Premier League: Tottenham–Liverpool (Viasat Fotboll kl 14:30)
Var har vi Tottenham? Efter ett fjolår med märkliga tränarbyten, en försäljning av den spelare som närmast ensam kunnat ta laget ut i Europa och på pappret vettiga inköpta ersättare, som i många fall sen visade sig ha svårt att anpassa sig till Premier League, är det svårt att veta.
Spurs tycks för en gångs skull ha gjort allt rätt inför säsongen. Rekryteringen av Mauricio Pochettino känns som ett genidrag.
De två inledande derbysegrarna i Premier League har inte gjort mig så mycket klokare. Den ena kom efter en krampaktig insats mot West Ham, den andra mot ett så fruktansvärt blekt, förvirrat och taffligt QPR att man knappast kan dra alltför stora växlar på den.
Samtidigt går det inte att komma ifrån känslan att Spurs, för en gångs skull, gjort allt rätt inför säsongen. Rekryteringen av Mauricio Pochettino känns som ett genidrag, en manager med välbehövliga influenser utifrån, men som ändå har testats ordentligt i Premier League. Klubben hade lätt kunnat låta nervositeten ta över när fjolårets många värvningar inte funkade och tokvärvat även denna sommar, i stället har man litat på att spelare som Chadli, Capoue, Paulinho och Lamela (briljant mot QPR) klarat av sina anpassningsperioder nu och kan prestera på den höga nivå där de flesta av dem faktiskt hör hemma. Dessutom finns ju ett flertal trotjänare kvar (även om mittbackskämpen Michael Dawson till slut har skeppats i väg) och bidrar både till kontinuitet och bredd.
Visst saknas alltjämt en riktig toppanfallare, Adebayor är och förblir fotbollsvärldens kanske mest lynniga spelare, men annars ser det bra ut på nästan alla fronter.
Liverpool blir det första riktiga testet för Pochettinos nya bolltrillande Spurs och en rejäl chans att redan här skapa en liten lucka till ett Liverpool som behöver en seger efter förlusten i toppmötet i Manchester i måndags.
Allsvenskan: Djurgården–Malmö FF (C More Sport kl 17:30)
Diskussionen efter MFF:s heroiska, taktiskt übersmarta avancemang till Champions League mot läsksponsrade rödtjurar från Salzburg har mest handlat om vad det betyder för svensk fotboll på sikt. Kommer de dryga 200 miljoner Malmö får in på CL-spel göra klubben helt dominerande? Kan MFF:s insats visa även andra allsvenska klubbar att det faktiskt går att smyga sig in i fotbollens finrum?
En fråga som diskuterats mindre - är det ens helt hundra att Malmö spelar Champions League nästa säsong? MFF har sju poäng ned till AIK, ett till synes ganska behagligt avstånd, men ska nu alltså hantera dubbelspel och ska dessutom snart till Råsunda. Åge Hareide har i och för sig roterat spelartruppen en del under säsongen och ändå fått resultat, men det har då ofta skett genom att skicka in klasspelarna från bänken. Kanske kommer matcherna mot Juventus och de andra i Champions League slita mer på nyckelspelare som Rosenberg, Halsti, Helander, Olsen och Forsberg än man anar. Helt enkelt: vad kommer CL-spelet betyda för här och nu?
Serie A: AC Milan–Lazio (TV4 Sport kl 18)
Två slumrande, svårt problematiska jättar. Med rakt motsatta problem: det på gott och ont så familjära Milan är så bedövande trygga, konservativa och traditionella att det ser ut som att det saknas en framtidsplan, Lazio prövar sig fram, men ser ut att sakna stadga och stringens.
Scottish Premier League: Dundee–Celtic (C More Live kl 13:30)
Vi behöver våra fiender. Den där motståndaren som får oss att bli vassare, smartare, snabbare. Som tvingar oss att bli bättre, för att det är så jobbigt att vara sämre än den där jäveln. Vad vore Luke Skywalker utan Darth Vader, Rödluvan utan vargen, Björn Borg utan John McEnroe?
Dessutom: man saknar dem sällan förrän i efterhand. När Glasgow Rangers blev tvångsnedflyttat häromåret försvann det enda hotet mot Celtic i den skotska förstaligan och därmed också den utmaning klubben behövde. Det var ärkerivalens ständiga nackflåsande som tvingade Celtic framåt och vice versa. Utan pressen får Celtic ingen utmaning på hemmaplan – laget vann ligan med 25 poäng förra säsongen – och har därmed också tappat internationellt.