It is happening again.« – Jätten
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 7, Lonely Souls.
Så är vi då här. Ögonblicket alla väntat på. Äntligen ska vi få svaret på frågan som gäckat oss från stunden då Pete Martell en dimmig morgon hittade ett plastinpackat lik på stranden i det sömniga lilla samhället Twin Peaks i nordvästra USA: Vem mördade Laura Palmer?
Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Lugn. Vi har fortfarande en bit kvar.
På polisstationen har man tagit en välbehövlig paus från förhöret med Phillip Gerard, som nu är i totalt MIKE-läge. Det är ett sammanbitet gäng som samlats vid receptionen för att efter kaffe och frukostmunkar bege sig till The Great Northern Hotel: Hawk, Gordon Cole, Cooper, MIKE, Andy och Harry. MIKE upprepar att BOB befinner sig i ett stort trähus som är omslutet av träd. Huset innehåller många rum som alla liknar varandra, men varje natt befolkas de av olika själar. Och visst låter det som det furubelamrade hotellet.
Gänget delar upp sig – Gordon drar vidare på hysch-hysch-ärende till Bend, Oregon, och Hawk skickas till Harold Smiths lägenhet med en husrannsakan efter Donnas vittnesmål om Lauras hemliga dagbok. Detta konkreta och omedelbara resultat av att gå till polisen med sina privatspaningar får man hoppas Donna och kompani tar till sig.
Det är fortfarande arla morgon på hotellet, och i lobbyn utspelas en underbart knasig scen som kunde varit hämtad ur en Wes Anderson-film: Andy paraderar hotellgäster framför MIKE, som sitter parkerad i en fåtölj med Doc Hayward intill sig och scannar av gästerna: är det här BOB? Det här då? Samtidigt är hela foajén full av unga flottister i full mundering som av oklar anledning går omkring och studsar hundratals studsbollar. Den lätta kakofonin och röran som uppstår stör MIKE, men han har ändå förmåga att på ett ögonblick avgöra om någon person är skum. Han kammar noll. När en oinformerad och cigarrpuffande Ben stormar in och beter sig som vore han teleporterad från en snurrig Preston Sturges-film, får MIKE ett anfall och hamnar på golvet med obehagliga spasmer. Bollarna studsar och studsar.
Det står bortom alla tvivel att Harold var extremt labil och hade en hel uppsjö psykiska problem. Men hur mycket kan man lasta Donna (och i förlängningen Maddy och James) för hans självmord?
Hawk försitter inga chanser att köra fort med sin polisbil, och drar igång sirener och hela baletten när han dundrar fram på en helt öde landsväg som leder hem till Harold Smith. Hos Harold är det ingen som öppnar, men Hawk, som ju har husrannsakan, öppnar dörren och ser en fullständigt uppochnervänd lägenhet – sidor från anteckningsblocken rivna i bitar och spridda i rummet, orkidéer slängda i golvet, sönderslagna möbler. Harold själv är död – han har hängt sig i det inre rummet, bland sina blommor, och lämnat en lapp till eftervärlden, där han skrivit »J'ai une âme solitaire« – jag är en ensam själ. Å Harold. Romantisk in i det sista. I röran bland alla papper hittas Lauras dagbok.
Det står bortom alla tvivel att Harold var extremt labil och hade en hel uppsjö psykiska problem. Men hur mycket kan man lasta Donna (och i förlängningen Maddy och James) för hans självmord? Hade de inte triggat hans neuroser med sitt falska beteende hade han antagligen fortfarande varit i livet. Om de istället för att gräva vidare som några Enid Blyton-entusiaster omedelbart vänt sig till Harry och Cooper med informationen om den hemliga dagboken hade det här möjligen kunnat undvikas. De har blod på sina händer. Sedan spelar det ingen roll att jag inte direkt kommer att sakna Harold.
Hemma hos familjen Palmer är det lugnt och fridfullt denna morgon. Sarah, Leland och Maddy kör slapp långfrukost med morgonrockar, pyjamas, kaffe och tidningar. Louis Armstrong sjunger What a Wonderful World på skivspelaren. När Maddy berättar att hon tänker åka hem igen blir dock både Sarah och Leland bekymrade. Det är uppenbart att Maddy på flera sätt fyllt ett tomrum efter Laura – hon har naturligtvis inte ersatt deras dotter, även om hon är kusligt lik henne, men hennes närvaro i hemmet har haft en positiv, lugnande effekt på de sörjande makarna Palmer. Maddy är medveten om detta, och lägger fram beskedet försiktigt. Nu får vi också klarhet i varför inte Maddy saknas i sin skola – hon går helt enkelt inte i skolan, hon har ett jobb (som man får anta hon har möjlighet att med kort varsel ta lång semester från) och egen lägenhet i Missoula som hon måste återvända till. Hon saknar sitt liv där. Sarah blir omedelbart nervös och irrar med blicken, men Leland verkar förstående.
