Se The Blacklist på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Det är givetvis en klyscha, men New York är en stad av kontraster. Inte minst nedre västra sidan av Manhattan som erbjuder både urban modernitet och naturskön vy sida vid sida. Å ena sidan den hårt trafikerade ogästvänligt hektiska elfte avenyn med skrytbyggen till skyskrapor, å den andra, ut mot vattnet, det idylliska promenadstråket Hudson River Greenway med vidsträckt utsikt. Åtminstone tills man kommer en bit upp mot de mer centrala delarna av ön. I höjd med 18:e gatan börjar långa pirer sträcka sig ut mot den alltmer avlägsna floden och ytterligare några gator norrut ligger ett gäng stora oansenliga schabrak till hus och skymmer sikten. De där byggnaderna vid Chelsea Piers är inte mycket att se på. Området användes som båtterminal under det tidiga 1900-talet, det var hit Titanic skulle ha anlänt om inte ett visst isberg kommit i vägen, och även om husen som numera ligger utmed stranden har piffats till med lite färg och skyltar kommer man inte ifrån en småtrist lagerlokalskänsla.
När serien tar slut nån gång i framtiden kommer ni att förstå alla små nycklar längs vägen, allt kommer plötsligt hänga ihop, säger Spader apropå att Red skulle vara Liz pappa.
I dag används byggnaderna som en samlingsplats för olika sport- och kulturaktiviteter. Här finns såväl skatepark och driving range för golfare som isrink och planer för fotboll, basket och lacrosse. I de mittersta husen är idrotten ersatt av konsten och i studiorna som huserar här kan spela in film eller tv-serier. Det är till stora delar här den första säsongen av The Blacklist spelades in och det är här den andra håller på att spelas in. Det är här den mystiske Raymond »Red« Reddington – den efterlyste avhoppade agenten som frivilligt överlämnar sig till FBI, dock inte utan vissa förbehåll – ska återknyta kontakten med den till en början ganska oprövade, men efter en minst sagt händelserik första säsong alltmer hårdhudat rutinerade, agenten Elizabeth »Liz« Keen.
Insidan av byggnaden är inte på något sätt mer glamorös än utsidan. Vi – jag och ytterligare ett tiotal journalister från världens alla hörn – leds genom en mängd korridorer genom ett större matrum in i ett litet konferensrum där vi snart placeras framför en tv-apparat som visar en film som dels återberättar det som hänt i första säsongen (en hel del, skulle man kunna säga), dels ger några glimtar av vad som väntar i den andra.
Noteringar från det vi får se: Peter Stormare (»Står-mah-re« som de säger här) återkommer som superskurken Berlin och den tidigare ganska idealistiska FBI-agenten Elizabeth Keen har efter händelserna i säsongsavslutningen blivit hårdare och kallare, mer lik sin mentor, eller vad man nu ska kalla honom, Reddington.
Övriga nyheter: det väntas gästspel av Mary-Louise Parker (West Wing, Weeds), Krysten Ritter (Veronica Mars, Don’t trust the b–– in Apartment 23) och Paul Reubens (Pee-Wee Herman, ni vet). Efter att Parminder Nagra (Neela från Cityakuten) skrevs ur serien i slutet på första säsongen gör också Mozhan Marnò (House of Cards, Soraya M) sitt intåg som före detta Mossad-agent med ett komplicerat förhållande – finns det några andra? – till Red.
Annars verkar mycket sig likt. De med tv-mått mätt väldigt biffiga actionsekvenserna, som bland annat ledde till att seriens stuntkoordinator Cort Hessler vann en Emmy för sitt arbete tidigare i år, är kvar. Av allt att döma också de spektakulära skurkarna på Reddingtons svarta lista och den längre story-arcen om Liz och Reds egentliga relation till varandra och Reds förflutna.
Riktigt varför temperaturen i rummet ska ligga så precist vid just 68 grader fahrenheit förtydligar inte Tall Pete, men med tanke på vem som är på ingång kan man gissa varför…
När filmen är slut finns bara väntan. I vårt lilla rum pratas det junketminnen och flygresor (bor man i Nya Zeeland tar det en bra bit över ett dygn att komma till New York) medan James Spaders chaufför ska hitta rätt avfart på elfte avenyn. Utanför konferensrummet, i det gemensamma vitmålade samlingsrum som ser ut som en blandning av en skolmatsal och en ovanligt ren bilverkstad, råder febril verksamhet. En av killarna som man ser springa omkring på inspelningen skulle kanske kunnat ta på sig en skurkroll (säg »The Giant« eller »The Fixer«) i serien. Om han inte hade haft så fullt upp med annat. Den nästan två meter långa mannen i cargoshorts och färgglad t-shirt som ständigt pratar i walkie-talkie och alltid verkar vara i rörelse kallas för Tall Pete av alla i teamet och vid dörrkarmen in till konferensrummet får han ducka lite för att komma in.
