesi med syntromans och hästar.
Glue går på brittiska E4, fortfarande oklart om den kommer till Sverige.