Bobby spekulerar i Leos affärer; han måste ha gömt undan alla pengar han tjänat via sin sidobusiness som torped, knarklangare och mordbrännare någonstans – men var? Det är inte direkt så att han har ett prydligt fondkonto på Sparbanken Twin Peaks.
Den bistra vardagen börjar hinna ikapp Bobby och Shelly. Räkningarna samlas på hög, försäkringspengarna för Leos vård är försumbara, och marginalerna försvinnande små. Hur ska de få ihop ekonomin? Vi får en indikation här om hur enkelt Bobby kan tänka sig att bara kapa banden till Shelly – när allt inte är så roligt eller glamoröst längre distanserar han sig direkt. När pengarna börjar sina är den här situationen inte längre hans problem! Denne omogne spoling. Shelly befinner sig däremot som vanligt mitt i skiten, och är allvarligt orolig över hur hon ska kunna överleva.
Bobby spekulerar i Leos affärer; han måste ha gömt undan alla pengar han tjänat via sin sidobusiness som torped, knarklangare och mordbrännare någonstans – men var? Det är inte direkt så att han har ett prydligt fondkonto på Sparbanken Twin Peaks. Ingen vet exakt hur medveten Leo egentligen är om sin omgivning i sitt nuvarande tillstånd, men något måste han uppfatta, för plötsligt utstöter han ett gutturalt skrikstön, spottar ut sin gröt ur munnen och säger »new shoes«. Shelly och Bobby hoppar högt av förvåning. Nya skor? Shelly drar sig till minnes att Leo lämnat in ett par kängor på lagning för någon vecka sedan – Bobby ser genast en möjlighet.
På Great Northern är det dags för en riktigt jobbig konfrontation. Audrey har tagit mod till sig och ställer sin far mot väggen. Hon berättar att hon känner till One Eyed Jacks och Blackie, hon säger att hon vet att Battis lockade tjejer från parfymdisken till bordellen, och att Laura var en av dem. Ben går spontant in i förnekelseläge men inser snabbt att Audrey inte bluffar. Han blir osedvanligt tyst och samlad, och låter henne ställa sina frågor. Vilken traumatisk scen, ändå. Den börjar ganska märkligt också, utan någon startsträcka att tala om, Audrey bara kastar sig rakt in i frågestunden. Det känns ganska abrupt, som att upptakten till diskussionen är bortklippt.
På en rak fråga från Audrey om Ben mördade Laura svarar han bara, med darr på rösten, »jag älskade henne«
Ben berättar att han ägt One Eyed Jacks i fem år. Han hävdar att Battis värvade Laura på eget bevåg och att han aldrig hade godkänt det om han vetat om det. Han erkänner också suckande att han låg med Laura. Ännu en svag man snärjd av Lauras oemotståndliga charm, eller ännu en man som utnyttjade och snärjde henne? Det är som med flera andra av Lauras relationer en tolkningsfråga. På en rak fråga från Audrey om Ben mördade Laura svarar han bara, med darr på rösten, »jag älskade henne«, och tittar längtande på ett inramat foto av Laura, som han har på sitt skrivbord. Något olämpligt, kan tyckas. Ett dylikt foto av något av sina egna barn tycks det inte finnas utrymme för.
Stackars Shelly pratar med Norma om situationen med Leo. Shelly har insett att hon måste sluta på The Double R Diner för att kunna ta hand om sin man, åtminstone tillfälligt, och hon är förkrossad över detta. Hon älskar dinern, hon älskar Norma. Att lämna denna kära arbetsplats för att ägna sitt liv åt att vårda en sådan usling som Leo är inget annat än grymt. Det är en väldigt rörande scen, inte bara för att Shellys och Normas nära relation understryks – de är som mor och dotter eller systrar – utan också för att Normas reaktion på Shellys besked är så stöttande; hon måste veta hur mycket Shelly våndas över detta, men hon vill inte göra saken värre genom att uttrycka besvikelse. Därför blir hennes varma leende och lugnande försäkran om att allt kommer att gå bra så osjälviskt och fint.
