Första Ray Donovan-säsongen var helgjuten tv på alla sätt och vis, en grymt svängig gangsterberättelse som utgick från familjen och sedan jobbade sig utåt. På sätt och vis ett slags arvtagare till Sopranos, på sätt och vis inte. Jag sympatiserade aldrig med Tony Soprano, tyckte inte om honom, men Ray Donovan har jag älskat från första stund. En förebild, ett ideal. En man befriad från både tvivel och ånger, en man utan betänkligheter eller fysiska spärrar.
Jag sympatiserade aldrig med Tony Soprano, tyckte inte om honom, men Ray Donovan har jag älskat från första stund. En machoman som inte är psykopat.
Många hade försökt tidigare, få lyckats. Att det ska vara så förbannat svårt att gestalta machomän utan att förvandla dem till psykopater! I nuläget kan jag bara komma på en enda manlig karaktär jag tyckt så bra om som Ray Donovan och det är Lucas Hood från Banshee. Kanske har det med ens eget fotfäste i tillvaron att göra, att det så lätt tappas och att man föreställer sig en livslång promenad aningens lättare i Lucas Hoods skor, eller Ray Donovans kostym för den delen. Ett liv utan beslutsångest, där din vilja är lag och du aldrig behöver kompromissa.
En våldsam trygghet att luta sig emot... en dröm, en illusion, en omöjlig ekvation.
Säsong 2 ansträngde sig för att sänka den härliga klichén. Men lyckades, tack och lov, inte fullt ut.
I stället bjöds vi på en stark början, ni minns Ray med slagträdet i säsongens första avsnitt, och en något svajigare fortsättning – jag tror inte att jag är den enda som oroats över alla de märkliga karaktärer och vändningar under säsongens gång. Samarbetet mellan Ed Cochran och Ray Donovan, till exempel; Ronald Keiths dumsnutiga uppenbarelse; och den nyfikna journalisten Kate McPherson… för att bara nämna några få saker. Det har känts spretigt.
Men mest av allt har jag bekymrat mig över Rays fall från det gudomliga. Han har blivit mer och mer… vanlig, och sårbar. Och visst är det väl så att när väl ankaret fastnar i dyn kommer inte båten därifrån. Dålig metafor, kanske, men den går att applicera på den verklighet i vilken Ray Donovan utspelas. När Ray tappar sig själv tappar han även sin familj och alla sjunker, allt djupare. Lösningen blir så klart våldsam.
Säsong 2 komplicerade Ray och den imploderande kärnfamiljen, samtidigt som den i slutändan stärkte idén om våldet som trygghet och slutgiltig, lyckad, lösning.
Jag kommer leva länge på minnet av den sista minuten, då Abby kommer in i vardagsrummet där Ray sitter nedsjunken i mörkret. Hennes kommentar, så kryptisk, mångbottnad, full av känslor. Och sedan Rays blick rakt in i kameran. Efter att ha tänkt på slutscenen i ett par dagar nu vet jag fortfarande inte hur jag ska tolka den, eller serien som helhet. Vari består dess moral? Ju mer jag tänker på det desto mindre bryr jag mig, dessvärre. För mest av allt handlar slutscenen om att Ray Donovan är tillbaka i högform igen och att mitt liv delvis går ut på att överleva tills säsong 3 har premiär.