Ett bra tag nu har det varit inne att göra om dåtida succéer för en nutida publik, och särskilt skräckgenren har drabbats. Sällan har resultatet varit positivt, eller ens i närheten av originalets attraktion. Med ett fåtal undantag. Personligen älskade jag Alexandre Ajas The Hills Have Eyes och tycker nog att Zack Snyders Dawn of the Dead är bättre än Romeros suveräna original.
Formeln för att lyckas med en remake i dag är ju annars ganska så basic. I grund och botten handlar det om att omstrukturera ett halvlyckat grundmaterial med gigantiska möjligheter. Lite som när Erik Lallerstedt lanserar en ny dipsås för McDonalds. Vi snackar alltså »skräpfilm«, eller i mer positiva ordalag, B-film. Ännu ett måste för en lyckad remake är upphovsmännens passion för originalet, i bästa fall hela skräpskräckfilmskulturen.
Total Recall och Rockstar Games på samma gång… Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.
Ett perfekt exempel på detta är Franck Khalfouns redan klassiska Maniac.
Kanske är det det nästan overkliga, grymma våldet, kameraarbetet (utifrån mördarens synvinkel), eller bara den glättiga ytan. Det är nämligen en otroligt snygg film, nästan vacker, till skillnad från originalet. Faktum är att Khalfouns remake är bättre än Lustigs version, den tillför något, till skillnad från till exempel Fede Alvarezs intetsägande Evil Dead.
Som alltid när det är dags för en ny variant av en gammal klassiker ska det klagas och ursprunget hyllas, i många fel helt utan fog. I Maniacs fall har det handlat om det otroliga valet av Elijah Wood i rollen som seriemördare med migrän. Hur skulle hoben från Sagan om ringen klara av det här, speciellt när förlagans Frank spelas av Joe Spinell, vars plufsiga yttre bidrar till minst femtio procent av rolltolkningen. Skräcknördarna tvivlade… helt obefogat skulle det visa sig!
Som det ser ut nu vet jag faktiskt inte någon som skulle klara av att spela Frank lika bra som Elijah Wood. Det känns fortfarande bisarrt. Men på rätt sätt. Att låta Elijah Wood spela en seriemördande skyltdockefetishist med grav migrän visar sig vara lika genialiskt som att låta Michael Cera skrämmas i Magic Magic. Det är högst medvetna val din hjärna tappar bort någon gång mellan »löjligt« och »läskigt«. En ny dimension av terror.
Genom att använda sig av subjektiv kamera förstärks skräcken i att befinna sig i en mördares huvud. Det är en oåterkalleligt smärtsam/njutbar upplevelse, av skräck och skam, men samtidigt även makalöst häftigt. Total Recall och Rockstar Games på samma gång. Maniac leker med känslor du inte vågade tro att du hade.
Och just det, soundtracket görs av någon vid namn Rob. Lägg det på minnet.