Premier League: Chelsea–Arsenal (Viasat Fotboll kl 15)
Den 22 mars var en mörk dag i Arsenals historia. Laget åkte till Stamford Bridge för att visa att man fortfarande var en toppklubb som kunde utmana om seriesegern. Som kunde ställa sig öga mot öga med Jose Mourinhos svindyra Chelseacyniker utan att vika undan blicken. Det dröjde lite mer än en kvart, sedan hade Giroud missat en jättechans, Chelsea kontrat in två snabba mål och en ungdomligt dum Alex Oxlade-Chamberlain slängt sig och räddat ett Eden Hazard-avslut på mållinjen. Med handen. 3–0 på straff av Hazard och Gibbs felaktigt utvisad i stället för Oxlade-Chamberlain.
Sällan har skillnaderna mellan tränarfilosofier och klubbideologier illustrerats tydligare. Fotbollsromantikern Arsene Wenger vägrade, som alltid, att anpassa sig efter motståndet.
Förlusten var givetvis klar redan då, men Chelsea nöjde sig inte med att övertygande slå konkurrenten, de förnedrade Arsenal med ytterligare tre mål. Sällan har skillnaderna mellan två tränarfilosofier och två klubbideologier illustrerats tydligare. Den på alla sätt och vis fantastiske fotbollsromantikern Arsene Wenger vägrade, som alltid, att anpassa sig efter motståndet. Wenger tar hellre en förlust än är pragmatisk och anpassar sig efter motståndarna, det är väldigt lätt att älska honom för den inställningen, men då får man också räkna med den här typen av överkörningar. Jose Mourinho är ju en lite annan typ av tränare. Han satte in David Luiz bredvid Matic på innermittfältet för att få ett granithårt defensivt centralt block, lockade Arsenals små snidare att springa rakt in i det, för att sedan kontra hypersnabbt.
Nu ska ett delvis nykomponerat, på sätt och vis ännu mer offensivt balanserat, Arsenal tillbaka till Stamford Bridge. Mot ett Chelsea som till skillnad från i våras har en högpresterande forward i Diego Costa och faktiskt ser än starkare ut nu. Mourinho kommer inte ha några problem med att, skenbart, ge bort initiativet, det har han ju aldrig, sjunka lågt och sedan slå till där Arsenal är som mest sårbara – bakom de offensiva ytterbackarna.
Hur mycket Arsenal lärde sig eller inte av den där kallduschen i mars kan bli väldigt avgörande för utgången av det här derbyt. Om Arsene Wenger och hans på många sätt charmerande tjuriga lag över huvud taget ens vill lära sig något.
Premier League: Manchester United–Everton (Viasat Fotboll kl 13)
Ibland måste man ändå fokusera på det positiva. Manchester Uniteds fullständigt oförståeliga defensiva värvningsstrategi (eller brist på en snarare) har stötts och blötts så mycket att man ibland glömmer bort vad de också fått in. Den offensiva kraften. Med Di Maria har de ett djupledshot i absolut världsklass, med Herrera (tyvärr skadad nu) har de fått in en bollsäker tvåvägsmittfältare, med Falcao en hårdjobbande anfallare som kan skapa ytor åt en allt piggare van Persie.
Allsvenskan: AIK–Malmö FF (C More Sport kl 17:30)
Det här skulle bli en kamp om det allsvenska guldet, nu blir det mest en match om räddad heder för landets kanske stoltaste klubb. Oavsett utgången av den här matchen lär inte AIK hinna i kapp ett Malmö FF som defilerar mot seriesegern, men ett bra resultat kan åtminstone i viss mån rädda säsongen. Och förutsättningarna är väl inte så dåliga ändå? Ett fortfarande Champions League-rusigt MFF som med sitt poängförsprång kan ha råd att vila tungt belastade spelare.