Se Transparent på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
»Are you saying you're going to start dressing up like a lady all the time?« frågar Sarah när hon för första gången ser pappa Mort som Maura.
»My whole life, I've been dressing up like a man« förklarar hon för dottern.
»This is me.«
I Amazons nya tv-serie Transparent, vars hela första säsong redan finns även på Viaplay i Sverige, spelar Jeffrey Tambor karaktären Maura, som tilldelades ett manligt kön vid födseln och först på äldre dagar tar modet till sig att »komma ut« och leva som den kvinna hon är. Det blir en stor överraskning för hennes tre vuxna barn Sarah (Amy Landecker), Josh (Jay Duplass) och Ali (Gaby Hoffman), som alla har sina egna små identitetskriser. Det är grundstoryn i en serie som är imponerar både med sitt komplexa porträtt av en familj i förändring och med sitt annorlunda arbetssätt bakom kameran.
Det är föredömligt att Jill Soloway har velat komma bort från sin egen blick (hur mycket det nu går) och faktiskt ta in perspektiv från personer med verkliga erfarenheter av att vara trans.
Det är inte särskilt förvånande att den här serien kommer nu. Serier som Glee, Orphan Black och The Fosters har alla haft profilerade transkaraktärer på senare år, och Laverne Cox har med rollen som Sophia Burset i Orange Is The New Black skrivit tv-historia som den första öppet transsexuella skådespelaren att nomineras till en Emmy. Överhuvudtaget talas det om en transrevolution i både populärkulturen och politiken i USA. Dock är detta ett faktum som lätt överdrivs, för den stereotypa skildringen av transpersoner fortsätter på de flesta håll, liksom förtrycket av verkliga transpersoner. Det en dock kan konstatera är att transrörelsen har fått mer uppmärksamhet på sistone och att många transpersoner använder sig av sociala medier för att göra sig hörda.
Transparent är skapad av Jill Soloway, manusförfattare för tv-serier som Six Feet Under och exekutiv producent av Toni Collette-ledda United States of Tara här om året. Hon har i Transparent tagit inspiration från sitt eget liv då hennes pappa kom ut som transsexuell sent i livet. I arbetet med serien skapade Jill Soloway en »transfirmative action program« där hon medvetet valde att anställa transpersoner över cis-personer. Det innebar att över 20 transpersoner anställdes framför och bakom kameran och ytterligare 60 transpersoner fick vara statister. Hon anställde också två transsexuella konsulter på heltid som skulle hjälpa henne att undvika stereotypfällor. Hela inspelningen har beskrivits som ett inkluderande »feministiskt kollektiv« där alla toaletter var könsneutrala och där translitteratur och transzinet Original Plumbing fanns på fikabordet.
Det är föredömligt att Jill Soloway har velat komma bort från sin egen blick (hur mycket det nu går) och faktiskt ta in perspektiv från personer med verkliga erfarenheter av att vara trans. Det är så fruktansvärt ovanligt. Att just Jill Soloway har det arbetssättet är inte särskilt förvånande. Hon har gjort sig känd som profilerad feminist och har även i sina tidigare verk velat utmana föreställningar om kön och sexualitet. Hennes arbetssätt kan nu fungera som en inspiration för andra som vill lyfta karaktärer utanför den norm de själva tillhör.
Transparent lyckas inte bara skildra den känslomässiga resa Maura beger sig ut på, utan även hur det får hennes barn att inse att de borde ta tag i sina liv.
Trots det stör jag mig ändå på att det inkluderande och insiktsfulla arbetssättet inte nådde ända fram till castingen av huvudrollen. Jill Soloway har uttryckt att Jeffrey Tambor var hennes förstahandsval, och don’t get me wrong han är verkligen fantastisk i serien, men han är en cis-man (det vill säga en person vars biologiska kön, juridiska kön och könsidentitet hänger ihop enligt normen). Vi har sett tillräckligt många cis-personer iklä sig transroller (Jared Leto i Dallas Buyers Club, Felicity Huffman i Transamerica, Chloe Sevigny i Hit & Miss, Hillary Swank i Boys Don’t Cry och så vidare). Det blir ett trovärdighetsproblem. Jag har diskuterat det förut: att det befäster en vanlig transfobisk tes om att transkvinnor inte är kvinnor, utan är män. Att transpersoners könstillhörighet inte är »på riktigt«. De förstärker »man i klänning«-stereotypen som är så vanlig när det gäller transkvinnor. Jag tycker att det är oerhört problematiskt.
