Se Lost på 
ikväll!
Första månaden fri! Ord. pris 79 kr/mån
Exakt på dagen för tio år sedan sändes det första avsnittet av Lost.
Och vilken tv-resa det blev! Jag älskade inledningen men hade under de första säsongerna en intensiv av-och-på-relation med serien, rentav hatade den bitvis och hoppade av den i omgångar. Till slut blev det ändå vi två, och jag följde och nördskrev om den i ur och skur ända fram till den chockerande finalen.
Ja, för mig var den – trots att hela slutsäsongen egentligen var tydlig med färdriktningen – chockerande.
Och när jag tänker tillbaka på Lost, och försöker förstå min egen kärlek, är det tyvärr alltid finalen jag ser. Dess slut var ju inte bara slutet på en story utan slutet på en global dröm om Världens Största Story, om att allt skulle knytas ihop på ett förunderligt sätt.
Internationell casting, koreansk dialog på amerikansk primetime-tid, modigt komplicerad long-arc och serieskaparnas spontana fanfic-fusioneringar gjorde serien banbrytande.
Men, som Man in Black sa till Jack: »Verkar som om det var du som hade fel.«
Och som Jack sa till Man in Black: »Verkar som du också hade fel.«
Och själv sa jag som Man in Black, när han fortfarande bara var Locke, sa till Eko fyra år tidigare: »Jag hade fel.«
Det vill säga – vi hade fel, allihop.
Samtliga avancerade Lost-bloggaranalytiker därute hade fel i sina teorier kring finalsäsongen. Där fanns ingen agenda som var i närheten av att kunna karakteriseras som någon masterplan. Även sagobröderna Jacob och Man in Black hade småagendor, i förhållande till ögåtans tydligen förevigt oförklarliga magnitud.
Inför dagens tioårsjubileum såg jag om det inledande dubbelavsnittet (tv-historiens dyraste pilot) och finalepisoden. Och det kan inte hjälpas – allt det underbara i inledningen, och all den fantastiskt nyskapande relationsdrama-steampunk-fantasyn som följde under sex säsonger, fördunklas och försvinner i dimman från seriefinalen den 23 maj 2010.
Ändå gillar jag en hel del i finalavsnittet. Om än mest som teknikaliteter: scener är suveränt lösta, känslolägen, klippning, comic banter-repliker… ja, Lost var oerhört bra utfört ända in i the bitter end.
Och jag blir återigen lätt exalterad under slutstriden mellan Jack och MiB-Locke och dess känsla av Hitchcock och Cape Fear.
Och alla kärleksslutföreningar rör mig fortfarande till småtårar i stunden: Sawyer och Juliet; Charlie och Claire; Jack och Kate…
Och jag kan väl egentligen fortfarande köpa hela skiten om den fantiserade efter-döden-sideways-verkligheten, det är ju inte precis som om det fanns något annat att köpa i stället – eller som om vi inte fattade långt tidigare att sideways-grejen knappast var av det världsliga slaget.
En hoper kristna dumflin i motljus och slowmotion i en banal kuliss-kyrka. Som om min favorit-tv-serie hade sålt ut slutkvarten till Maranata.
Men så kommer de där sista 15 minuterna som, fortfarande, förstör alltihop.
En hoper kristna dumflin i suddigt motljus och slowmotion i en banal kuliss-kyrka. Så fruktansvärt billigt uselt. Jag hade kunnat köpa något sakralt om det gjorts med en aldrig så liten finess, men detta var som om min favorit-tv-serie sålt av slutkvarten till Maranata.
Känslan när jag såg allt det här första gången var att jag satte mina egna tårar i halsen. Varför skulle jag ta till lipen för Claires och Charlies skull, deras nyfödda baby fanns ju inte ens!
Och just här sitter än i dag en Damon Lindelof-tagg kvar och skaver så att jag inte riktigt vill kännas vid kvaliteterna i The Leftovers. Nu braskar ju Lindelof redan under första säsongen av The Leftovers på samma sätt som han gjorde efter Lost-finalen för fyra år sedan (»Lost handlar inte om ön utan om människorna«). Den gången kändes nödlögnen uppenbar eftersom hela finalsäsongen prioriterade sagan framför människorna och tycktes vilja föra oss mot en jätteport av mytologisk gåtknäckning.
Min besvikelse efter Lost-slutet tilltog dessutom, ungefär som en huvudvärk övergår i migrän, i takt med att jag läste efteranalyserna. Oavsett om dessa ursäktade »eternal bliss«-fluffet och tyckte det var genialt med Jacks blick i det blå, i den sista scenen, eller slätade över med bibelord från Lostpedia, eller tangerade min egen irritation.
