Allsvenskan: Elfsborg–AIK (C More Sport kl 17:30)
Stirrar man enbart och för länge mot toppen märker man inte att det kommer klättrare bakom som vill om. AIK har levt med tanken på guldstrid så länge att de inte märkte att lagen de hade på ett okej avstånd – Elfsborg, IFK Göteborg, i någon mån också Häcken – plötsligt hittade form och momentum och nu står Solnalaget där och kan inte ens vara helt säkra på Europaspel längre. Spelet hackar, enkla mål släpps in mot inte alltför märkvärdigt motstånd och våren och sommarens sprakande offensiv har kommit av sig.
Plötsligt hittade lagen bakom form och momentum och nu står Solnalaget där och kan inte ens vara säkra på Europaspel längre.
Samtidigt har Elfsborg kunnat smyga sig igenom hela den här säsongen. För en gångs skull helt utan favorittryck. Det gjordes inga jättespektakulära nyförvärv inför säsongen, även om hemvändande Prodell var ett hyfsat stort namn. Tränarkonstellationen var lite ovanlig, med en inte helt solklar rollfördelning mellan Janne Mian och den av sjukdom fortfarande skakade hjälten Klabbe Ingesson. Under sommaren försvann Niklas Hult, som alltmer sett ut att återfå gammal fin form, till proffslivet i Nice.
Spelet har dessutom svajat. Som vanligt har det saknats riktig killerinstinkt framför mål, Elfsborg fortsätter att vara topplaget utan en riktig toppmålskytt och så har det ju varit sedan Denni Avdics dagar.
När å andra sidan spelet verkligen har stämt är Elfsborg på en nivå egentligen bara Malmö FF, möjligen också Häcken i enstaka matcher, är på. I rörlighet och passningsskicklighet är Elfsborg i absolut Sverigetopp. Hauger och Taco-Anders styr spelet från centralt mittfält, ytterbackarna följer med högt upp. Seriens mest underskattade löpare Markus Rohdén fyller på i djupled och en Viktor Claesson, som äntligen lever upp till förväntningarna sticker in bollar i straffområdet eller går på egna avslut.
Det är därför de trots allt är med här i striden om andraplatsen och på hemmaplan har chansen att ge ett redan stukat AIK en sista knuff ut ur kampen om medaljerna.
Allsvenskan: Falkenberg–IFK Norrköping (C More Fotboll kl 17:30)
De där ropen på Henrik Larsson som förbundskapten ljuder inte lika högt nu, va? Verkligheten har till slut kommit i kapp Allsvenskans både tunnaste och trubbigaste trupp och Falkenberg ser, trots det jättejobb Larsson har gjort för att ge spelarna både tro och mod, ut att få allt svårare i en bottenstrid där konkurrenter antingen förstärkt bra (Mjällby, Helsingborg) eller har fin form (Halmstad). Samtidigt har FFF två vinster under de två senaste månaderna (varav en knapp mot ett så gott som redan avsågat BP) och har sjunkit som en sten genom tabellen.
Hoppet? Kanske ett Norrköping, som har nästan lika darrig form. Inte ens en vinst här lär säkert rädda Falkenberg, men det är förmodligen den bästa chansen de får.
NFL: Oakland Raiders–Miami Dolphins (TV10 kl 19)
Rotlösheten i den amerikanska idrotten är rätt fascinerande/skrämmande – den här matchen spelas för övrigt på Wembley i London – och sällan mer så än i fallet Oakland Raiders. Klubben var med och bildade utmanarligan AFL 1960, som sedan slogs samman med NFL i slutet av samma decennium, och spelade sedan i NFL fram till 1982. Sedan flyttades hela klubben från den nordkaliforniska och rätt oglamorösa hamnstaden Oakland, strax utanför San Fransisco, till Los Angeles under tolv år. För att efter 12 år sedan flytta tillbaka till Oakland. Där Raiders – med de snygga svarta tröjorna och det karakteristiska klubbmärket i silver – nu firar något slags 20-årsjubileum.
Serie A: Genoa–Sampdoria (TV12 kl 20:45)
Av alla de mindre derbyn som spelas i Europa, de som inte spelas i huvudstäder eller mellan storklubbar, de som väldigt sällan rör toppstriden, är derby della lanterna i Genoa ett av de häftigaste. Inte minst för att det är där den italienska tifokulturen fortfarande lever som allra vackrast. Spelet lär vara nog så intressant på söndag kväll, Sampdoria är, under gamle frisparksfantomen Sinisa Mihajlovics ledning, fortfarande obesegrat och även Genoa har i seriens upptakt sett stabilare ut än de generellt brukar göra (inte för att det säger så mycket), men det är på läktaren den verkliga världsklassen lär finnas.