Det är unikt att så få svenskar har sett och förförts av australiske Chris Lilley. Ricky Gervais exploderade samtidigt över hela världen, Sasha Baron Cohen och Little Britains skapare likadant. Men här finns ett geni av ännu högre klass som bara långsamt sipprar ut till oss och inte alls är ett folkligt globalt fenomen. Det har såklart att göra med att hans serier har producerats i Australien.
2014 års Jonah from Tonga är långtifrån Lilleys första lyckade produktion. Titelns Jonah kommer till exempel från 2007 års Summer Heights High, den hyllade serien om några av de mest udda ungdomarna på en skola. Dessförinnan gjorde han lika hyllade We Can Be Heroes om några lika udda – eller hur vanliga som helst, beroende på hur man ser det – karaktärer från hela Australien. 2011 kom Angry Boys om mer eller mindre vilsna unga män som TVdags har skrivit om tidigare.
Lilley visar att utanförskapet finns överallt och att det angår alla. Och att det kanske inte går att komma ifrån.
Gemensamt för Lilleys produktioner är att han spelar alla huvudroller själv – oavsett kön, ålder eller hudfärg; allt från äldre japansk kvinna till ung amerikansk rappare. Det innebär också att han har blackface eller, som i Jonah från Tonga, brownface.
Jonah är en stökig tonåring. Han fick åka till släkten på Tonga för att få ordning på sig själv men han är bara så omöjlig att han skickas hem till Australien igen. Där måste han gå på en specialskola för katoliker, och i en specialklass under en särskilt handfast lärare i Lazarus House (»Spaz House«). Han skaffar sig direkt ett följe av andra FOBs (båtflyktingar, fresh off the boat) som är med på hans idiotier.
För en idiot är han. En fridstörare, en översittare, mobbare, den sortens kille med hål i huvudet som man hatade och var rädd för under skolgången. Skitjobbig. Det här borde ju göra att man i någon sorts associationsneuros inte klarar av att se mer än det halvtimmeslånga första avsnittet av Jonahs dumheter.
Men det går inte att värja sig, och att det är så är det renaste beviset jag har stött på under de senaste åren på att fiktion är en magisk kraft som i allra högsta grad finns i och formar våra liv.
Lilleys absoluta gehör för stereotyper – kalla det inte något annat – och komiska timing är en viktig del, men än större är hans förmåga att skapa karaktärer som kryper under ens skinn och i slutändan stora berättelser som får oss att ifrågasätta allt vi tror att vi vet om samhället. Bakom allt känner man drivet i hans nästan aggressiva patos och perfektionism.
»Samhällskunskap« är ordet jag tänker på mest när jag vill beskriva serien. Som i de tidigare serierna är karaktärerna oftast i någon sorts utanförskap, ett ord som kastats runt mycket i vår politiska debatt sista tiden. Lilley visar att utanförskapet finns överallt och att det angår alla. Och att det kanske inte går att komma ifrån.
Jag får nästan ont i magen när jag tänker på att det finns de som inte har sett det här.