Magnus: I början tyckte jag inget speciellt om The Leftovers men den kändes aningen urvattnad. Som en vuxnare men tråkigare variant av Under the Dome eller Lost. Men allt eftersom serien fortskred och berättandet skiftade från den nödvändiga frågan »vad fan hände egentligen?« till ett mer angeläget mikronarrativ, så har jag gått i ständig längtan efter kommande avsnitt. Jag älskar det återupprepade Lost-greppet att ta sig sig tid att fördjupa en karaktär i taget, och känner mig nästan besvärande dragen till Justin Theroux och hans skit-i-allt-stil, som påminner mig om Banshees Lucas Hood – en annan av mina stora idoler.
Ida: Så du är dragen till Justin Theroux och hans evigt per-fe-kta tredagarsstubb … du och Jennifer Aniston då! (Off-topic: det ryktas om att han ställde in sitt och Jens bröllop och nu lär det inte bli av.) Hans karaktär Kevins skäggstubb är ju nästan ett skämt så välansad som den är varje dag. Hur mycket problem han än har (många!) så lyckas han få den så exakt tre-milimeters-jämn.
Jag ogillar alla karaktärer. De är dryga och otrevliga och verkar inte bry sig om något vettigt. Och så detta att man vet att man aldrig aldrig får veta vad som egentligen hände med alla som försvann…
Jag tycker The Leftovers är en besvikelse. Till exempel hur den oavbrutet bygger upp, bygger upp, bygger upp … så bara faller det, och med ett gigantiskt antiklimax varje gång. Jag kan ge två exempel:
- Den där tuggtobaksläppade gubben som talade i gåtor och sköt hundar med Kevin Garvey? Man svävade ju där mellan om läppgubben var verklig – eller om han var en sån där obehaglig hittepå-gubbe som i otäcka Johnny Depp-filmen Secret Window. Liksom – hade Kevin blivit galen? Men rätt snabbt bara nähänä, visst var han verklig och alla kunde se honom.
- Sekten The Guilty Remnants, i vitt, som är tysta och kedjeröker – dem gillar jag bäst i hela serien! Sjukt kul och originellt att man för att vara med i sekten måste röka och röka och röka! Står där stalkeraktigt helt provocerande knäpptysta två och två och bara »bolm bolm«. Och de har tavlor på väggen med budskap som »Let us smoke«!
Då tänker man ju att det måste finnas en klurig anledning till det? Nej. Det är för att de tror att världen kommer gå under snart, och då kan man lika gärna röka, och det ska man visa inför alla. Besvikelsen inför denna lama förklaring!
Och så är det ju att man vet, man bara vet, att man aldrig aldrig kommer få veta vad som egentligen hände med alla som försvann. Stör detta inte dig? Och finns det någon karaktär du tycker om? Jag ogillar alla. De är dryga och otrevliga och verkar inte bry sig om något vettigt.
Magnus: Men vilken sekt har egentligen en vettig bakomliggande förklaring till sitt idiotiska beteendemönster? Rätt skönt att slippa, tycker jag, vilket även gäller övriga frågor, låt oss slippa krystade, pretentiösa förklaringar à la Lost (den besvikelsen och ilskan har inte lagt sig ännu...).
Jag bryr mig ärligt talat inte om vad det är för trams som drabbat två procent av världens befolkning, men jag bryr mig om invånarna i Mapleton.
Varför? För att jag gillar osympatiska människor som utövar strypsex, skjuter hundar och torterar sektmedlemmar? Delvis ja (insert valfri smiley), men inte enbart.
Jag bryr mig ärligt talat inte om vad det är för trams som drabbat två procent av världens befolkning, men jag bryr mig om invånarna i Mapleton.
Här finns även något annat, här finns skalen efter det som en gång varit. Små rädda skärvor som kämpar för att samla ihop sig. Jag tycker det är förbannat sorgligt. The Leftovers unika selling point. Här finns vissa scener som lätt kvalat in till VM i sorg. Speciellt de mellan Kevin och hans dotter, eller den där hon möter sin sektskadade mamma och överlämnar en julklapp.