Samtidigt som Shelly serverar chokladmilkshakes till Ed och till sinnet tonåriga Nadine åker Bobby och Mike (ej att förväxlas med MIKE) hem till Leo och hälsar på. Vänta lite, så Leo sitter alltså hemma själv om dagarna? Kan inte Shelly bara lämna honom där då medan hon är på jobbet? I sitt nuvarande skick är han uppe och skuttar omkring i bostaden ungefär lika mycket som en tung möbel. Det vore väl rätt åt honom att sitta där och uggla och fundera på allt elände han ställt till med? Bobby och Mike har varit och hämtat Leos kängor hos skomakaren, och Mike – som vi sett väldigt lite av den senaste tiden, kom ihåg att han var ihop med Donna för bara någon vecka sedan! – föreslår att de kollar klackarna. Bingo! Ett litet kassettband i diktafonmodell ligger gömt i en av kängorna. Bill och Bull blir först besvikna – buhu, det är ju inte pengar eller knark – men anar att innehållet på bandet kan vara nog så värdefullt.
Vi kan riktigt se hur kugghjulen snurrar i Coopers skalle och hur han lägger ihop två och två. Bordellen, Laura, MIKE:s reaktion på hotellet när Ben kom in i rummet. »Holy smokes«, utbrister Coop.
På polisstationen sitter Cooper och försöker pussla ihop Lauras delvis sönderrivna dagbok som man hittat hos Harold Smith. Cooper dikterar engagerat för Diane inför en bricka dignande med allsköns munkar. Han har lyckats hitta bevis som stärker det MIKE har berättat – i dagboken nämner Laura flera gånger en BOB, som tycks ha varit närvarande i hennes liv sedan tidiga tonår. Hon skriver om upprepade övergrepp och utnyttjande av olika slag. Och det här är viktigt: Laura skriver att BOB är en av Lelands vänner. Hon skriver vid ett annat tillfälle att hon en dag ska »avslöja för världen vem Ben Horne egentligen är«. Det här ser minst sagt inte bra ut för Ben!
På tal om trollen så knackar Audrey på hos Cooper och avslöjar Bens förhållande med Laura, och att det är han som äger One Eyed Jacks. Hon är med rätta uppriven över sitt samtal med sin skurkiga pappa, och vi kan riktigt se hur kugghjulen snurrar i Coopers skalle och hur han lägger ihop två och två. Bordellen, Laura, MIKE:s reaktion på hotellet när Ben kom in i rummet. »Holy smokes«, utbrister Coop. Han skickar genast hem Audrey och ber Harry om en arresteringsorder utfärdad på Benjamin Horne.
Solen är på väg ner över The Great Northern när Harry, Cooper, Andy och Hawk stövlar in på Bens kontor och lägger an sina mest allvarliga miner. Dessa svängdörrar till Bens kontor! Det är nog dags att han ser till att låsa dem, eller åtminstone ha en sekreterare utanför som ser till att folk inte bara klampar in utan förvarning. Hotellmagnaten är precis i färd att skriva under kontrakten med den mystiske Mr. Tojamura och blir fly förbannad när bylingen dyker upp. Hur vågar de komma här och skämma ut honom, bygdens pamp? När Harry utvecklar varför de är där, och att Ben behöver följa med dem för att förhöras om mordet på Laura reagerar han närmast förnärmat, som en man van att bestämma; han tycker situationen är absurd, han kan inte ens ta in informationen. Vet de inte vem han är? Ingen rår på Benjamin Horne! Under förödmjukande former grips han och förs ut från hotellet. Älskar förresten Coopers lite förlägna bugande/leende mot Tojamura när han går ut.
Nu blir det kusligt på allvar. Vi hoppar mellan några olika skådeplatser i en effektiv och otroligt nervpirrande slutsekvens där så mycket händer att det nästan är svårt att smälta allt – det är så många uppenbarelser och pusselbitar och människor och öden på en gång. Över allting ligger en ödesmättad, dov musik. Någonting har hänt. Någonting händer. Någonting kommer att hända.
På polisstationen kastas Ben in i en cell samtidigt som Margaret, The Log Lady, dyker upp i receptionen och vill prata med Cooper. Hon och hennes stock vet att »något« kommer att ske. Hon vet inte när eller hur, men det finns ugglor på vägkrogen. Hennes reaktion när Cooper faktiskt tar henne på allvar är snygg – som om det är första gången någon verkligen lyssnar på hennes mystiska profetior.
Tojamura finns inte – det är Catherine! Lömska, fifflande, inte-alls-döda Catherine! Men hur? Och framför allt, varför?!
