As much as I love you, Laura, most of the time we were trying to solve your problems. And you know what? We still are! – Donna Hayward
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 3, The Man Behind the Glass.
En traumatiserad och hysterisk Ronette Pulaski blir hårdhänt omhändertagen av vårdare i sitt rum på sjukhuset. Scenen illustrerar tydligt Ronettes utsatthet: hon är ensam i ett rum fullt av allsköns medicinska instrument och maskiner, hon har sladdar och elektroder och dropp kopplat till sig, vårdarna tvingar ner henne i sängen och en sjuksköterska förbereder en spruta med lugnande medel. Ronettes föräldrar har vi inte sett röken av sedan det första avsnittet, och intresset för Ronette i det lilla samhället har överlag försvunnit i skuggan av skönhetsdrottningen Lauras död. Men Ronette är åtminstone i livet. Jag ser återigen en klassdimension här som Lynch och Frost antyder men inte riktigt följer upp, vilket är lite synd.
Det visar sig att Ronettes anfall triggats av ett obehagligt, nattligt besök. Någon har varit inne i hennes rum, mixtrat med hennes dropp, och med pincett placerat ett tidningsutklippt »B« djupt under hennes ringfingernagel. Cooper hittar bokstaven – och jag ryser av obehag när han borrar ner pincetten under nageln och Ronette vrider sig i plågor. Ända sedan jag var liten och jag en julafton fick en skojig pennvässare med två hål, ett i vanlig storlek och ett större för stora plojblyertspennor, och jag nyfiket stoppade in mitt lillfinger i hålet och vred om, har just scener där fingertoppar och naglar farit illa varit något av det värsta jag vet.
Men hur kom gärningsmannen in i Ronettes (välbevakade) rum? Och det här med bokstäverna (både Teresa Banks och Laura hade också bokstäver inpetade under naglarna) är något som polisen inte gått ut med, så den som gjorde det måste ha haft något med mordet att göra. Cooper tar tillfället i akt och berättar för Albert och Harry om jättens besök. Nu är det allvar, och han känner att det inte finns tid eller utrymme för att hålla den här informationen från sina kollegor. Både Albert och Harry ser något skeptiska ut, men i vanlig ordning är Cooper gravallvarlig.
Harold visar sig vara ytterligare en av Lauras alla bekantskaper som hon hållit hemlig från sitt vanliga liv – en ömtålig, empatisk känslomänniska med ett oklart förflutet – och hans snälla sällskap tycks ha varit en frizon för henne, en trygg plats bort från allt jobbigt.
Donna knackar åter på hos enstöringen Harold, som bor granne med den märkliga Mrs Tremond och ingick i Lauras Meals on Wheels-rutt. Den här gången öppnar han dörren. Harold verkar vara ganska social och trevlig, men har svårt för folk och håller sig nästan alltid inomhus med persiennerna nerdragna. Inne i bostaden är det varmt som i ett växthus för att Harolds många blommor ska må så bra som möjligt. Han plockar fram en synnerligen ovanlig orkidé och ber Donna placera den på Lauras grav (där den lär bli uppäten av ett av Twin Peaks alla rådjur illa kvickt).
Harold visar sig vara ytterligare en av Lauras alla bekantskaper som hon hållit hemlig från sitt vanliga liv – en ömtålig, empatisk känslomänniska med ett oklart förflutet – och hans snälla sällskap tycks ha varit en frizon för henne, en trygg plats bort från allt jobbigt. Samtidigt verkar även Harold vara en av alla dessa män som fallit pladask för Laura – och nu är hon borta, vilket har drabbat honom hårt.
På polisstationen konstaterar Cooper att bokstäverna som hittats under naglarna på Teresa, Laura och Ronette är »R«, »B« och »T«. Cooper är övertygad om att gärningsmannen är den som kallas BOB, och att det finns en »psykisk länk« mellan de olika iakttagelserna av honom: han har setts i visioner av såväl Maddy, Sarah Palmer och Cooper, och fantombilden orsakade en våldsam reaktion hos Ronette. Men har någon sett honom i fysisk skepnad? Ronette, möjligen, beroende på hur man tolkar hennes reaktion. Ett nationellt svep hos FBI och andra polismyndigheter ger dock ingenting – den långhåriga fantomen tycks vara just det, en okänd gestalt utan identitet.
Albert avslutar sin monolog med att ta på sig sina solglasögon och säga »I love you, Sheriff Truman«, innan han lämnar rummet.
Innan Albert lämnar polisstationen hamnar han och Harry i en ny, spänd konfrontation efter ytterligare en sarkastisk svada från agenten. Men i stället för ett nytt (ensidigt) slagsmål inträffar något enastående: en överrumplande och mycket fin deklaration om ickevåld och kärlek från Albert. Ett fantastiskt ögonblick i serien. Han avslutar sin monolog med att ta på sig sina solglasögon och säga »I love you, Sheriff Truman«, innan han lämnar rummet.
