Cash... Partner... FBI man.« – Jean Renault
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 4, Laura's Secret Diary.
Kameran zoomar ut, långsamt och virvlande, från ett mörkt inre. Var befinner vi oss? Är vi på väg ut ur galenskapens kaninhål, likt en hemvändande Alice? Röster i mörkret, ett skrik. Sorl. Tydligare röster. »Pappa.« »Leland.« Vi lämnar hålet och hamnar i polisens förhörsrum, där Leland Palmer sitter och stirrar upp i taket, förlorad i detaljer. Han rycks ur sin förtrollning av Harry, som läser upp hans rättigheter. Där och då blir han sansad, lugn, samlad. Advokaten Leland. Han erkänner utan omsvep att han befann sig på sjukhuset när Jacques Renault blev mördad, och med tårar i ögonen bekänner han sin skuld. Han mördade sin dotters mördare. Det är bara ett problem. Vi vet det, Harry och Cooper vet det: Jacques mördade inte Laura. Hela scenen är ett mästarprov från Ray Wise, som i Lelands skepnad spelar ut hela registret från förvirring via sammanbitet allvar till gränslös sorg och missriktat hämndbegär. Känns också bra att Cooper markerar mot en nästan ursäktande Doc Hayward – mord är mord.
Plötsligt får jag visioner av såväl »Pang i bygget« som nån 1940-talsfars där en fruktad auktoritetsperson ska svassas för med humoristiska förvecklingar som följd
Efter en »dråplig« scen som jag inte orkar gå in på men som involverar Andy, Lucy och en porrblaska råkar Cooper se Andys nya kängor, som han köpt av den enarmade mannen, Phillip Gerard, och som är av samma märke som Leos kängor. Från detta drar Cooper den oerhörda slutsatsen att detta är den ledtråd som jätten nämnt! För självklart kan inte två personer, som inte har något med varandra att göra, ha samma skor utan att det betyder något! Jag kan se internrapporten framför mig: »Agent Cooper letade sedan upp alla människor i Twin Peaks som hade samma sorts kängor och slog dem med en telefonkatalog tills minst 20 personer erkände mordet.«
På Great Northern gör Ben en West Wing och tar en walk-and-talk med en uppspelt medarbetare som hört ett rykte om att en berömd kritiker är på väg till Twin Peaks för att recensera bygden. Kritikern reser alltid ensam, betalar alltid kontant, och är helt anonym. Ben får något lömskt i blicken (framför incheckningsdisken som just nu befolkas av en hop deltagare i semifinalen av skönhetstävlingen »The Tri-County Lumber Queen«!) och plötsligt får jag visioner av såväl Pang i bygget som nån 1940-talsfars där en fruktad auktoritetsperson ska svassas för med humoristiska förvecklingar som följd.
Väl på sitt kontor springer Ben på den obehaglige Jean Renault som inte tycks byta kläder i onödan. De bägge skurkarna känner inte varandra sedan tidigare, och det blir en riktig »creep-off« mellan två av de minst sympatiska figurerna i byn. Jean är där för att visa videon på den kidnappade Audrey, och har släpat med sig en mobil A/V-utrustning som skulle göra vilken gymnasielärare anno 1991 som helst grön av avund. Undrar hur lång tid det tog att rigga tekniken. Hade han månne egna förlängningssladdar med sig? Ben blir topp tunnor rasande när han ser filmen, såklart, men Jean lyckas inte bara blixtsnabbt övertyga Ben att han bara är mellanhand, dessutom övertalar han Ben att slå sig i slang med honom genom att omedelbart sälja ut Blackie och Battis, och som om inte det vore nog får han även Ben att se till att Cooper överlämnar lösesumman. Ganska bra förhandlat!
Kritikerfarsen snubblar vidare till The Double R Diner, dit ryktet om den mystiska MT Wentz nått fram. Hank visar plötsligt framfötterna och beslutar sig för att homestajla den gamla dinern så den ser perfekt ut inför en eventuell granskning. Det är nästan rörande att se hur allvarligt Norma och Hank tar ett högst hypotetiskt besök från en futtig recensent – när har en kritiker någonsin spelat någon roll, liksom?
