Aki Kaurismäki var avgörande för mitt yrkesval. Under mina sena tonår såg jag trilogin Skuggor i Paradiset, Ariel och Flickan från tändsticksfabriken om och om igen. Drabbande, känsliga, absurda, stiliga filmer. Och politiska.
Utan åtbörder eller stora gester och utan den cynism och ironi som präglade mycket av kulturen vid den tiden skildrade han ett samhälle i förändring. Senare, i mästerverket Mannen utan minne från 2002, stod han förvisso fortfarande kvar i förorterna utanför Helsinki. Men det var lätt att dra paralleller till papperslösa flyktingar och deras situation över hela Europa.
Utan avkall på vare sig humor, blues eller avskalad filmstil riktar Kaurismäki sin politiska udd mot en kontinent som jagar och kastar ut människor de stämplar som olagliga.
I sin senaste långfilm Mannen från Le Havre från 2011 – som finns tillgänglig på SVT Play en vecka till – riktade Kaurismäki än tydligare och utan avkall på vare sig humor, blues eller avskalad filmstil sin politiska udd mot en kontinent som jagar och kastar ut människor de stämplar som olagliga.
Mannen från Le Havre handlar om Marcel Marx, spelad av André Wilms som gör repris på sin roll från regissörens andra franska film, den 20 år gamla Bohemernas liv. Skoputsaren Marcel stöter ihop med Idrissa (Blondin Miguel), en afrikansk pojke på flykt från myndigheterna, och gömmer honom. Dramat utspelar sig mot bakgrund av personlig hjärtesorg, när Marcels hustru (Kaurismäki-veteranen Kati Outinen) hamnar på sjukhus. Resultatet är den för finnen vanliga blandningen av nertonat bressonskt skådespel, scenografisk fingertoppskänsla, benhård humanism och kvasireligiösa mirakel i vardagen. (För den som vill fördjupa sig i Kaurismäkis värld har jag skrivit en understreckare här).
För ett par år sedan träffade jag Aki Kaurismäki på ett retrospektiv för hans filmer i grekiska Thessaloniki. Liksom Le Havre är det en hamnstad, och liksom den hamnstaden en plats med många papperslösa. Han och jag rörde oss över staden en dag och pratade filmskapande, europeisk invandrarpolitik och musik. En version av intervjun har tidigare publicerats i finska Hufvudstadsbladet.
Hynek Pallas och Aki Kaurismäki på fiskrestaurang
Det börjar passande. Intervjun flyttats från lyxhotellet till ett kalt kontor bakom projektionsrummet på en biograf för att regissören ska kunna röka. Han sitter lutad över ett halvfullt glas öl och ser trött ut.
Hur har mottagandet för Le Havre varit här i Grekland, ett av de länder som fått mest kritik för hur de handskas med asylsökande?
- Ah, nu kan vi ha en politisk stund, svarar Kaurismäki märkbart piggare. Jag hatar verkligen Europas beteende; all skuld läggs på Grekland, Italien och Spanien. På grund av Dublinkonventionen får de ta bördan när andra skickar tillbaka flyktingarna till det första ankomstlandet. Det är ett brott. Och sköna Skandinavien tvår sina händer.
Han tystnar en stund och tilläger:
- Det finns inget vackert i Skandinavien – förutom politiker.
Ordet »politicians« kommer ut med förakt i hans kraftigt finskpräglade engelska. Svenska pratar han – bland annat efter en runda som diskare på Grand Hotel i Stockholm – men aldrig i intervjusammanhang.
Europa är inte en särskilt trevlig plats för tillfället.
- Nej, våra händer är fulla av blod. Tror du jag har fått den här näsan av att spela pingis, frågar han och ler ett snett leende.
Vi pratar om den rasism som uppstått – återberättar dispyter vi båda hamnat i de senaste dagarna, jag med en ungrare, han med en grek – och som är högst påtaglig i Grekland.
- På ett sätt förstår jag dem. Jag blir också arg om någon kommer till mitt hus och tar något. Men ibland måste man tigga för att kunna äta, säger regissören som mer än någon samtida gör filmer om osjälviska solidaritetshandlingar.
- Det skulle kunna ses som en normal reaktion. Bara det att rasism aldrig är en normal reaktion.
Kan film vara ett motgift?
- Film borde vara botemedlet. En bra film ska vara en protest. I stället fastnar allt i mental socialdemokrati numer. En protest ska vara en protest. Inte något halvvägs.
Sedan Le Havre har Kaurismäki gjort ett segment i kollagefilmen Histórias do cinema, om staden Guimarães i norra Portugal (trakterna där han numera bor). Regissören har tidigare sagt att han planerar en trilogi; efter Mannen från Le Havre skulle de följande utspela sig i Spanien och Tyskland. Men om det vill han inte säga något. Tvärtom.
– Jag kommer inte fortsätta, alls, säger han i vad som ska bli ett återkommande svar när jag på olika vis försöker lirka med honom.
- I don’t have it anymore, if I ever had it, tillägger han.
Ser du om dina filmer på en sådan här festival?
