Homeland säsong 4 har beskrivits som något av en reboot. Brody är död, hängd i Teheran i slutet av säsong 3, och Carrie kan därmed åter fokusera på det som varit hennes egentliga jobb hela tiden – fältagent.
Förhandssnacket hade talat om att hon skulle vara stationerad i Turkiet, men det visade sig vara en rökridå. När vi återser vår antihjältinna är hon i Afghanistan, stationschef för CIA i Kabul vilket mest verkar gå ut på att ge grönt ljus till drönarattacker och hon har av kollegorna därför dubbats drönardrottningen. Efter avslutad arbetsdag går hon hem, sveper ett par sömntabletter med vitt vin, stoppar in öronpropparna och drar en sovmask för ögonen. Inte direkt en subtil bild av någon som framlever i avtrubbat tillstånd.
När så en raketattack mot en avlägsen by i östra Pakistan där en högt uppsatt terroristledare befinner sig visar sig bygga på dålig information – inte bara terroristledaren utan även 40 oskyldiga bröllopsgäster dödas vilket blir allmän kännedom när ett Youtubeklipp från festen når nätet – blir det redan spända läget i Pakistans huvudstad Islamabad etter värre. Snart klubbas CIA:s chef i staden, som var den som på grumliga vägar fått informationen om terrorledarens position, ihjäl av en ilsken folkmassa.
Men Carrie, som efter den katastrofala insatsen och dess brutala epilog kallas hem till Washington, är övertygad om att situationen kan vändas rätt. Genom lite gammal hederlig utpressning får hon CIA-chefen, även han hårt ansatt efter debaclet, att gå med på att ge henne chansen som stationschef i Islamabad.
Håller sig Carrie fullt medvetet borta från barnet genom att söka placeringar dit familjer inte tillåts medfölja eftersom hon är rädd för vad hon kan ta sig till, eller var det bara en stundens förfärliga ingivelse?
Som reboot betraktad får det första dubbelavsnittet av Homeland sägas stå och stampa. Terroristhistorien går på tomgång och saknar ännu tydlig riktning, och bortsett från en del intensiva scener i samband med dödsmisshandeln av stationschefen Sandy Bachman på Islamabads gator, saknade jag intensiteten som var de tidiga säsongernas kännetecken. Stackars Corey Stoll som stationschefen gick för övrigt precis som i House of Cards en tidig och lite snopen död till mötes, men med tanke på hans huvudroll i The Strain var väl en mer tidskrävande roll svår att få till.
Men allt detta hamnar i bakgrunden när vi får se Carrie på tillfällig visit hemma i USA bada sin lilla dotter Franny. Att Carrie Mathison aldrig kommer att vinna några föräldraskapspris anade vi nog redan när hon upptäckte att hon var gravid i slutet av säsong 3, men att hon – om så blott för några sekunder – skulle försöka dränka sin dotter förstod vi nog aldrig.
Åtminstone gjorde inte jag det, tvärtom tyckte jag att de tafatta försök till anknytning som hon ägnade sig åt i scenerna innan var rätt söta.
Nu hann jag visserligen aldrig på allvar tro att hon faktiskt skulle gå hela vägen – det finns gränser som inte heller en tv-serie på en kabelkanal kan passera (på en networkkanal hade hon väl aldrig ens tillåtits tänka tanken) – men även om hon förskräckt över sin egen handling snart drog upp dottern ur vattnet så var så klart skadan redan skedd.
Som småbarnsförälder reagerade jag oerhört starkt på scenen. I all förfäran inför handlingen väcker den även komplicerade känslor, för jag kan förstå den hopplöshet inför uppgiften som jag inbillar mig att manusförfattarna genom Carries agerande försökte gestalta. Men att låta henne gå så långt – nej, jag tror spontant att det var ett misstag. Carrie Mathison har alltid varit en rollfigur som delat publiken, och frågan är om hon inte ytterligare alienerar många nu.
Att Carrie Mathison aldrig kommer att vinna några föräldraskapspris anade vi nog redan när hon upptäckte att hon var gravid i slutet av säsong tre, men att hon skulle försöka dränka sin dotter förstod vi nog aldrig.
Frågan är också hur scenen ska tolkas på längre sikt. Håller sig Carrie fullt medvetet borta från barnet genom att söka placeringar dit familjer inte tillåts medfölja eftersom hon är rädd för vad hon kan ta sig till, eller var det bara en stundens förfärliga ingivelse som kan skyllas på hennes allmänt sköra mentala hälsa, nu även påeldad av en förlossningsdepression?
Oavsett vilket så är Homeland nu ute på minerad mark. Jag hoppas att det är en tråd som följs upp, att det är känslor som Carrie tvingas konfrontera.
För efter de inledande två avsnitten är det än så länge det enda jag verkligen bryr mig om.
Homeland sänds i Sverige på SVT, en dag efter USA-visningen. Nya avsnitt på måndagskvällar.