Leland ankommer till polisstationen och berättar för Cooper och Harry att han känner igen mannen på fantombilden. När han var liten hade hans farfar en stuga vid Pearl Lakes, och i närheten fanns en underlig figur som bodde i en vit stuga. En otäck typ som brukade sprätta iväg tända tändstickor mot lille Leland. Hans namn var Robertson. »R«, »B«, »T«.
Det här är ett bra exempel på hur många olika uttryck berättelserna i Twin Peaks tillåts få – denna knasiga relationssåpa skulle inte kännas malplacerad i Picket Fences eller Gilmore Girls.
Jag har än så länge låtit bli att kommentera förhållandet mellan Lucy och Andy, eftersom jag tycker det tillhör det minst intressanta i hela serien, men i det här avsnittet blir det åtminstone marginellt lustigare, då Richard »Dick« Tremayne gör entré. Denna 100% heterosexuelle charmör har uppvaktat Lucy då hon och Andy hade ett break, och hon tror nu att Dick är far till barnet hon väntar. Fåfänge Dick är förvisso väldigt underhållande och klär sig extravagant och som en gammaldags gentleman (han jobbar på herrekiperingen på Hornes varuhus), men han lyckas inte lyfta detta trista spår i serien; jag tycker alltjämt det känns segt att följa (om än förvisso intressant utifrån ett bredare perspektiv, eftersom det är ett bra exempel på hur många olika uttryck berättelserna i Twin Peaks tillåts få – denna knasiga relationssåpa skulle inte kännas malplacerad i Picket Fences eller Gilmore Girls).
På The Double R Diner beklagar sig James för Maddy över Donnas okaraktäristiska tuffa beteende. Hennes nyfunna Laura-inspirerade attityd och utåtriktade sexualitet skrämmer den rekorderlige bikern. Han känner sig rejält vilsen, och för att hamra in det budskapet ordentligt ojar han sig och säger »I don't know« typ fem gånger på en minut. Han överväger också att bara kliva på hojen och dra från stan. Do it, man! Maddy är nog lite småkär i James och tycker antagligen det är en plåga att höra honom pladdra på om sin flickvän, men försöker ändå trösta honom. Men då kommer Donna in på dinern, ertappar de två med att hålla hand och får ett lågintensivt utbrott. Ungdomar alltså!
James överväger också att bara kliva på hojen och dra från stan. Do it, man!
På One Eyed Jacks smider Blackie och Battis utpressarplaner. Genierna har nämligen bundit fast Audrey vid en stol, gjort henne hög på heroin och filmar alltihop med en fasligt osmidig videokamera. Filmen ska skickas till Ben Horne, tanken är att han kommer att betala en saftig summa för att få tillbaka sin dotter. Nervige Battis velar och tycker det är ett för högt spel, men Blackie, som tycks njuta av att för en gångs skull vara den som bestämmer, avfärdar hans protester och vältrar sig i mustigt överspel och dramatiska repliker likt en åldrande diva som fått en ny chans att stå i strålkastarljuset.
Den enarmade mannen, Mr Gerard, har kommit tillbaka till polisstationen, den här gången för att kränga skor. Med all respekt för hans yrkeskunnande så borde det vara knepigt att serva folks skor, hjälpa dem att prova och så vidare med bara en arm. Men det verkar ju funka. Harry och Gerard snackar skobehov men plötsligt ser Gerard fantombilden på BOB och blir synbart orolig. Han ursäktar sig och uppsöker toaletten, där han desperat försöker ta sin medicin, men misslyckas och får ett krampanfall. När toalettdörren öppnas igen kliver Gerard ut med en helt annan hållning och blick. Någon eller något har tagit över honom. Han letar efter BOB.
Shelly befinner sig också på stationen. Hon är nervös och osäker, men drar en vals för Harry och Cooper om hur hon inte tänker vittna mot Leo, som hon älskar sååå mycket. Cooper ser rakt igenom hennes lögner, som garanterat är förberedda av Bobby, tackar glatt för hennes besked och leder henne till dörren. Hon förstår ingenting, inte Harry heller. Jag tror Cooper tänker logiskt här, att det här är så uppenbart ett felbeslut av Shelly, och situationen kommer att lösa sig själv när hon inser det.
Den otroligt osympatiske Ben avfärdar kallt Audreys försvinnande som en bagatell och säger att hon stuckit iväg flera gånger förr men alltid återkommit.
På Great Northern förhör sig Cooper om Audreys status hos Ben, och berättar att hon ringde honom under natten från en okänd plats. Den otroligt osympatiske Ben avfärdar kallt hennes försvinnande som en bagatell och säger att hon stuckit iväg flera gånger förr men alltid återkommit. Han passar även på att förolämpa Cooper och antyda att hans intresse för Audreys försvinnande är personligt. Allt medan han tänder en gigantisk cigarr och hånflinar. Varken Cooper eller Ben lägger förresten märke till den asiatiske affärsmannen, som dök upp för några avsnitt sedan, som sitter i lobbyn och smyger på dem med hjälp av en klassisk spionattiralj – en dagstidning framför ansiktet.