Ett exempel på det sistnämnda var när komikern och (för övrigt religiöse) sci fi-bloggaren Jay Black på numera Huffpost-nedmonterade TV Squad liknade slutkvarten vid något som snarare »hör hemma i ett mid-season-avsnitt av Ghost Whisperer« – aj som fan vad det gjorde ont att känna ett sånt spot on-spett tryckas in i min hjärnas alltjämt uppsvullna Lost-centrum! Det var knappt ens att det lindrade att läsa Blacks i övrigt lysande karakteristik av hur seriens kvaliteter tidigare alltid överskuggat bristerna:
»Most fans made peace a long time ago that Lost was essentially Billy Bob Thornton-era Angelina Jolie: completely insane and confusing, but so beautiful and fun that it really didn’t matter.«
Losts stora illusionstrick var att smeta på med storartat dramahantverksmässig sentimentalitet. Även nu när jag ser om finalen känner jag gråtklumpen i halsen varje gång verklighetsminnena blöder in i skärseldsvärlden.
Det som stör mig allra mest med finalen är bristen på korrespondens mellan storyns konfliktteman och dess ersatz-upplösning. Vad hade Lostisarnas efter-döden-kyrka, och för den delen hela deras jävla ESP-skärseld, med ön och dess magnetiska hemligheter att göra? Mer än »jomen magnetismen var liksom Gud och livskraften, och om den mörka förkastade ängeln hade släckt den, så…«?
Om nu våra älsklingar inte hade kunnat gå in i låtsasklyschkyrkan om MiB-Locke slagit ihjäl Jack i stället för tvärtom (och om han lyckats fly ön), vem bryr sig? Hellre ett jättelass Lostpedia-lullull än denna extrema Ron Hubbard slash Ron Howard-banalitet. Alla vet att alla dör nån gång, och somliga tror på ett metafysiskt Runar-och-Carola-villaliv efter döden (se hur det gick), men ingen jävel hade innerst inne hoppats på ett Lost-slut ynkligt uppspänt mellan dessa parametrar, på att bli lämnade med upplösningen och sensmoralen att vi får träffa våra nära och kära igen i himens hall och kan komma till ro med våra tillkortakommanden bara vi lyckas vidröra varandra i låtsaskärlek i en skärseldsvärld. Och jävlar vilken tur att Jack pusslade in stenen i ljushålet igen så att alla fick mingla i kyrkan!
Losts stora illusionstrick var att smeta på med storartat dramahantverksmässig sentimentalitet. Sista timmen lockade fram våra tårar på ett närmast spektakulärt vis. Till och med när jag ser om finalen fyra år senare känner jag gråtklumpen i halsen varenda gång verklighetsminnena blöder in i skärseldsvärlden.
Men grejen är ju att de flesta av oss brydde oss om de här rollgestalterna för att de var levande för oss, och för att de dragits in i både existentiella och mytologisk-vetenskapliga gåtor på en i dubbel mening magnetisk ö. Därmed förväntade vi oss också en konsekvensiell upplösning – inte ett »okej, ni har fått reda på allt från Dharma-isbjörnar till att Vita huset-CJ kidnappade två tvillingar, men skit i det nu«-slut.
Eller som Jay Black beskrev det:
»We fans were promised Slaughterhouse Five – a funny human drama that also happened to have science fiction elements. What we got in those final fifteen minutes was The Five People You Meet in Heaven – the worst kind of sentimental hokum.«
Om det åtminstone hade dragit lite åt Ron Howard-pekoralet Cocoon. Vad som helst med en dramaturgisk tanke.
Visst klassar jag alltjämt Lost som en av de stora kvalitetsdramaserierna under 00-talet. Jag tar mig därvidlag friheten att bortse från seriens budskapliga psykbryt om religion, karma, öde och livsval, och fokuserar i stället på bärande element som gjorde serien banbrytande: Internationell casting, koreansk dialog på amerikansk primetime-tid, modigt komplicerad long-arc och serieskaparnas spontana fanfic-fusioneringar.
Men min största behållning är att jag efter finalen kunde känna mig så oerhört nöjd med att jag aldrig kastade mig in i Lostpedia-världen, att jag aldrig brydde mig om de mest akademiska Lost-bloggfilosoferna. Deras universum av självbedrägerier var ju lika mycket make-believe i sig som sideways-världen var i tv-rutan. Vilket känns som en avgörande poäng med precis alltihop. Lost-fansen fick samma slags djupgående samhörighet med varandra som Lostisarna på tv fick. Det oändliga bloggbluddrandet var fansens version av klyschkyrkan.
I detta finner jag trots allt, till slut, en förklaring av Lost som sitter ihop.