Med tanke på hur tjenis Tall Pete är med all personal och hur han flänger fram och tillbaka över inspelningsplatsen verkar han vara något slags förenande kraft. Tall Pete är fixarsnubben som ser till att allt bara flyter så smärtfritt som möjligt. The go-to-guy när saker och ting inte funkar som de ska. Just nu fipplar han med en liten dosa precis vid ingången till rummet som visar sig vara air condition-kontrollen.
- Det måste ju vara exakt 68 grader, säger han med ett svårtolkat flin till en av de pressansvariga som ler tillbaka.
Riktigt varför temperaturen i rummet ska ligga så precist vid just 68 grader fahrenheit (runt 20 grader celsius) förtydligar inte Tall Pete, men med tanke på vem som är på ingång kan man i alla fall gissa varför. Har man läst sin beskärda del intervjuer med James Spader genom åren framträder bilden av en perfektionist som inte lämnar något åt slumpen och som vet exakt hur han vill ha saker och ting ner på minsta detaljnivå. Eller om man, vilket såväl amerikanska magasinsreportrar som Spader själv gjort genom åren, rätt och slätt vill kalla det tvångssyndrom.
I längre historieberättande uppstår en bekantskap mellan tittare och karaktärer som gör att det mystiska oundvikligen minskar, men jag vill så länge som möjligt hålla kvar vid det okända hos Red.
När Spader dyker upp i en mörkblå kostym med en generöst uppknäppt cerise skjorta under är det första han gör efter att ha bett om ursäkt för att han är försenad att ta den regissörsstol med hans karaktärs namn tryckt på ryggstödet från den lilla scen som har förberetts och flytta den ned på golvet. Det är så han vill ha det.
När han sedan börjar prata gör han det precis som i serien: ofta långa monologer där det inte verkar finnas några reklampauser att bry sig om, cliffhangers att stressa till eller för den delen frågor som stressade journalister ska hinna ställa. Det tar tid när James Spader snackar. Han suger på någon replik ibland, tar långa pauser för att fundera emellanåt. När han pratar gör han det både med pondus och någon liten ironi här och där. Det är givetvis precis så man vill ha det.
- Om vi gör det här på rätt sätt kommer det när den här serien tar slut någon gång i framtiden ha funnits små nycklar längs vägen som ni först i efterhand kommer fatta vad de betydde och allt kommer plötsligt hänga ihop, säger han som svar på frågan om antydningarna om att Red skulle vara Liz pappa.
- Det där pusslandet är vad jag tycker är roligast med serien. För det här är inget pussel där man vänder på lådan och alla bitar hamnar på bordet, det är mer som vi ger er en eller ett par bitar i taget – och de behöver inte nödvändigtvis höra till samma del av bilden. Men till slut kommer förhoppningsvis alla bitar sitta ihop. Jag skulle verkligen älska om vi kan behålla nyfikenheten kring den fråga som ställs i det allra första avsnittet – vad är förhållandet mellan Liz och Red? Det är en väldigt enkel fråga och samtidigt inte alls.
Den största frågan när det gäller The Blacklist är nog ändå vad serien hade varit utan James Spader. Jag vill inte på något sätt förminska utmärkta skådespelare som Megan Boone, Diego Klattenhoff eller Harry Lennix, men – James Spader dominerar The Blacklist. Precis som James Spader dominerat allt han gjort, från Pretty in Pink och Sex, lögner & videoband till Boston Legal. Han bara är en sådan typ av skådespelare. Som tar över allt han är med i, oavsett motspelare, oavsett filmerna eller tv-seriernas egentliga kvalitet.
Rollen som Red är också som klippt och skuren för den nu 54-årige Spader: tyngd har ersatt det lite anemiskt veka från de tidiga college- och indiefilmerna, samtidigt som det lite kyliga underspelet, den intensiva blicken och den absurda komiska timingen (visst skulle man vilja se honom spela renodlad komedi mer?) faktiskt bara vuxit sig allt starkare under åren. En del skulle kanske till och med säga att Spaders skräddarsydda kostymer och monologer i sig räcker för att göra The Blacklist sevärd.
