Roger kommer in på Arbetsförmedlingen. I väntrummet sitter en ung kvinna och stirrar apatiskt ner på sina papper på bordet. På en anslagstavla samsas lappar om yoga och sjunga i kör tillsammans med mer uppfordrande lappar om kurser som Hur skriver man en CV?. Där sitter även en pamflett uppnålad: »Fler hubotar går till jobbet än Äkta Människor!«
Roger fortsätter in i ett litet rum där en hubot sprakar i gång och kvittrar glättigt likt en muntrare sorts talsvarstjänst: »Hej Roger! Jag är… namn: Ingvar! För närvarande finns… noll… arbete på… lager!«
Den här scenen, från första avsnittet av säsong två, är Äkta Människor som bäst. Samhällskritiken sitter som en smäck och är inte för övertydlig (jag tänker på det SD-aktiga Äkta Människor-partiet med sina »de tar våra jobb!«-argument och ungdomarnas konversationer om att vara »HTS« – HumanTransSexuell).
Leif Andrée, i rollen som Roger, är perfekt uppgiven och trött, och huboten ett mästerverk med käck känslolöshet och trovärdigt robot-rörelsemönster. Hurra också för suverän mask och smink!
Tyvärr försvinner Rogers kamp lite i myllret av trådar och karaktärer. Man har inte direkt rensat upp i leden i säsong två utan fläskat på med ännu mer och fler. SVT bjuder på en detaljerad redogörelse för vad som hänt tidigare, men jag hänger ändå inte riktigt med i allt teknikbabbel kring koder, kloner, säkerhetskopior och USB-minnen på vift.
»Det ska lukta lite…« – äh, jag vill inte ens skriva vad äcklet tyckte att det skulle lukta.
Precis som i säsong ett är det det trista spåret som ska vara läskigt – att hubotar utvecklar självständighet och potentiellt skulle kunna ta över världen. Jag känner ingen Terminator-domedagsskräck alls. De elaka hubotarna är nämligen inte ett dugg otäcka. Men vi slipper åtminstone de vilda hubotarna från säsong ett. Jag föredrar Marie Robertssons Bea framför Eva Röses Niska i sin klyschiga postapokalyps-mundering under förra säsongen. Bea har åtminstone lite potential att kännas läbbig med sitt docksöta ansikte och kalla röst.
Men bara lite. Låt hubotarna ta över världen känner man ju bara! Människorna är ju vidrigare än något annat. Från krävande gnällbarn som lillungen Englund till de där snubbarna som hittade Bea i tunnelbanan... urk! »Du får gärna göra lite motstånd, det tycker jag bara om!«, »Definiera mitt rövhål!« och »Det ska lukta lite…« – äh, jag vill inte ens skriva vad äcklet tyckte att det skulle lukta. Svårt att inte heja på Bea när hon gör det hon gör. Men så grov scenen var! Jag säger bara, »utspottning«…
Lika hemska var scenerna från Hub Battle Land, ett slags nöjespark där människor får jaga och skjuta ner hubotar som är otäckt inställda på att känna både smärta och skräck. Usch! Jag blir illa till mods.
Som ett inövat mantra har i princip samtliga inblandade pratat om hur mycket mörkare och farligare nya säsongen av Äkta Människor är. Det värsta är att jag gillar delarna som inte alls är »mörka och farliga« mycket mer! Myset hos familjen Englund och hur familjemedlemmarna tacklar att Mimi (Lisette Pagler) nu är en av dem. Romansen mellan extremt docklika Florentine (Josephine Alhanko) och den uppenbarligen av kärlek förblindade gullisen Douglas (Alexander Karim) som inte fattar att drömtjejen är hubot. Jag hänger också gärna mer med ungdomarna – Engman-barnen och hur deras vardagsliv ser ut i en hubotvärld. Lite som en sci fi-Tre Kronor.
Min solklara favorit är annars, precis som förra säsongen, Anki Larssons hushållsrobot Vera. Det är som en underliggande ondska i precis allt hon gör. Hon gör liksom aldrig någon illa, men man bara känner att hon inte vill en väl! Bara hur hon systematiskt torkar en diskbänk känns illvilligt… eller hur hon skvallrar, allt mer högljutt, om att »Hans äter mellan måltiderna, det är inte bra för honom. Hans äter mellan måltiderna! Det är inte bra för honom!«
Äkta Människor visas söndagar kl 21 i SVT1. Både avsnitt 1 och 2 finns redan utlagt på SVT Play. I samband med premiären har Vetenskapens Värld artificiell intelligens som tema.