Harold läser ett stycke ur dagboken med ett dramatiskt darr på rösten och jag kommer på mig själv att tänka att Crispin Glover hade varit perfekt i rollen
På tal om att göra sig snygg: Donna har piffat sig inför sin lunchdate med Harold, vilket innebär en snygg gul pullover circa 1958, halvkort kjol och en håruppsättning som mest påminner om Triumfbågen i Paris. Harold kör vidare på sin etablerade look med hängslen, skogshuggarskjorta och ljusbruna kängor som, eftersom Harold aldrig går utanför dörren, ser helt nya ut. Donna och Harold dricker vin och äter mat från Meals on Wheels, och nervige, stammande Harold plockar fram Lauras dagbok. Donna stelnar till men låtsas att hon inte hade en aning om att dagboken fanns i Harolds ägo. Harold läser ett stycke ur dagboken med ett dramatiskt darr på rösten och jag kommer på mig själv att tänka att Crispin Glover hade varit perfekt i rollen – nu känns Harold mest lite fånig och illa gestaltad, en fattigmansneurotiker. Jag gillar karaktären, men inte skådisen.
Harold, som släppts in i Lauras värld via dagboken, känner sig hotad när Donna lite försynt undrar om det inte vore bra om de överlämnade den till polisen, du vet, så de kunde lösa mordet på Laura. Han har nämligen läst dagboken från pärm till pärm, och förvisso är han inte mordutredare, men där finns minsann inga ledtrådar! Dessutom har han en smått grandios föreställning om hur olika människor besöker honom med sina historier, som vore han präst eller psykolog, och han vill inte svika dem. Hur mycket av detta som är sant känns oklart.
Ben har kallat till sig Cooper – ursäkta, men jag inser precis nu att jag aldrig kommenterat Coopers frisyr, som verkligen är perfekt i alla lägen, även när han hänger uppochner och gör gymnastiska övningar, inte ett hårstrå ligger fel! – och han slarvar såklart lite med detaljerna om Audreys kidnappning för att få agenten att agera budbärare. Helt otroligt, även när Ben egentligen för en gångs skull är offer blir han alltså nästan gärningsman, insyltad i samma komplott som han är utsatt för. Cooper ber Harry att rodda fram den allra bästa av de handlingskraftiga Bookhouse Boys för detta farliga, hemliga uppdrag. Han avslöjar dock inte vad det rör sig om för Harry.
Dörren öppnas hos Packard-Martells och Josie kliver in med famnen full av lyx från hennes påstådda resa till Seattle. Josie tillhör väl inte seriens mest underhållande karaktärer och när hon nu klampar in klädd i lång, garanterat äkta pälsrock blir hon dessutom ganska osympatisk i mina ögon. Sorry, Josie! Så går det när man bär päls! Pete tar emot henne och berättar att Catherine dött (väl???!?) i branden. Josie ser chockad ut (väl???!?) och pressar fram några krokodiltårar.
Jag vet vad ni alla unisont utbrister: vem ska nu sköta om parfymdisken på varuhuset?!
På One Eyed Jacks verkar Jean Renault nu mer eller mindre ha tagit över ruljansen. Battis visar in en synbart skakad och drogad Audrey till honom, och han tar direkt på sig rollen som den snälle kidnapparen, i kontrast till Battis. Han manipulerar Audrey, säger att allt kommer att ordna sig. I stället för good cop / bad cop kanske good crook? Bad crook är utan tvivel Battis, vars enda egenskaper tycks vara att oroa sig väldigt mycket och babbla ännu mer. För mycket, tycker Jean, och skjuter ihjäl honom. Med ljuddämpad pistol, eftersom han innerst inne är en ganska fin och vän människa. Jag vet vad ni alla unisont utbrister: vem ska nu sköta om parfymdisken på varuhuset?!
Hank och Norma blir väldigt uppspelta när den de tror är den berömde kritikern kliver in på dinern – självklart tar de fel på person och smickrar den åklagare som rest till staden för att hantera åtalet mot Leland och som bara vill ha en cheeseburger och lite fries – men allt jag kan fokusera på är slashasen med det oslagbara namnet Toad som Hank föser ut i köket så hans urrrkiga bordsskick inte ska vara avtändande för den förmodade kritikern. Kanske min nya favoritkaraktär!
I ett annat bås på dinern sitter Maddy och Donna och har en iskall konversation om den senaste tidens känslosamma händelser. Donna – som åtminstone teoretiskt kan vara lite tipsy från lunchvinet med Harold – röker och är tuff, och Maddy är urskuldande. Hon hävdar ihärdigt att det inte har hänt något mellan henne och James, och Donna använder överläget i situationen till att pusha Maddy att hjälpa henne stjäla Lauras dagbok från Harold.