Huvudpersonen själv framställer sig givetvis mer som en lagspelare.
- Jag ser det mer som en följd av karaktären än att det är jag som bär serien, säger han. Alla skådespelare som hållit på ett tag tar ett rykte och en bakgrund med sig in i allt nytt de gör. Det är en Sisyfos-uppgift att marknadsföra någonting, inte minst en tv-serie, eftersom konkurrensen är så stor, alla fördelar man kan få måste man ta. Självklart använder de min meritlista för att öka intresset för showen. Men den marknadsförs mer på Reddington än på James Spader, tycker jag. Eftersom han är provokativ. Och det har funkat. Så de fortsätter, hehe.
Raymond Reddington är en naturlig del av en utveckling som gått mot allt mer moraliskt komplexa och ambivalenta karaktärer i tv-serier – och faktiskt inte bara på kabelbolagen, lika mycket sker det numera även på de stora kanalerna. Red är belevad, beläst, välklädd och bryr sig genuint (på sitt väldigt egna sätt) och extremt mycket om Liz, samtidigt som han är en våldsam brottsling som inte tvekar en sekund att ta ett människoliv när situationen kräver det.
- Jag tror att människor reagerar på dikotomin i alla antihjältar, säger Spader. Om man verkligen anstränger sig för att hitta balansen i en sådan karaktär kommer den att leva länge. Jag tror alla skulle bli extremt besvikna – jag vet att jag skulle bli det i alla fall – om vi helt plötsligt fick reda på att Red är en hyvens kille och egentligen bara vill göra schyssta grejer. Det som är tilltalande med honom är att man inte är säker på om han är en väldigt dålig person som gör bra saker eller en bra person som gör väldigt dåliga saker.
Spader har som många andra skådespelare, inte minst de som kommit en bit upp i åldern, på senare år allt mer arbetat inom televisionen. Han Emmy-nominerades för rollen som Alan Shore både i Advokaterna och den efterföljande spinoff-serien Boston Legal (där han bildade ett lika magiskt som bisarrt radarpar med William Shatner) och gick sedan vidare till ett längre gästspel i amerikanska The Office. Samtidigt har han hela tiden fortsatt spela in filmer, nu senast Tommy Lee Jones western The Homesman och Avengers: Age of Ultron, och göra teater.
Jag letade efter en serie som var motsägelsefull i sin ton, ibland rolig, ibland inte alls. Och jag ville att karaktären skulle bära de där dragen, så att det fanns mycket att spela med.
- Att vara skådespelare har förändrats. Hela branschen är annorlunda. Den har faktiskt helt reverserats. Förut var tv en språngbräda för att nå till filmen och överhuvudtaget var skådespelarnas tre olika scener – teatern, televisionen och filmen – ganska åtskilda, mycket på grund av att de var för sig var ganska framgångsrika. Det fanns ingen riktig crossovereffekt. Det har förändrats. Det handlar såklart om ekonomi.
- Trots att Jag hållit på så länge har jag fortfarande ingen aning om hur man ska agera inom den här branschen. Jag läser manus, väljer det jag gillar. Jag slutade göra Boston Legal för sex år sedan, åkte till New York för att göra en pjäs, gästade en annan tv-serie under ett år, de var snälla nog att ge mig ledigt i fyra månader för att spela in Lincoln med Spielberg, och sen fick jag den här serien och har gjort en säsong av den medan jag spelade in ett par filmer. Allt har flutit ihop till en bransch nu.
Spader var, efter att ha arbetat med först Boston Legal och sedan The Office, egentligen inte ute efter ännu en networkshow med långa säsonger och högt tempo men ändrade sig efter att ha läst manuset till det första avsnittet av The Blacklist.
- Jag skulle inte säga att Boston Legal gjorde mig avskräckt för att göra en ny tv-serie, men den gjorde mig väldigt noggrann med mina val. Med tanke på hur arbetsamt det är att göra tv så ville jag ha något som gjorde mödan värd. Jag var egentligen mer intresserad av att göra kabel-tv, av den enkla anledningen att de har kortare säsonger, men jag fastnade för The Blacklist. Jag letade efter en serie som var motsägelsefull i sin ton, ibland rolig, ibland inte alls. Och jag ville att karaktären skulle bära de där dragen, så att det fanns mycket att spela med. För du måste kunna behålla nyfikenheten för någon du potentiellt ska spela under en längre period. Sen lockades jag också av att jag, efter att ha läst manuset för pilotavsnittet, inte hade en blekaste aning om vilken väg serien eller karaktären skulle ta. Jag tror inte jag skulle palla att vara på en serie som varje vecka består av ett slags ekvation som man ska lösa på 45 minuter och sen är det samma sak igen en vecka senare.
