Israel/Palestina.
Det räcker ju med att se orden för att hjärnan omedelbart ska börja producera bilder och haka tag i uppfattningar, eller hur?
Hur svårt måste det då inte vara att skapa ett tv-drama mot bakgrund av konflikten – för att inte tala om att se detta drama utspela sig mot den värsta utvecklingen i regionen på många år?
Det var precis de förutsättningar som mötte miniserien The Honourable Woman som började sändas i juli och vars sista avsnitt visades på HBO Nordic igår. Det är en nattsvart skapelse (av Hugo Blick som tidigare gjort The Shadow Line) som inleds med en lika vacker som brutal scen centrerad kring en legendarisk israelisk affärsman – själva »urhistorien« för seriens syskonpar huvudpersonen Nessa Stein och hennes bror Ephra.
Maggie Gyllenhaal skapar en mask som är perfekt för att det finns en mänsklighet i den där offentlighetsrustningen, och snart står det klart att den består av både hemligheter och bottenlöst mörker.
Serien utspelar sig decennier efter inledningen. Syskonen driver ett framgångsrikt bolag grundat av den helgonförklarade fadern och är nu i startgroparna för att rulla ut fas tre i sin ambitiösa plan att dra bredbandskablar på Västbanken.
Klippet från den mestadels ordlösa inledningen till ett långt tal av Nessa understryker snabbt styrkan i The Honourable Woman: inte bara Blicks hypersmarta och roliga dialog full av semantiska snygg- och fyndigheter, inte bara det extremt snygga fotot – utan Maggie Gyllenhaals insats som Nessa.
Gyllenhaal har precis den rätta balansen. När hon spelar kvinna i det offentliga, i affärer och i politiken, har hon en mask som är perfekt – skarp blick, roliga skämt, bestämdhet ( i senare återblickar ser vi i ett av hennes första tal som offentlig person hur hon inte hade detta, och vi förstår hur inlärt det är). Jag älskar hur Nessa varje morgon kliver upp och med rynkad panna inspekterar ett nytt klädesplagg att möta dagen med – hur hon bygger rätt rustning för dagen.
Men hon är perfekt för att det finns en mänsklighet i den där rustningen, och snart står det klart att den består av både hemligheter och bottenlöst mörker: Nessa sover i ett »panic room« och det är mer än barndomstraumat som spökar.
Uppbyggnaden är långsam: djuplodande psykologiska porträtt av varje person: Nessas bror Ephra och hans gravida fru. Deras palestinska barnflicka och hennes son. Deras affärskontakter – den mångårige judiske partner som känner sig sviken när ett lukrativt kontrakt går till en palestinier. Och så ett myller av livvakter och underrättelsefolk från flera länder. Kommunikationskablar i en av världens mest instabila regioner är förstås av intresse för fler än filantroper. I centrum står den avdankade Hugh som ska göra sitt sista uppdrag för MI6.
Han görs av en underbar Stephen Rea som skrynklar ihop ansiktet, trånar efter frun som lämnat honom och talar i gåtor av ett slag som bara brittisk engelska kan uppfinna.
Ett par avsnitt in blev det intressantare. Man såg tydligt Blicks intentioner, att genom att öppna sina karaktärer precis till en viss gräns låta oss ana de hemligheter som fanns i dem.
Men till en början upplevde jag den fullödiga psykologiseringen av varje karaktär som irriterande. Blick skulle ner i varje person – Hugh som spionerar på ex:et i en helt ovidkommande sidointrig – och dramat rörde sig sakta framåt i krokar dem emellan. Dessutom med en lika irriterande besatthet vid detaljer i närbild som kändes mer störande än poetiska eller ens sa särskilt mycket mer om karaktärerna. En inklippsbild på en nervös fot kanske inte behövs om skådespelaren redan är skicklig nog att förmedla detta faktum; och det är alla i The Honourable Woman. I stället blir den bara ett adjektiv för mycket.
Men ett par avsnitt in, när presentationerna var klara och saker började krypa ur säcken blev det intressantare. Man såg tydligt Blicks intentioner, att genom att öppna sina karaktärer precis till en viss gräns låta oss ana de hemligheter som fanns i dem.
Det är intressant att hänga kvar lite vid den här frågan om karaktärer och tv-serier: det är en styrka i serier att kunna fördjupa porträtt (om man samtidigt kan berätta). Ge människor nya djup. Jag tror att vi, trots att vi är en bra bit in i den så kallade nya tv-guldåldern, hittills bara har sett ett fåtal riktigt lyckade människoporträtt som utnyttjar tv-seriens faktiska möjligheter över tid och ner i djup (och ja, Walter White är fortfarande i topp).
Men det finns också ett omvänt perspektiv som Richard Brody på New Yorker-bloggen förde fram nyligen när han skrev om Steven Soderberghs The Knick. Jag gillar inte serien, och Brody är väl inte heller överförtjust. Men han påpekar att han gillar The Knick trots dess karaktärer.
