När SVT sände Rederiet och hade uppemot ett par miljoner tittare gjordes en gång en undersökning som visade att en fjärdedel av tittarna skulle sluta följa serien om rollfiguren Uno Kronkvist försvann.
En halv miljon diehard-fans kan givetvis inte ha fel.
Men inte ens när Hans V Engström gick bort för drygt tre veckor sedan, bara 65 år gammal, fick denna hans mest älskade rollfigur det officiella erkännande den förtjänar.
Rederiet-Uno är, kort sagt, alltid i närheten. Som skämt, referens och nostalgiskt minne. Men bara i folkmun.
Vi är ändå fortfarande oerhört många som – när som helst, i alla möjliga och omöjliga sociala samtalssituationer – kan föra Rederiet-Uno på tal. Bara nu under min semester, och innan någon vetskap landat om att skådespelaren bakom karaktären hade avlidit, råkade jag själv diskutera Uno livligt vid två tillfällen – på en parkeringsplats i Visby mitt i natten samt på min svägerskas 50-årsfest.
Rederiet-Uno är, kort sagt, alltid i närheten. Som skämt, referens och nostalgiskt minne. Men bara i folkmun.
Legendstatusen är dock inte baserad på hur vi först fick bekanta oss med honom i SVT-såpan. Inledningsvis var M/S Frejas hovmästare en verkligt enkelspårig taxfree-butikschef – ett osympatiskt stoneface med smugglings-business vid sidan av som enda intresse (även om det i sig var lite kul att han smugglade allt – sprit, knark, vapen och flyktingar).
Vi lärde oss älska nyanserna i hur Uno gled över i självömkande sorgsenhet, hånfull skadeglädje, den klassiska besserwisserminnen, det lismande leendet och hans maskhållande övertygelse i de fabulösa bortförklaringarna…
Sedan genomgick Uno emellertid svensk tv:s mest remarkabla förvandling. De första två säsongernas Uno visade sig bara vara en puppa, som när kokongen sprack – uppvärmd av en utvecklad vänskap med Johannes Brosts tragikomiska figur »Joker« – blev en Ikaros-flygande tv-fjäril. Det svartvita stenansiktet fylldes av färg och galenskap.
Härvidlag blev Uno inte bara Rederiets ledande comic relief, han gavs praktiskt taget samtliga typiska comic relief-egenskaper på en gång: hypokondriker, extrem opportunist, andlig sökare, ängslig narcissist och barnslig gnällspik med våldsamt uppblåst självbild. Ändå spelade Hans V Engström honom med patenterad återhållsamhet där vi tittare lärde oss älska nyanserna i hur Uno gled över i självömkande sorgsenhet, eller hånfull skadeglädje, eller den klassiska besserwisserminnen, det särskilda lismande leendet, hans maskhållande övertygelse i de fabulösa bortförklaringarna…
Det som händer mellan Uno Version 1 och Version 2 är att han åker fast för och sitter av ett kort fängelsestraff, och att hans ex-familj – som han övergett många år tidigare – dyker upp när han är tillbaka i tjänst på Freja. Uno blir besatt av att hitta tillbaka till sitt gamla liv, innan kriminaliteten, men samtidigt som han »lugnar ner sig« varvar han i själva verket upp nya egenskaper och personlighetsuttryck och förvandlas till den älskade kedjespektakelneurotiker vi för alltid kommer att minnas honom som.
Han blir pseudoreligiös och börjar se syner, faller offer för sekten Ljusets barn, slukar deras new age-kassetter med löjliga meditationssånger och predikar avhållsamhet för Frejas spel- och spritsugna passagerare som han försöker heala på olika sätt.
Hjärntvätten leder Uno tillbaka till kriminalitet – sekten är ju såklart en scientologiaktig scam. Så han hoppar av. (Dock fortsätter han genom seriens gång hävda andliga superförmågor – »Det är kraften! Jag har fått tillbaka kraften!« – och under en period har han rentav ett Saida-aktigt tv-gig som siare, tills en stalker begår självmord för Unos skull.)