Att Spader då och då nämner Boston Legal är inte så konstigt, och inte bara för att det blev serien som gjorde honom till tv-stjärna. David E Kelleys advokatdrama är givetvis väldigt annorlunda i jämförelse med actionpackade och cliffhangerjagande The Blacklist, men det finns helt klart likheter mellan Red och Boston Legals Alan Shore: livsnjutande eleganter som gillar långa monologer och ett slags närmast sardonisk, men ändå märkligt älskvärd, ton i replikerna.
- Jag tenderar att arbeta från manus och fantasi. Finns det delar av mig i Red? Säkert, livet och erfarenheter formar allt man gör, särskilt om man har väldigt breda influenser, vilket jag har, men jag läste piloten och jag kände igen något. Inte om mig själv egentligen, jag bara kände igen något djupt i Red som jag ville hålla fast vid. Och som jag kände att kunde göra något med och ta med hit till inspelningen. Det var samma med Alan Shore. Det finns självklart likheter mellan honom och Red. Jag tror att båda utgår från en helt egen moral som är unik för dem och som de båda rättfärdigar sina beslut med.
I den nya samkörda branschen snurrar mycket också allt snabbare. En tv-serie kan gå från populär till skrotad på ganska kort tid. Det gör att framtiden för The Blacklist och Red är ganska osäker, Spader ser inte alltför långt framåt.
Det finns självklart likheter mellan honom och Red. Jag tror att båda utgår från en helt egen moral som är unik för dem och som de båda rättfärdigar sina beslut med.
- Det är så klart svårt att ha en väldigt klar bild av livsspannet för en tv-serie, det har du väldigt sällan i det här landet. Det gör ju också att man har många olika möjliga slut. »Så här slutar serien om den pågår två säsonger och så här om den pågår i tio«. Det som har varit viktigt för mig att få bakgrund till Red och, visst, kanske någon slags slutpunkt också, men vägen dit måste vara flytande. Jag känner inte till Reds framtid om vi pratar år framöver, men däremot några månader.
Exakt vad som händer Red pratar Spader såklart inte om, på frågor om andra säsongen kommer bara väldigt generella resonemang till svar.
- Vi är bara på fjärde avsnittet än, men känslan är att andra säsongen öppnar upp berättelsen. I slutet av första säsongen var allt i kaos och det fortsätter nu också: trots att ett par månader har gått så är allt fortfarande väldigt osäkert och otryggt. Red har redan tvingats hantera händelser som är helt nya, som han inte mött tidigare. Hur han reagerar på dem tillåter storyn, hoppas jag, att bli ibland överraskande, ibland avslöjande kring vissa aspekter av honom. Det är en svår balansgång att gå när man har en karaktär som är väldigt enigmatisk, och det är en del av det tilldragande med karaktären, för det gör en nyfiken och håller uppe intresset. Samtidigt måste du avslöja saker om honom, annars fortsätter inte serien framåt. I alla former av längre historieberättande måste det finnas en viss bekantskap mellan tittare och karaktärer som gör att det mystiska oundvikligt minskar, men jag hoppas verkligen kunna hålla kvar vid den sidan av Red så länge som möjligt. Att dra undan mattan för tittarna just när de tror att de vet var de har Red, när de blivit bekväma med honom, är vad vi alltid vill göra. Ni ska tro att ni känner honom – men det gör ni inte.
Vi leds genom matsalen och in en spatiös studio där det första som syns är en blanksvart Chevrolet-SUV, innan blicken fastnar på en välbekant syn: the war room. Själva hjärtat i The Blacklist.
Någon halvtimme efter att James Spader avslutat sin sista långa utläggning forslas vi in i rummet för rekvisita och rekvisitören Courtney Schmidt tar med oss till inspelningsplatsens två »props«-rum där långa hyllrader samlar varenda liten pryl som varit med i serien så här långt. Bland annat visar hon den groteska bebis som används så snart en barnvagn är med i serien och skrinet som Liz Keen upptäcker under ett par brädor i hennes och den alltmer märkligt agerande maken Toms hem.
Efter en stunds letande lyckas hon också hitta den läckande portfölj som Robert Sean Leonards timide giftmördare använder för att döda en hel tunnelbanevagn i en av den första säsongens mest minnesvärda episoder.
