Inte många sörjde när bakom-musikal-kulisserna-dramaserien Smash lades ner men jag var en av de få. Jag älskade trovärdigheten i gestaltandet av Broadwaybranschen och framför allt älskade jag att ha en favorit-tv-serie som gestaltade låtskrivares yrkesvardag.
I dag sörjer jag inte längre, eftersom jag har Nashville. Eller, eftersom vi har Nashville. »Vi« som i min yngsta dotter, min fru och jag – detta är nämligen serien vi kollar tillsammans, över ålders- och intressegränser, och får ut precis lika mycket av.
Hur fasen går det till att hitta alla dessa låtar och få skådespelarna att göra dem till sina – både i rollerna som låtskrivare och artister – utan att någonting någonsin skorrar falskt?
Och för en åsidosatt Smash-afficionado erbjuder Nashville inte bara en fortsättningslänk i form av låtskrivarvardagsscener och ett närmast mirakulöst trovärdigt förhållningssätt till musik- och underhållningsbranschen, utan också i form av den briljanta Broadwayartisten och högt musikutbildade skådespelaren Will Chase – ofattbart genuin i rollen som countrysuperstjärnan Luke Wheeler.
Ändå är han bara en liten pusselbit i en ensemble av musikmänniskor, där alla – från Connie Britton till barnskådespelarna – tar vara på medvetna stereotyper (som ju jag brukar älska att föhöja till arketyper när de är värda det) och fyller dem med känslor och allmänmänsklig identifikation.
Nashville skyndar fram som en speedad såpa men känns ändå aldrig forcerad utan tvärtom som en enda rusig kedja av här-och-nu-situationer; och serieskaparen Callie Khourie har lyckats med den remarkabla bedriften att lyfta musiken till ytterligare högre nivåer efter att maken T-Bone Burnett lämnade serien som musikansvarig. Jag försöker ibland (mellan avsnitten, ty medan man ser dem är man bara uppfylld av trovärdigheten) förstå hur fasen det går till att hitta alla dessa låtar och få skådespelarna att göra dem till sina – både i rollerna som låtskrivare och artister – utan att någonting någonsin skorrar falskt.
Men jag kan inte fatta. Och där finns, för mig, den stora magin med Nashville. Jag förstår inte hur de gör, marionettrådarna där bakom förblir osynliga. Jag bara ser och hör och tror på Callie Khouries rika story, nästan så som jag upplevde tv-serier som barn, och det är en upplevelse i sig att få ta del av detta axel mot axel med en lika uppslukad 12-årig dotter.