Förra säsongen av Boardwalk Empire slutade med en hel drös av cliffhangers. Chalkys dotter blev skjuten, Eli tog livet av en federal agent och Nucky själv planerade för ett laglydigt liv bortom mord och andra ruggigheter. Sorgligast av allt var Richards romantiskt vemodiga vandring mot dödens ljus och vetskapen om att han inte skulle återkomma i säsong 5. Den sista säsongen.
Många jobbiga »sista-säsonger« på sistone, förresten. Breaking Bad, Sons of Anarchy, Mad Men och Boardwalk Empire. Det känns således rätt tungt när introt kör i gång och Brian Jonestown Massacres skräniga Straight Up and Down tillåts sticka ut en sista höst. Precis som ledtemat har serien grott inom mig och även om den aldrig varit »störig« som musiken (tvärtom, överdrivet polerad skulle jag vilja hävda) så tog det ett litet tag innan jag vågade tillkännage dess storhet. Men säsong 3 gjorde spagetti av mig och sedan dess har det varit en av mina favoritserier. Och nu är det snart slut.
Det känns tungt när introt kör i gång och Brian Jonestown Massacres skräniga Straight Up and Down tillåts sticka ut en sista höst. Och sedan bryter inledningen mot allt sunt förnuft…
Just därför känns det så fantastiskt att man vågar inleda med ett avsnitt som bryter mot allt sunt förnuft. Ett avsnitt som klipper mellan Nuckys barndom och framtiden, närmare bestämt sju år efter förra säsongslutet. Två olika typer av mörker. Barndomen som försöker sig på att förklara karaktären Nuckys beteendemönster, samt den stora amerikanska depressionen, föranledd av börskraschen 1929.
Dessa tidsklipp är både vågade och snygga. Framför allt en scen dryper av filmisk finurlighet – där kameran glider över ett tak i dåtidens Atlantic City bara för att fortsätta över ett annat på Kuba. Dessutom sätter de fingret på Boardwalk Empires storslagna, nästan malliga, ambitioner. Vi har den historiska aspekten, gestaltandet av det sociala arvet samt den höga underhållningsnivån. En sanslös triptyk som förhoppningsvis kommer hålla hela vägen utan att måla in sig i ett hörn.
När det kommer till det autentiska så blandar ju så klart Boardwalk Empire hej vilt, inte så att vi är nere på Tarantino-nivå men helt ackurat är den inte. Ändå är det kul de gånger den lyckas pricka in små nördiga detaljer som att Arnold Rothstein inte är med i säsong 5 eftersom hans historiska jag mördades 1928. Hoppas på mer sånt.
Jag hoppas även att Chalky White får möjligheten att blomma ut. Han är en intressant karaktär som tyvärr alltid blockerats av andras lyster. Chalky har alltid varit den som fått backa i sista stund, hans chanser har aldrig egentligen legat i fas med historiens händelseförlopp. Och säsong 5 verkar inte riktigt heller ge honom kort värda att behålla. Straffarbete, trasiga skosnören och minnet av hans döda dotter. Det är kanske tyngre än någonsin för Chalky nu.
Än så länge saknar man en del karaktärer, svårt att veta när de återkommer, om ens, och hur mycket vi kommer få se av dem. Nelson Van Alden till exempel och hans märkliga resa. Kanske är det dags att korta hans absurda medverkan? Margaret Schroeder gör ett kort inhopp, men det känns högst statistartat och fungerar väl kanske mest som en slags tidsmarkering. Synd, jag gillar verkligen Margaret, men det känns som att hennes resa är över. Men det går inte att veta säkert, det är ett som är säkert med Boardwalk Empire.