Det sägs att när fan blir gammal blir han religiös. Ett ordstäv jag alltid tolkat som en illustration av sökandet efter en trygghet som inte längre finns kvar på ålderns höst. Kanske är teatern ett slags religion för Mike Nichols.
När Nichols 1966 tog steget från scenregi till att veckla ut sina visioner på vita duken var det med en filmatisering av pjäsen Who is Afraid of Virgina Woolf? med en fantastisk Elisabeth Taylor i spetsen. Efter det skedde en avskalning av dramatiken i Nichols filmskapande. Han gjorde fantastiska filmer som The Graduate, underskattade Carnal Knowledge och en av mina personliga favoriter, Working Girl. Allt sammans eskalerade till något slags cinematiskt högmod i och med mediokra Wolf 1994.
Closer reduceras skickligt ner till en historia om de minsta beståndsdelarna i mänskliga relationer. En film med en otrolig nerv.
I början av 00-talet hände emellertid något. Efter att under 1990-talet blott gjort en scenproduktion hittade Nichols tillbaka till teatern via Spamalot. Uttrycket sipprade direkt in i regissörens filmarbete och när han 2003 gjorde Angels in America var det med skådespelare som spelade flera olika roller, sparsmakad scenografi och en teatralisk ton som genomsyrade hela produktionen.
Det är ett uttryck som levde vidare i efterföljande Closer från 2004, en film som samtidigt tonade ner de mest sceniska gesterna. I stället tog ett tätt, nästan påfrestande nära, kammarspel form. Med en liten ensemble, bestående av Julia Roberts, Clive Owen, Natalie Portman och Jude Law, renodlades historiens dramatik. Closer reducerades skickligt ner till en historia om de minsta beståndsdelarna i mänskliga relationer. Resultatet blev en film med en otrolig nerv, ett välspelat drama som skickligt och rått satte fingret mot ett slags mänsklig puls och tryckte till.
Den kvarstår än i dag, hyllningar till trots, som en av 00-talets mest underskattade filmer.