Allsvenskan: AIK–Halmstad (C More Sport kl 15)
Allsvenskan: Malmö FF–Helsingborg (C More Sport kl 17:30)
Jag minns faktiskt inte vad han hette längre, det skäms jag för, men kommer ihåg att han dök upp under den där försäsongen på stenhårda djupfrysta grusplaner i ett par slitna grässkor med långa dobbar. Det måste ha varit hemskt för hans fötter, knän och ben tänkte jag när han kämpade på Nacka IP, men han ville så gärna vara med och spela. Det var också lite svårt att kommunicera, det blev mest några flinande utbyten av serbokroatiska svordomar vi lärt oss från vår målvakt, och en av mina äldsta vänner, Vladimir, »Vladde«.
Killen jag inte minns namnet på blev heller inte kvar mer än någon månad eller två: i juniorlaget för Nacka FF, som då låg i ettan och snuddade vid allsvenskt kval, fanns det inte plats för hur många spelare som helst. Det var flera andra som petades under den där perioden, skickades ut från föreningen vi varit en del av under ett decennium, allt i den heliga elitsatsningens namn.
Men jag älskade ändå idén att ett fotbollslag, en klubb jag var en del av, kunde hjälpa honom, som flytt undan ett sällsynt otäckt inbördeskrig på Balkanhalvön, lite grann i alla fall. För stunden.
Denna vidriga valvecka känner jag mig bara så glad och stolt över att de som slåss om guldet är de allsvenska föreningar som bäst lyckats med att inkludera de som vanligtvis hamnar utanför.
Fotbollen har en massa problem, allt från den utbredda våldsamma machokulturen och världsfrånvända elitspelare till den genomcyniska hyperkommersialiseringen och konkurrensutslagning av ungdomar, det är heller inget jag blundar för, men i bästa fall är den inkluderande och öppen på ett sätt samhället i övrigt inte är. Jag har spelat i lag med människor som kommit från eller haft påbrå från Finland, Norge, Irland, Egypten, Marocko, Eritrea, Serbien, Kroatien, Italien, Sydkorea och Guinea-Bissau. På planerna på Nacka IP och Sicklavallen verkade vi lika, jag kunde intala och inbilla mig det i alla fall, men tog vi bussen in till Slussen efter en träning eller match kunde en del av mina lagkamrater vid nittiotalets mitt omringas av skinheads. I dag kanske killen som med saliven sprutande skrek »raus« i ansiktet på en av mina bästa vänner för femton år sen sitter i riksdagen, om inte kan han alltid rösta på ett parti som paketerar hans värderingar, eller vad man nu ska kalla dem, i ett glansigare omslagspapper.
Jag håller inte på AIK eller MFF, inte alls, tvärtom faktiskt, men just den här vidriga, magkrampframkallande mörka valveckan känner jag mig bara så glad och stolt över att de som slåss om guldet är de allsvenska föreningar som bäst lyckats med att inkludera de som vanligtvis hamnar utanför. AIK och Malmö har konsekvent och målmedvetet jobbat för en fotboll och i förlängningen ett samhälle där Alexander Milosevic – hans AIK-tröja sitter för övrigt inglasad på väggen på pizzerian här i Rissne där jag numera bor och han växte upp – står sida vid sida med Per Karlsson, Pa Konate kan täcka upp bakom Emil Forsberg, Nils-Erik Johansson bakom Nabil Bahoui och Henok Goitom och Markus Rosenberg kan springa som Europarutinerade ledare och referenspunkter längst fram. De senaste veckorna har det efter Malmös avancemang till Champions League diskuterats vad som är bra och inte för svensk fotboll, men oavsett vilket av de här lagen som till slut vinner Allsvenskan kommer det, i ett större sammanhang, kännas som en seger.
Premier League: Manchester City–Chelsea (Viasat Fotboll kl 17)
Apropå den genomcyniska hyperkommersialiseringen... toppmöte mellan två klassiska klubbar, som på senare år med storkapital utifrån tagit sig till den absoluta Europagräddan. På förhand räknade jag de här lagen som de två enda titelutmanarna i Premier League, men än så länge är det bara bortalaget som verkligen imponerat. Chelsea har fått allt på plats med nyförvärven (Fabregas! Costa!) och Mourinho har efter fjolårets lätt baktunga säsong ökat balansen mellan anfall och försvar. City har samtidigt hackat sig fram, med en Yaya Touré som inte riktigt är i fjolårsform och en anfallslinje som är sylvass, men tunn och skadebenägen.
Serie A: AS Roma–Cagliari (TV12 kl 15)
Såg ni Romas galet imponerande CL-överkörning av CSKA Moskva i veckan såg ni ett av Europas mest spännande lag för tillfället. Anfallsspelet, kantfarten, Tottis genialiska split vision-passar, allt var på absolut högsta nivå.