Hemma hos Packard-Martell håller Pete på att göra en nattamacka när Mr. Tojamura plötsligt smyger in i det mörka rummet. Pete håller på att smälla av men hinner knappt säga något innan Tojamura kastar sig om halsen på honom och ger honom en kyss! För Tojamura finns nämligen inte – det är Catherine! Lömska, fifflande, inte-alls-döda Catherine! Men hur? Och framför allt, varför?!
På vägkrogen är det konsert i afton. Den oefterhärmliga Julee Cruise, iklädd knallröd klänning och med en svartklädd orkester bakom sig, framför sin drömska pop inför en svårflörtad men städad publik mestadels bestående av bikers och fyllon. I ett bås sitter James och Donna. Han dricker cola och äter nötter. De pratar om Harold Smith, och Donna gör åtminstone en ansats till att ta ansvar för sina handlingar, men James är iskall och avfärdar självmordet med att skylla på att Harold helt sonika var »sjuk« och that's that. Ovanligt hårt för att vara James, men han kanske bara vill skydda Donna.
Samtidigt kommer Harry, Cooper och Margaret in, slår sig ner vid ett bord, tar en öl och väntar på att »något« ska hända. Coop och Harry uppvisar verkligen ett imponerande förtroende för Margaret och hennes stock när de hänger med till krogen för att vänta på att något ska ske – trots att de varken vet vad »något« är eller när det ska inträffa. Det hedrar dem, även om det ur polisiärt perspektiv är ett helkonstigt beslut, framför allt med tanke på att de har en huvudmisstänkt i en cell på stationen som de inte ens har förhört ännu.
Tiden går. Cruise sjunger vidare. Ölglasen blir halvtomma. Högen med nötskal allt större. Harry och Margaret stampar takten. Så händer något. Bandet tonar ut, och jätten visar sig på scenen istället. Han vänder sig direkt till Cooper. Hans ord får mig att rysa. »It is happening again. It is happening again.«
Scenen är så laddad att jag knappt kan titta på den, jag sitter på helspänn trots att jag sett den massor av gånger förr.
Hemma hos Palmers lurar en fasansfull skräck bakom de vita spetsgardinerna. Scenen är så laddad att jag knappt kan titta på den, jag sitter på helspänn trots att jag sett den massor av gånger förr. En mumlande, omtöcknad Sarah hasar sig ner för trappan från andra våningen till vardagsrummet. LP-skivan som tidigare spelade Louis Armstrong står nu och snurrar i intet, nålen förmedlar en sprakande, knastrande loop. Kameran rör sig i golvhöjd, längs den rosa heltäckningsmattan, som är bedrägligt vän och mjuk, som något man kan sjunka rakt igenom. Något är fel. Sarah, lika hålögd och urlakad som alltid, tycks nästan drogad, och hon får en vision av en vit häst, mitt i vardagsrummet. Framför spegeln står Leland och rättar till sin slips. Han ser nöjd och glad ut, till synes bekymmerslös. Han tittar sig i spegeln. BOB tittar tillbaka. Leland är BOB. BOB är Leland.
Leland är lugnet själv. Han tar på sig ett par vita plasthandskar, och väntar. Maddy kommer nerrusande från övervåningen, hon undrar vad som står på. Precis som Sarah har Maddy förmågan att se saker för vad de är, och när hon ser BOB ger hon ifrån sig ett blodisande skrik, ett bottenlöst vrål av terror och panik. Hon flyr, men BOB hinner ikapp henne, släpar ner henne för trappan, in i vardagsrummet. Hon slår och fäktar omkring sig, men sadisten BOB njuter av leken, han drar sin livskraft från hennes rädsla. Ibland tittar Leland fram. Han tar Maddy i sin famn, kallar henne Laura, dansar med henne. Hon vädjar och gråter, men till ingen nytta. BOB slår henne sönder och samman.
Det är en ohygglig scen, troligen seriens mest obehagliga. Chockerande brutal, filmad som en skräckupplevelse någonstans mellan dröm och verklighet – Lynch (som regisserat avsnittet) växlar mellan slowmotion och vanlig hastighet; han kopplar stundtals på en intensiv spotlight som gör oss tittare till ett slags ofrivilliga voyeurer, fascinerade och äcklade inför det grymma våldsdåd som sker framför oss, mitt i strålkastarljuset.
På vägkrogen försvinner jätten och musiken återupptas. Den gamla nattportieren från Great Northern är där. Han kommer fram till Cooper, klappar honom på axeln och säger beklagande: »I'm so sorry.«
Julee Cruise blundar och sjunger. »The sun comes up and down each day.«