På bordellen har Blackie ringt in lite hjälp för att få ordning på utpressningen av Ben – Jean Renault, den äldste av bröderna Renault och den ende som fortfarande är i livet. Jean klär sig i manchesterkavaj med skinndetaljer och har ful boloslips, han pratar till skillnad från Jacques engelska med kraftig franskkanadensisk brytning, och samarbetar med en ung dam som heter Nancy, som visar sig vara Blackies syster. En riktig släktsoppa! Battis ser helt snurrig ut, men Jean säger sig vara villig att agera mellanhand vid överlämningen av pengarna och, får man anta, ställa upp med lite våld om det skulle behövas. Dessutom tänker de vända sig till Cooper, som Blackie och Battis har identifierat som FBI-agent. Jean ser Cooper som ansvarig för hans bröders död, av någon outgrundlig anledning, och här ser han sin chans att hämnas. Logiskt? Kanske inte riktigt. Men det här känns inte heller som de mest klyftiga skurkar Twin Peaks sett. Jean verkar dock vara en riktig elaking.
Hawk bekräftar att det fanns en vit stuga i närheten av familjen Palmers sommarstuga vid Pearl Lakes. Han har inte fått tag på namnet på ägaren ännu, men stugan är igenbommad och övergiven sedan länge. Samtidigt undersöker Harry och Cooper var Gerard tog vägen, och hittar hans efterlämnade spruta. Bingo! Jättens tredje ledtråd: »Utan kemikalier pekar han.« Cooper påminner om att den enarmade mannen figurerade i hans dröm – i drömmen kände han BOB.
Nadine vaknar ur sin koma. Hon är precis som vanligt förutom två små detaljer: 1) hon är superstark, 2) hon tror hon är 18 år gammal. Frågor på det?
Dr Jacoby är fortfarande kvar på sjukhuset, och har gjort det väldigt mysigt i sitt rum – det är helt dekorerat med hawaiiansk parafernalia, ljus, sjöstjärnor, fisknät och annat. Det är verkligen ingen ordning på det här sjukhuset. Låt oss hoppas att Jacoby inte behöver dela rum med någon. Söderhavsmusik spelas på svag volym, och doktorns hawaiianska fru, som säkert är tjugo år yngre och i ärlighetens namn framstår mer som en tyst och hunsad betjänt än en äkta maka, pysslar om honom när Cooper och Harry kommer på besök. Jacoby har gått med på att förhöras under hypnos i ett försök att komma fram till vad, om något, han såg eller hörde när Jacques Renault kvävdes till döds. Han minns lukter, ljud, sedan tittade han upp och såg... någon han kände igen.
Det är verkligen ingen ordning på det här sjukhuset. Låt oss hoppas att Jacoby inte behöver dela rum med någon.
Donna besöker Lauras grav sent på kvällen, ställer dit orkidén från Harold och talar ut om sina bekymmer, hur mycket hon saknar Laura, men också hur mycket hon alltid velat vara som henne, ha hennes styrka och mod. Hon avundas hur Laura alltid låg steget före, hade bättre koll på människor och på världen. Men hon förstår å andra sidan inte hur Laura kunde vara så insiktsfull om vissa saker men helt aningslös om andra. Donna oroar sig för att hon är på väg att förlora både James och Laura, nu när Maddy är med i bilden. Det här är en riktigt bra scen där vi nästan för första gången får höra Donna tala till punkt helt ostört.
Medan Donna talar ut med Laura besöker James Maddy. Han säger sig leta efter Donna med det vetefan om jag tror på. James oansvariga mamma, som tycks komma och gå lite hursomhelst i hans liv, har tydligen dykt upp efter en tids frånvaro, packad och hög, galen. James är uppriven, och Maddy tröstar honom med en kyss, som med osviklig tajming sker precis då Donna kommer in i rummet. För andra gången på en dag klampar alltså Donna in när James och Maddy har ett ömt ögonblick ihop, och den här gången stormar hon ut och kör iväg. James rusar efter, ställer sig mitt i vägen och skriker på närapå rekordpatetiskt vis »WHY??!!«. Ja du, James.
Maddy är otröstlig och gråter floder. Hon är förtvivlad över det hon ofrivilligt ställt till med, och beklagar sig för Leland, som försöker lugna henne. Bägge två vill bara att allt återgår till det normala. Att vardagen tar vid. Men så blir det inte. Harry och Cooper kliver in i rummet och arresterar Leland för mordet på Jacques Renault. Leland ser samlad ut.
En upprörd Donna tar sin tillflykt hem till Harold, av någon anledning. »Jag visste inte var jag skulle ta vägen«, säger hon. Jaså! Ingenstans? Varför åkte du inte bara hem till dina coola systrar? Men i stället drar hon till en blomstereremit som hon träffat totalt en gång tidigare. Harold öppnar dörren iklädd en sunkig morgonrock och virar in Donna i en filt. Hans sätt att citera Laura och prata med Donna om detaljer i tjejernas vänskap är dock lite suspekt – hur kan veta allt detta? Han tycks ha koll på alla relationer och personer i Lauras umgängeskretsar. Skumt. När han lämnar Donna själv i rummet går hon runt och tittar på blommorna, och hennes blick faller på en anteckningsbok som hon öppnar. Hon flämtar till: det är Lauras dagbok.