Annars håller jag med dig om att vissa karaktärer, vissa mysterier, saknar djup/svar och att det kan vara irriterande. Även jag har svårt för »hundgubben« och är fortfarande osäker på hans funktion. Prästen är lite tradig och Jills kompisar är ju bara jobbigt skruvade och uppvridna till max. Men sen har vi ju motvikterna, osympatiska eller ej, fascinerande är de i vilket fall som helst. Nora Durst och Kevin Garvey (han är ju för fanken snut, den perfekta skäggstubben hör ju uniformen till). Jag gillar deras trevande relation, hur historiken spelar så stor roll och hur nära The Guilty Remnants egentligen ligger. Det kanske slutar med att de skriver lappar och blåser rökringar till varandra?
Ida: Vänta, jag måste komma tillbaka till sekten The Guilty Remnants. Du säger att du gärna slipper en »vettig bakomliggande förklaring till sitt idiotiska beteendemönster«. Men det är ju en så stor del av serien att den ena efter den andra vill gå med. Men jag undrar ju bara varför varför vill de gå med? Varför vill Liv Tylers karaktär gå med, till det där pissiga skitlivet? Varför går Laurie Garvey med, hon som hade man och två barn? Hon provocerar mig mest av allt förresten. Shit vad dryg hon ser ut hela tiden.
Jag vill för övrigt skrika »varför???!« till alla i serien mest hela tiden. Jag vet ärligt talat inte varför (varför!!) jag är så oberörd, men det är jag. Jag tycker att precis som med Laurie Garvey, så förstår jag inte motivationen hos de andra olika karaktärerna.
Det är så för lite av allt: det är lite övernaturligt, det är lite knasiga karaktärer, det är lite sorgligt. Men inte tillräckligt. »VM i sorg«? Ser vi samma serie?!
Magnus: Men det handlar väl inte så mycket om sekten och vad de har att erbjuda, utan om den individuella människan och dennes livssituation (de kanske redan lever ett pissigt skitliv). Jag har svårt att tänka mig att någon som mår tipp-topp skulle gå med på idiotin som innebär The Guilty Remnants. Dessutom känns det som om det är enda sekten i Mapleton, så konkurrensen är väl inte så stor.
Jag förstår inte heller karaktärernas motivation, men ser det lite grann som om Gud, eller Satan, skakat om sin gigantiska burk med myror (människor) bara för att underhållas av hur yrt och irrationellt de beter sig. Ett experiment av något slag. Jag nöjer mig med det. Uppenbarligen handlar det om något övernaturligt och sådana tokigheter förklaras bäst inte alls.
Jag förstår inte karaktärernas motivation men ser det lite som om Gud, eller Satan, skakat om sin gigantiska burk med myror (människor) bara för att underhållas av hur yrt och irrationellt de beter sig. Jag nöjer mig med det.
Laurie Garvey tycker jag får sin explikation bäst i avsnitt nio, slutscenen där hon bokstavligen ser sitt barn, som fortfarande ligger i magen, försvinna på monitorn framför henne. Jag skrattade först, det är ju lite töntigt, men greps strax därefter av tyngden i scenen. Smetigt, pretentiöst eller bara löjligt? Kanske det, men samtidigt säger den så mycket om The Leftovers, vissa delar hade kunnat vara regisserade av Lars von Trier. Modet att våga vara för mycket. Men visst, det förklarar fortfarande inte varför hon envisas med att vara så dryg hela tiden.
Men jag håller med dig om din kritik, tror bara att vi ser på serien på olika sätt (jag ser förresten på The Leftovers). I vanliga fall brukar jag vilja ha en förklaring till det mesta, men den här gången har jag släppt det och det funkar rätt bra.
Ida: Jag tror att jag tycker att ganska mycket funkar »halvbra«! Men att jag skulle vilja att The Leftovers vred upp volymen. De har ju början till något som skulle kunna bli lite Twin Peaksigt men har (hittills) inte kommit dit. Det kan ligga hos mig kanske också, jag gillar det övernaturliga och skulle vilja ha mer. Då kan man ju argumentera för att jag försöker göra om serien till något den inte är förstås. Jag uppskattar kanske mest de små detaljerna: som den där snurra flaskan/telefon-leken kidsen gör, eller som att när Nora Durst åker på konferens så får alla små orange pluppar på sin namnbricka, en för varje person man förlorat. Det är först då jag känner hur världen förändrats, på ett trovärdigt och intressant vis.
Du säger att »vissa delar hade kunnat vara regisserade av Lars von Trier«? Som jag önskar att det var så! Då hade den säkert kunnat bli intressant på riktigt.
The Leftovers visas på HBO Nordic och C More, säsongsfinal nästa måndag.