Året är 2003 och Brasse Brännströms åldrade rollfigur i Två killar och en tjej sitter under läslampan och tittar på fotografier från förr. Framtidsinledningen av denna Lasse Hallström-film från 1983, som helt sömlöst syr ihop förtexter med introduktion till rollfigurer och förankring av storyn, är så bländande begåvad och obarmhärtigt rörande. Inte minst tack vare högen med stillbilder (tagna av Denise Grünstein).
Strax är året i stället 1966, då tre studenter gör en kårhusrevy och börjar kokettera med en högst oskyldig kärlekstriangel. »En grop hade man kanske, men det var hemskt lite orm i den«, säger Brasse.
Och efter det fortsätter 2003 års Brasse att söka i minnet hur det gick till när de långt senare återupptog kontakten… »javisst ja, det var på operan 1983…«
Brasses roll i det mest klassiska av romantisk komedi-teman – hur svårt det är att uppskatta och förstå nuet medan man lever i det – känns extra tung i dag.
Efter att ha kastats mellan fyra decennier under filmens första tio minuter landar vi så i filmens nutid, då de tre studentkompisarna efter ett slumpmässigt återseende återupptar vänskapen. Thomas (Härenstam) är skild från, men fortfarande halvt om halvt ihop med Anna (Green), som under studenttiden var ihop med Klasse (Brännström) – ett triangelupplägg med drag av Jules & Jim, eller Willie & Phil, och som skulle ha kunnat heta Thomas & Klasse. Det är dessa två som får sin vänskap grundligt skakad och genomlyst, medan Pia Greens figur känns luddigare och mer fungerar som kvinnlig katalysator.
Framför allt Brasse – vars grundmanus till En kille och en tjej var inledningen till hela denna grundsten i svensk romcom-filmhistoria, och som skrev detta manus ihop med både Magnus och Lasse – är fantastiskt charmig och skicklig när han gestaltar svårigheterna att hantera vänskapen med Magnus karaktär samtidigt som han inleder ett passionerat förhållande med Pia bakom hans rygg. Samtidigt ska de, alla tre, framföra en liten revy på en annan studentkamrats bröllop, och när Brasse inte träffar Pia för kärleksnätter träffar han Magnus för långa dagar av revyförfattande skrivkramp (scener som starkt påminner om när Jerry och George i Seinfeld ses försöka skriva sin »tv-serie om ingenting«).
Till slut tar de båda männen båten till Finland för att äntligen kunna få ner något på papper. Men skrivkrampen yttrar sig då inte bara i tomma ark, vi får också klart för oss att vännerna är känslomässigt slutna – de är smarta och roliga men har liksom stumnat mitt i livet och blivit cyniker, som endast förmår tala om känslor med ironi: »Kär? I min ålder får man vara nöjd om man har jämn och fin avföring. Kär? Då är man i dålig kondition helt enkelt.«
I en underbar scen, i framsätena på en hyrbil framför en vidunderlig utsikt över finska sjöar och skogar, käbblar de trött om sin oförmåga att förstå varför vyn är vacker. De stiger ur bilen och fortsätter: »Snygg skog, ska vi ta och orientera?« Varpå de konstaterar att de är för snuviga för att känna om det luktar gott – vilket får en fin vändning senare i filmen när Pia slutligen får Brasse att öppna sig, och han känner dofterna. När Magnus konfronteras med detta faktum kan även han ge efter för de starka känslor han tidigare bara snackat bort: i ett raseriutbrott demolerar han lägenheten.
Men uppvaknandet sker sent och föregås av en genial gestaltning av hur trions framväxande bröllopsrevy börjar kretsa kring den existentiella frågan vad kärlek är. Skrivandet tar fart när Brasse med stora ögon börjar lusläsa kärleksfilosofi - Rollo Mays Kärlek och vilja, Erich Fromms Kärlekens konst – och praktiserar sina nyväckta kunskaper både i relationen med Pia och i kuplettförfattandet med Magnus.
Så en ödesbestämd kväll sitter Magnus Härenstam i skär skjorta och röd slips, framför sin röda Olivetti, medan Brasse sitter bredvid och klinkar på pianot – och börjar berätta om kärleken till Pia. Det är nedstämt och krypande känsligt.
Även ur scenografi- och kostymsynpunkt är detta en ovanligt snygg film, då få andra filmer från samma period ens kunde antyda att Stockholms innerstads 1980-tal faktiskt inte var något estetiskt mörker. Här är lägenheterna ljusa och stilrent möblerade men inte överdådiga och kyliga; här är lammullströjorna och de ljusa kostymerna välsittande men inte tajta eller stela. Och när Magnus kommer hem till Pia för att anklaga henne för »otroheten« gör han det sittande i fåtöljen, hårt bläddrande i det saligen avsomnade svenska modemagasinet Clic.
Två killar och en tjej är mycket skarpt berättad. Som en kompositör som förmår följa sin melodi genom vilka tonarter och taktindelningar som helst har Hallström handlaget att låta sin film flyta iväg och växa ut till stor och skön konst. Och inte mister han skärpan: efter nära två timmar halar han ledigt in den och sätter ram runt.
Efter ett paradslut med bröllopsrevyn är vi tillbaka i år 2003. Brasse har dröjt länge vid fotografierna. Vi har sett en storartad svensk film med det mest klassiska av romantisk komedi-teman: hur svårt det är att uppskatta och förstå nuet medan man lever i det. Brasses manus- och rollgestaltning av detta känns extra tung i dag.
Som de senaste decennierna med allas vår älskade Fem myror- och Två killar-Brasse. Vi har levt i samma stad eller land som han, de levandes värld, utan att ens tänka på hans existens. Han var med i Åsa-Nisse – Wälkom to Knähult 2011, och så den halvrisiga Mats Ahren-filmen Bäst före i fjol som blev hans sista filmjobb. De flesta av oss såg ingen av dem och grunnade inte på hans brist på vettiga roller heller.
Jag har inte mer än hunnit publicera min ledsna Hans V Engström-hyllning förrän det blev dags för nästa sorgsna scrollande genom en alltför gles och oförlöst verkslista. Varför överger vi våra bästa när de kommer lite upp i åren?
Två killar och en tjej går på SF-Kanalen och finns på C More Play.