Det var nära att det aldrig blev en andra säsong av Please Like Me, den utmärkta australiska dramakomedin med och av komikern Josh Thomas. Det tog honom sex år att ens pitcha in serien till den australiska storkanalen ABC. När det väl blev klart fick han veta att den blivit flyttad till den betydligt mindre och ungdomsfokuserade systerkanalen ABC2. Det är som att tro att en ska få synas i TV4 och sedan hamna i Sjuan. Det hela gjorde det betydligt svårare att hitta finansiering för en andra säsong, vilket har gjort att den har dröjt.
Josh är fortfarande lika självcentrerad och grinig som förut, om än numera i en t-shirt med texten »I Love Swedish Boys« på.
Den räddande ängeln kom i form av den nystartade amerikanska tv-kanalen Pivot, som riktar sig till unga »millenials« (vad fan det nu är) när den gjorde serien till en av sina flaggskeppsserier. Pivot hade först tänkt göra en amerikansk version av serien, men som tur var insåg de snabbt att Please Like Me inte fungerar utan Josh Thomas framför och bakom kameran. I stället beställde de en andra säsong, och har glädjande nog redan förnyat den för en tredje. Det ska vi vara djupt tacksamma för då den andra säsongen börjar alldeles utmärkt.
När vi återser Josh har det gått några år sedan sist, men inte mycket har förändrats. Han har visserligen fått en lillasyster som han har svårt att tycka om och en ny hunkig rumskompis som han är hemligt förälskad i, men han har knappast mognat nämnvärt. Han drar fortfarande olämpliga skämt vid fel tillfälle och har kvar sin osvikliga förmåga att ständigt skapa pinsamma situationer. Och han är fortfarande lika självcentrerad och grinig som förut, om än numera i en t-shirt med texten »I Love Swedish Boys« på.
I säsong 2 är Josh out and proud, även om han knappast skulle kalla sig själv det, men hans homosexualitet är fortfarande en lika stor icke-fråga som senast.
I min första text om serien hyllade jag just hur serien undvek de vanliga ångestfyllda och dramatiska komma-ut-som-bög-klyschorna och berättade något annat. I säsong 2 är Josh out and proud, även om han knappast skulle kalla sig själv det, men hans homosexualitet är fortfarande en lika stor icke-fråga som senast. Han är mest olycklig över att den hunkige och ganska buttre rumskompisen Patrick släpar hem andra hunkiga män i stället för att se på honom på det sättet. Som vanligt skapar den bitterheten stor humor. Som när han i det första avsnittet är barnvakt åt sin lillasyster medan hans rumskompisar har sex med sina partners på sina rum. När lillasystern bajsar i blöjan googlar Josh »Is it ok to take a baby into the shower?«, och sedan gör han det. Det är sådana scener som gör Please Like Me så unik.
Min enda lilla anmärkning med den första säsongen var att den inte riktigt vågade bottna i det mörka som ständigt dök upp, speciellt gällande Joshs mammas psykiska besvär. Då jag gillar när humor gör ont kunde jag känna att serien i stället för att ofta skämta bort det tragiska skulle våga vila i det ibland. Det är svårt att avgöra hur det blir med det i den andra säsongen efter att bara ha sett ett avsnitt, men den sista scenen i premiären visar på en viss riktning. Det är en smått lysande scen där Debra Lawrance som mamma Rose fullständigt briljerar.
Det har varit en lång väntan på denna andra säsong, men det har det varit värt. Premiäravsnittet har samma smartness, dråpliga humor och känsla för pinsamma situationer som gjorde den första säsongen omistlig. De som älskar serien kommer fortsätta göra det, och förhoppningsvis får även fler upp ögonen för den.
Please Like Me säsong 2 har Sverigepremiär på SVT Flow i dag.