Snälle, dumme Harry har, tro't om du törs, börjat ledsna på Josies slingrande manövrar och paret har i det närmaste ett bråk hemma hos Josie där Harry ifrågasätter huruvida hon alls varit i Seattle, och i så fall varför hon varit så hemlighetsfull. Det är lätt att förstå Harrys irritation och oro, hon försvann ju spårlöst och sedan dyker hon bara upp hux flux igen. Josie å sin sida försöker distrahera Harry med en svart negligé, vilket går ganska bra, och en snyfthistoria om att hon var tvungen att lämna stan eftersom hon var rädd för Ben och Catherine. Harry går ett steg längre i sina anklagelser och antyder att det kanske var Josie som låg bakom branden, för att få ut försäkringspengar. Detta chockar – chockar! – Josie som reagerar teatralt och föga trovärdigt. Samtidigt är det lite svårt att veta vad som är dåligt spel av Josie och dåligt spel av Joan Chen, som spelar Josie. Det hela slutar hursomhelst med en klassisk sex-på-soffan-scen, som iakttas av den mystiske asiatiske snubben från hotellet som hittills framstått som affärsman men alltså i själva verket tycks vara en kringresande voyeur.
Judge Sternwood, domaren som ska ta hand om de senaste tillbuden i staden, tycks ha anlänt från 1880-talet
Harry verkar inte vara en Sting i sänghalmen direkt, han är raskt tillbaka på polisstationen lagom för att hälsa på Judge Sternwood, domaren som ska ta hand om de senaste tillbuden i staden och som själv tycks ha anlänt från 1880-talet (spelad av den underbart knarrige karaktärsskådisen Royal Dano). Sternwood, som är bekant med Leland sedan tidigare, har en ganska avslappnad attityd och genomför sin session med den åtalade på ett högst informellt sätt, med spetsat kaffe framför sig. Eftersom åklagaren, som vi mötte på dinern tidigare, är försenad beslutar domaren att förhandlingarna skjuts till morgondagen.
En mystisk affärsman, Mr Tojamura, checkar in på Great Northern och vill betala kontant, vilket får personalen att likt Hank och Norma tro att de har fått besök av kritikern. Jag tror dock att det bakom de tjocka solglasögonen, det stora håret och den bylsiga kostymen döljer sig en figur från Star Wars – den märkliga alien/robotrösten är alltför avslöjande.
Ett par saker står i vägen – Hank, till exempel, som Jonathan lovar ta itu med. Harry då? »Han betyder ingenting för mig«, säger Josie. Ouch.
Den mystiske voyeuren med yuppiehästsvansen visar sig vara Josies kusin Jonathan, som hon presenterar för Pete, som är fullt upptagen med att sköta om en uppstoppad iller som slåss med en kobra. När Pete lämnat rummet inleder Jonathan med att dissa hela nordvästra USA, han kan inte fatta hur Josie står ut där. Men, antyder han, hon har ju ett »uppdrag« att utföra. Men vad? Vad det än är så förväntas hon tillbaka till Hong Kong inom kort. Ett par saker står i vägen – Hank, till exempel, som Jonathan lovar ta itu med. Harry då? »Han betyder ingenting för mig«, säger Josie. Ouch.
Cooper sitter på den halvt öde vägkrogen och radar upp jordnötter i ett intrikat mönster när Harry dyker upp – för det är ju han som är den bäste bokhusepojken! Vilket lur! De bägge vännerna får sig ett gott skratt innan Cooper kommer till saken. Det rör sig såklart om situationen med Audrey, men vad hans planer är får vi vänta på till nästa avsnitt.
Någon knackar på dörren till den stängda dinern, och Hank – som typ bor i köket eller nåt? – kommer ut i rutig pyjamas och öppnar. Ingen där. Vafalls? Men det är såklart mystiske Jonathan som nog kunnat extraknäcka som ninja med tanke på sina skills att ta sig fram osedd. Plötsligt står han bara där i rummet och börjar sopa golvet med en bortgjord Hank, som till och med försöker sig på en närmast rörande dålig karatespark innan han ligger utslagen. Utan att förklara sig närmare kliver Jonathan fram och genomför samma slags blodsbroderritual som Josie och Hank ägnade sig åt tidigare i serien, varpå han slår sönder Hanks ficklampa och allt blir svart.