- Nej, aldrig. Jag ser bara misstagen – och de är många. Men jag ville se Jacques Tatis Playtime som visades i dag.
Ser du någon ny film?
- Bara när min kompis [Jim] Jarmusch gör dem. Folk förstår inte det här med ljus i den digitala världen – det är bara el, ingen bryr sig om bilden.
Du låter lika uppgiven kring filmen som du lät kring världen i allmänhet på morgonens presskonferens. Är du pessimist?
- Nej, jag är realist: Människan dödar haven. Och vi kan inte leva om inte fiskarna lever. Det är inte pessimism, det är realism. Det är snart slut.
Du pratar om att leva med respekt för naturen och att ha moralisk ryggrad. Det verkar inte vara så lätt för dig i den här världen. Gör det ont?
- Mycket.
Hur handskas du med det?
- Jag gör komedi av det. Det är enda sättet – jag kunde förstås göra en tragedi, men den skulle ingen se. I stället gör jag en komedi som några kommer att se. Bättre med några än inga, säger han och tar en klunk öl.
- Det är frågan om hur allvarlig du vill vara med en liten publik, fortsätter han, eller hur rolig du vill vara med en större. Ett val. Om du har en publik på tre miljoner så är det bättre att tre personer blir mindre rasister efteråt, än trehundra som blir argare efter filmen. Det viktiga är att hitta punkten där tre miljoner vanliga personer inte blir rasister. Det är tanken i alla fall.
Min tid är slut men vi bestämmer att vi ska ses igen till kvällen. Innan jag går tillägger Kaurismäki:
- Kom ihåg. Desperation är inget svar. Kanske för mig. Men det är bara ett resultat, inte ett svar.
Några timmar senare på en fiskrestaurang i Thessalonikis gamla stad. Väggarna pryds av svartvita fotografier över stadens strandpromenad. »Det måste vara 1950-tal« säger en bordsgranne. Plötsligt dyker Aki som dittills varit tyst, in i samtalet: »Mellan 1951 och 1956. Jag borde veta, jag är född 1957«.
Hur ser du det?
- Jag tittar på bilarna.
Men där är ju inga bilar?
- Jo.
När jag tittar närmare ser jag en suddig lastbil i hörnet av fotografiet. Kaurismäkis vurm för decennierna i mitten av 1900-talet är välkänd; bilarna, kläderna, frisyrerna, möblerna och musiken i hans filmer tycks ha stannat omkring tiden för rockabillyns födelse. Jag frågar vad han själv lyssnar på.
Han radar upp bluesnamn som Blind Lemon Jefferson, John Lee Hooker och Blind Willie McTell (vars Statesboro Blues hörs i Mannen från Le Havre). »Så länge det inte är för muntert.«
- Det mest moderna är B.B. King, ler han.
Det visar sig, efter att vi av en slump kommit att tala om Bob Dylan, att det inte riktigt stämmer. Plötsligt entusiastisk förklarar Kaurismäki hur han upptäckte rockpoeten i och med skivan Modern Times (han gillar låten Workingman’s Blues #2) och att han verkligen tycker om nya Tempest, en skiva med rått sound som inte skulle ha känts malplacerat på 1950-talet.
- Jag förstod inte Dylan förut, jag var nog för ung. Snett leende igen.
Vi åker till en biograf för publiksamtal, efter stumfilmen Juha från 1999. I bilen berättar Kaurismäki att Ingmar Bergman ska ha tyckt om den. Jag frågar om hans egen relation till Bergmans filmer.
- Han var fantastisk fram till Såsom i en spegel. Jag älskar de tidiga. Vad heter den? Hamnstad?
Den av neorealismen och Roberto Rossellini inspirerade filmen med hamnmiljöer, sjömän, skyddshemsflickor och aborter. Ja, nog låter det som något för Kaurismäki.
Den expressionistiska stilen i 1940- och 1950-talsfilmer som Kris och Fängelse tilltalar också, förklarar han.
- Sen blev Bergman borgerlig och tråkig.
När vi kommer till biografen besvarar Kaurismäki publikfrågan om varför det röks så mycket i hans filmer med att tända en cigarett. En stressad volontär springer fram med en askkopp som någon trollat fram.
Publiken hinner med en fråga till. »Varför en stumfilm«?
- Vilken stumfilm som helst är överlägsen film med ljud, förklarar regissören.
- Vilket påminner mig om att jag ska hålla tyst, säger han, reser sig upp och återvänder till baren.
Dagen efter, i en annan bar på flygplatsen, frågar jag en sista gång om framtiden och filmen. Han ska trots allt till filmfestivalen i Rom nu, med kollagefilmen i bagaget. Vad händer sen?
- Självfallet kommer jag fortsätta göra filmer. Jag är inte duglig till något ärligt arbete ändå. Dessutom är jag ett rastlöst barn – så jag måste göra någonting. Och det här, det är det enda jobb jag kan.
Aki Kaurismäkis filmer gavs nyligen ut på dvd av Folkets Bio. Ett flertal av hans filmer finns även som Video on Demand på Triart.se.
Mannen från Le Havre finns tillgänglig på SVT Play till och med den 12 september.