Christine Bean tar sedan vid och låter oss komma in de tre rum där hon och fyra andra kostymörer arbetar med att hitta rätt look för Spader och de andra skådespelarna. Hon berättar att Spader till en början använde en del av seriens skräddarsydda kostymer och snygga hattar (Spader älskar hattar och berättade i en intervju med Rolling Stone nyligen att han har över 30 stycken) även privat, men att folk efter seriens framgångar kände igen honom – eller Red – för lätt.
Vi fortsätter till ett annat rum med långa rader av klädställningar, fyllda av olika slags overaller och uniformer. Med anledning av att serien i så gott som varje avsnitt har en scen som utspelas på internationell mark ägnar hon och de andra en rätt stor del av arbetsdagarna åt att återskapa uniformer (poliser, militärer, ambulanspersonal, sjukvårdare, sophämtare) från världens alla hörn och sedan förändra dem lite, eftersom man inte får använda exakta kopior. Rummet visar tydligt vilken minutiös noggrannhet som finns kring showen: strax innan har Bean hållit upp en exakt kopia av den blodiga skjorta som Diego Klattenhoffs agent Ressler har i avsnittet då han, med en svår skada, och Red är instängda i Reds cell och den senare håller en redan klassisk monolog om sakerna han vill göra innan han dör. Bean gör det som ett exempel på hur alla kläder sparas om det skulle behöva göras en flashback i ett senare skede.
Dagen går vidare. Vi får träffa stuntkoordinatorn Hessler som berättar att skådespelarna ofta gör egna stunt, men att de drar gränsen vid allt som kan ge värre skador än blåmärken, och om svårigheterna att göra action när inspelningstempot är så högt som det är på en tv-serie.
- Gör man action på tv måste det funka direkt. Tiden är så kort att man ofta bara har en dag för att sätta en scen och gör man inte det får man jobba med det som finns, och hoppas att det går att lösa i klipprummet, eller strunta i att ha det med.
The Blacklist försöker så långt det bara gå att göra actionscenerna utan att blanda in datorer. För att det ser bättre ut, men lika mycket av tidsekonomiska skäl.
Vi vill alltid dra undan mattan för tittarna just när de tror att de vet var de har Red. Ni ska tro att ni känner honom – men det gör ni inte.
- Vi vill använda så lite CGI som möjligt. Det tar så lång tid i efterarbetet att det sällan är värt det, så vi använder det mest för att radera vajrar och kablar i efterhand. Det gäller att använda CGI som verktyg, inte slutprodukt. Det hjälper oss att bli säkrare, tidigare var man tvungen att ha ganska tunna säkerhetskablar eller inga alls för att de inte skulle synas, att man nu kan radera dem i efterhand gör att vårt arbete blir lättare.
Nästan hela dagen har gått, ändå har vi ännu inte fått se någonting av själva inspelningsplatsen, men så leds vi genom matsalen och in en spatiös studio där det första som syns är en blanksvart Chevrolet-SUV, innan blicken fastnar på en välbekant syn: the war room. Själva hjärtat i The Blacklist. Det rum där den lilla FBI-styrkan med veteranskådespelaren Harry Lennix chef Harold Cooper i spetsen samlas för att lösa fall. Producenten John Eisendrath:
- Det här är den enda platsen som varit med hela vägen från pilotavsnittet till nu. Från början var det ett nedlagt postkontor, men efter piloten byggde vi upp den här i studion i stället.
Vi går vidare. In i ännu en (förvånansvärt rörig) studio där snickare är i full gång med att bygga en trappa som ska bli skådeplats för slagsmål, och där det står en flygplanscockpit i ena änden och något som ser ut som en halvfärdig bastutunna. Att komma bakom kulisserna på en film eller tv-serie handlar i hög grad om att se sina illusioner brytas sönder, den i ett hörn undanskuffade cylinderformade tingesten visar sig gömma en av tv-seriens mest glamorösa spelplatser: gläntar man på dörren och lyser med mobilen ser man att interiören är Reds flashiga privatjet. På något sätt känns det ganska passande för en serie där väldigt lite är som det först verkar.
Jag har bara kunnat ana den under de många timmarna på inspelningsplatsen, men när jag sent på eftermiddagen kliver ut ur The Blacklist-bubblan nere vid Chelsea Piers så skiner solen fortfarande. På vägen till hotellet noterar jag att temperaturen i det brittsomriga New York är exakt 75 grader fahrenheit när jag svänger in på Greenwich Street. Inte ens Tall Pete kan justera det.
Andra säsongen av Blacklist har premiär på Viaplay i dag och på TV3 den 16 oktober.