Uno behöver visserligen något att fylla tomrummet i själen med, men han har inga problem med att snabbt byta ut en en fix idé mot en annan. Just detta blev rollgestalten Uno Kronkvists viktigaste karakteristika och gjorde den så central för Rederiets publikframgång.
Min favorit-Uno-period, möjligen med undantag av när Uno blev medlem i Mensa, var när han började ringa in till ett popquiz-radioprogram under ledning av Clabbe af Geijerstam och vann Elvis guldkostym.
Ljusets barn byttes ut mot en hälsokost-fäbless så intensiv att han förgiftade hela företagsledningen med svamp. Sedan gick han helhjärtat in för att sätta Joker i vinter-bootcamp-träningsläger inför Östersjömästerskapen för bartenders (eftersom han sett en medalj i en av sina syner). Sedan döpte han Jokers personaltidning till »Färj-glatt« och började skriva en hyperhypokondrisk läkarspalt däri. Sedan blev han störtkär i en polsk kvinna som han på grund av penga-kickback ingick skenäktenskap med, vilket ändade med att han i stället fick betala hennes enorma skulder till Micki på skönhetssalongen Bellami.
Eller också blev han besatt av något projekt som han inbillade sig skulle ge honom favörer från vd:n Reidar Dahlén – tvingade exempelvis frisören Micki att dela lokal med Didrik »Dildo« Dahlén (spelad av Johan Rheborg!) som sålde sexleksaker så att Salong Bellami blev konkursmässigt. Varför? Jo, »det är ju direktörns kusin!« – vilket det aldrig var, utan bara ännu ett av Unos typiska missförstånd som fick genant komisk konsekvens face-to-face med Reidar på huvudkontoret.
Min favorit-Uno-period, möjligen med undantag av när Uno blev medlem i Mensa, var när han började ringa in till ett popquiz-radioprogram under ledning av Clabbe af Geijerstam. Och han gick vidare, från vecka till vecka, tills han slutligen var i finaltävling om förstapriset – Elvis Presleys guldkostym. Nivån på frågorna var bisarrt låg – Uno firades som stor popmusikexpert för att ha känt till fundamentala data om Beatles, typ! Men det förtog ju inte storheten i att vinna Elvis guldkostym, vilken Uno hann bära i en halv episod innan det uppdagades att den var förfalskad.
Uno Kronkvists långa jakt på kärlek slutade lyckligt. Han gifte sig med Yvonne Schaloskes karga men upptinade säkerhetschef Vera Bengtsson, som han dessförinnan gått så många tuffa duster med.
Han hade en gång också en relation med en nunna, som till hans stora frustration sade sig inte kunna »välja mellan Uno och Gud«.
Men det kan jag! Uno är den svenska tv-såpans gud. I rollen som Uno gick Hans V Engström på vatten. Även om han under Ljusets barn-perioden misslyckades med att gå på vattnet i M/S Frejas swimmingpool.
Förutom Uno gjorde Hans Vollart Engström (vilket underbart skådismellannamn, det hade aldrig förkortats till ett V om han varit ung i dag…) inte så mycket gött i fråga om film eller tv. I alla fall inte så mycket som han borde ha fått erbjudanden om att göra, och som han antagligen hade fått kröna karriären med om han hade blivit officiellt creddad – prisbelönad, hyllad i artiklar, feature-intervjuad – för den geniala Rederiet-rollen. Praktiskt taget blev det bara en enda roll framför kameran efter Rederiet – som jugoslavisk konsthandlare i en Beck-rulle 2007.
Men frågade man Hans V Engström själv var han ju främst teatermänniska, anställd vid Stockholms Stadsteater i nästan 40 år. Jag ångrar att jag inte såg honom där lite oftare.
Samtliga avsnitt av Rederiet, säsong 1–20, finns på SVT Öppet Arkiv.