2013 var diagnosernas tv-år. Sällan har väl så många rollgestalter utrustats med en sjukdom eller ett syndrom för att legitimera tossigheter eller bara ges en liten extra pikant accessoar. I synnerhet verkar Asperger-änden av autismspektrat vara den stora trenddiagnosen, tätt följt av bipolär sjukdom och OCD.
Carries sjukdom intensifieras av Brody, Hannahs OCD triggas av Adam, och Amys kraschade relation leder till sammanbrott…
Homelands Carrie Mathisons bipolära sjukdom presenterades snabbt i serien, gjorde henne sårbar och bjöd in till en nedsvärtning och fördjupning av karaktären. Något man inte kan säga om Hannah i Girls som gick och fick OCD utan förvarning. Varför? Lite skönt koketteri kanske, ungefär som att bo i en sjaskig lya i NY men att veta att man kan åka hem till föräldrarna när man vill om det skulle krisa sig?
Saga Norén i Bron är annars ett prima exempel på en modern tv-diagnos. Hennes (visserligen outtalade) Aspergers syndrom gör henne å ena sidan olidlig men å andra sidan emotionellt stabil i det annars ganska påfrestande jobbet som polis. Det är ändå uppfriskande att se en kvinnlig karaktär med samma typ av nedsvärtning och asshole-tendenser som en manlig, utan att hon för den sakens skull glider över till en vanlig bitch-roll. Saga är brutalt ärlig och i många fall (omedvetet) egoistisk. Jag tänker på Don Draper som en jämförelse. Han har fått agera as i många säsonger nu, visserligen med svärta men utan diagnos (även om alkoholism och depression är två uppenbara). Tidseran spelar naturligtvis en roll men jag tror också att diagnosen i Sagas fall är ett sätt att legitimera hennes ageranden som ibland är uppåt väggarna. Som att onanera när svärmodern är på besök eller fråga partnern om han tillfredsställer sin fru ordentligt. Saker som vi inte är vana att se en kvinnlig karaktär, än mindre polis, göra. Lite synd nästan att det ska vara tack vare diagnosen.
I Hannibal tar det inte många minuter innan Will Graham (Hugh Dancy) träder fram med sin autismspektrumstörning. Kanske, lite som i Sagas fall, för att balansera upp psykopaterna han har att jobba med som FBI-anställd. Men också för att ges tillfälle att tillskriva honom festliga egenskaper som hans vägran att se folk i ögonen och en extrem djurkärlek. Sheldon Cooper (Jim Parsons) i The Big Bang Theory uppvisar klara Aspergertendenser men har (mig veterligen) aldrig diagnoserats. Robin i Top of the Lake är traumatiserad, Amy i Enlightened får ett nervöst sammanbrott med depression som följd.
Vad ska vi då utläsa av detta? Å ena sidan kan det finnas någonting spännande i att kvinnorna i högre utsträckning än männen får en diagnos. Eller också är man negativ och pekar på att det snarare indikerar att kvinnor inte får vara excentriska, brutala eller skitiga på samma sätt som männen utan det hela måste legitimeras med en diagnos. Man kan också dra det ännu längre och säga att kvinnornas svärta i de allra flesta fall står i relation till en man. Carries sjukdom intensifieras av Brody, Hannahs OCD triggas av Adam och Amys kraschade relation leder till hennes sammanbrott. Och det är ju trist.
Men vill man vara optimistisk, och det vill man ju, så kan man också peka på att diagnosen, behövd eller ej, tillåter kvinnor att spela mer komplexa roller. Och en dag kanske de kan få göra det utan att bli diagnostiserade för det eller fördjupas endast i förhållandet till mannen.