Brody menar att seriens förtjänster, till skillnad från så mycket annan »kvalitets-tv«, inte på något sätt har med karaktärerna att göra. Det är en tv-serie som kan ses som en fascinerande exposé över läkekonsten, för att sammanfatta hans argument. Och det är en bra poäng.
Men med samma poäng rullande så vill jag koppla tillbaka till karaktärerna som Brody betraktar som överskattade i tv-världen, och visa hur detta svårligen skulle fungera med The Honourable Woman på grund av ämnet. Överlämnar man en serie till »Israel/ Palestina« – vyer bilder över Tel Aviv, Hebron, Jerusalem; händelser i vidvinkel etcetera – då överlämnar man den också mycket mer till vår reaktion på orden »Israel/Palestina«. Till vår pavlovska reaktion på samma bilder ur nyhetsinslag. Till rubrikerna och insändarsidorna, till twitterbråken och ledarsidorna.
Konsten kan göra något annat, och det är vad den gör här genom att bygga människor som torn av kött och blod med psykologiska brunnar i ögonen. Ja, The Honourable Woman har också vyerna och de hemska händelserna i mellanöstern i bild. Men större delen av serien utspelar sig i London och gör utflykter till regionen, vilket faktiskt underlättar vår blick.
Jag vet inte hur »neutral« och objektiv The Honourable Woman egentligen »är«. Jag har mina invändningar mot den tesen i konst. Kristofer Ahlström skrev en utmärkt artikel med en snarlik, intressant tes om hur journalistiken får allt mer partisk slagsida, och tv-serier som denna står för en ny slags »objektivitet« (i relation till journalistiken alltså).
(Jag uttalar mig i texten, men tycker i och för sig inte att det är något nytt. Det är i sådana fall den snabba nyhetsjournalistiken som har blivit mer polariserad och den längre berättande journalistiken som är på tillbakagång och ger intrycket av att detta är den enda journalistiken. Men alla som regelbundet tar del av reportage i exempelvis nämnda Newyorker vet att den sortens texter tvärtom kan vara utmärkt på att skapa människor av kött och blod, och var allt annat än polariserande).
Bra film och tv har genom att skapa karaktärer på ett nytt vis, också kunnat skapa möjligheten för oss att möta sådant vi inte möter, se sidor av krig och konflikter som vi inte har möjligheten att se. Det är å andra sidan svårt att säga att det är »politiska« kommentarer. Om konsten skapar trovärdiga människor, så är det dem vi förhåller oss till. Kanske blir konsekvensen att vi i andra sammanhang bättre kan se människor bakom de rubriker som berör samma platser, teman och ämnen.
Men jag skulle inte gå så långt som att på något sätt utropa detta eller något annat som konstens, eller den här tv-seriens, uppgift. (Lik förbannat kommer The Honourable Woman få skit, var så säkra på det – huvudpersonen är en judinna med israeliskt pass, oavsett vilka porträtt som fladdrar förbi här, oavsett vilka komplikationer det bjuds på, oavsett vad som än händer så kommer detta lilla faktum alltid att vara ett problem för extremister och fanatiker. Precis som det skulle ha varit för några andra om det var tvärtom.)
Samtidigt var det också just därför helt storartat att se finalavsnittet och den några minuter långa scen ackompanjerad av Cat Powers version av Troubled Waters (mest känd i Duke Elingtons tappning). Det säger något om styrkan och hantverksskickligheten bakom The Honourable Woman när den har kunnat byggas upp mot denna lilla glimt som på någon minut för in serien i den fruktansvärt trasiga verklighet vi befinner oss i.
Inte till att utnyttja verkligheten för cool effekt, utan till att berika oss i vårt förhållande till verkligheten. Efter en serie som förhållit sig till sin egen realism hela vägen, kliver Blick i montaget ut i tv-reportagens igenkännbara värld: videoupptagningar från begravningar (israeliska flaggor, palestinska), döda barn på båda sidor, sprängda bussar bombade hus.
Allt sammanvävt med Nessa när hon som liten flicka i vit klänning håller sin far hårt hårt i handen i hackande och virrande Super8-kvalitet.
Lyssna på Troubled Waters. Lyssna på hur rader med Cat Powers spruckna stämma kan stå lika mycket för Nessas öde personligen som de kan komma ur munnen på alla i den här tröstlösa konflikten. Eller för den delen – ur konflikten som helhet. Efter så lång tid är den ju inget annat än ett monster ur vilket bara sorg och allt fler förlorade människor föds.
En djävulens dotter som det heter i sången.
Och det är precis där – i all ambivalens mellan att ses som en djävulens dotter och att känna sig som en – som Hugo Blick har hängt upp sitt fantastiska drama.