Å andra sidan, kommer säkert någon argumentera, hade serien ens fått grönt ljus utan en välkänd cis-man i huvudrollen? Kanske inte. Någon annan kommer säkert påstå att ingen transsexuell skådespelare hade gjort rollen lika bra. Ja, det vet vi ju faktiskt inte eftersom transskådespelare ytterst sällan ens får chansen att läsa för sådana här stora roller. Så inte heller i vad som verkar vara en av de mest transinklusiva tv-serier som någonsin gjorts. Det säger ganska mycket. Tv- och filmbranschen har fortfarande en lång väg att vandra gällande transpersoners möjligheter både framför och bakom kameran.
Om jag bortser från hela den här frågan så tycker jag väldigt, väldigt mycket om Transparent. Den lyckas inte bara skildra den känslomässiga resa Maura beger sig ut på, utan även hur det får hennes barn att inse att de borde ta tag i sina liv. Det känns genomtänkt, välskrivet och ypperligt spelat. Och vuxet. Ibland blir det lite för mycket narcissistisk pladdrande och karaktärerna är inte alltid de lättaste att tycka om i all sin självupptagenhet. För icke att förglömma, detta är vita privilegierade karaktärer i Los Angeles. Maura hade haft en ännu tuffare resa om hon kommit ut som trans på ett ställe där det inte finns stödgrupper och liknande.
Just parent-delen i Transparent är lika framträdande som trans-delen. För Maura har insett att hon har uppfostrat ganska bortskämda och narcissistiska barn. Äldsta dottern Sarah lever i ett livlöst äktenskap med man och två små barn, men skiner upp när den kvinna hon var ihop med under collegetiden dyker upp igen som mamma med dotter på samma förskola. Brodern Josh är framgångsrik musikproducent som ligger med sina unga blivande popstjärnor, men har svårt att hitta riktig närhet med någon. Lillasyster Ali är superintelligent, men klarar inte av att ha ett vanligt jobb, utan vältrar sig i sin depression och lever på Mauras pengar.
Framför allt är det bra att Maura får vara mer än transsexuell. Rollerna som förälder, vän och ex-make är lika framträdande.
Barnen fungerar bäst i sina relationer med varandra. I deras interaktion finns en öppenhet och frispråkighet som de annars inte har på samma sätt. Där ges deras karaktärer kött på benen och känns inte lika irriterande självcentrerade. Där blottas det som de annars försöker dölja. Och serien handlar lika mycket om deras resa till att finna sig själva som Mauras. Det är som Ali säger när Josh frågar vad Mauras intåg i deras liv betyder: »Det betyder att vi måste börja om.« Det är just Gaby Hoffman (känd från Girls och Louie) som trasiga Ali som imponerar mest bland syskonen. Ali som har allt intellekt i världen, men som slarvar bort det i en loser-tillvaro full av tomma sexuella eskapader.
Men Transparents hjärta tillhör Jeffrey Tambor som Maura. Det är ett ytterst ömsint porträtt med många känslolager. Det är intressant att följa någon som har levt halva sitt liv på ett sätt och sedan omkullkastar allt för att bygga upp ett där hon är sig själv. Genom återblickar får vi veta hur Maura har gömt sitt riktiga jag i alla år. Hur hon har tagit in på hotell under fejkat namn bara för att kunna klä sig i kvinnokläder. Det är berörande, och det är genomtänkt. Berättelsen ramlar inte ner i de vanliga stereotypfällorna och fokus ligger hela tiden på den känslomässiga resan Maura har påbörjat, och inte den fysiskt kroppsliga vilket ofta annars är fallet med transkaraktärer. Framför allt är det bra att Maura får vara mer än transsexuell. Rollerna som förälder, vän och ex-make är lika framträdande och det är när de korsar varandra som de riktigt berörande scener uppstår.
Serien börjar lite trevande och den är inte felfri. Till exempel görs det lite väl snabba känslomässiga kast ibland och vissa scener skulle tjäna på att våga vara lite mörkare. Det är förbannelsen av dramedy-genren. Ibland blir balansen mellan allvaret och humorn lite väl off. Men på det stora hela är jag fullständigt förälskad i serien. Jag hoppas och ber att den får en andra säsong.