Varje gång jag ser rubriker av typen »1 000 böcker/skivor/resor/maträtter du måste se/höra/göra/trycka i dig innan du dör« osäkrar jag min Glock. Den typen av listor skapar knappast pepp, utan snarare a) enorm stress, och b) djup dödsångest, två saker jag redan har så det räcker, tack.
Marty Scorsese och en klick-kåt webredaktör – vilken oemotståndlig kombo. Men listan är ruggigt obalanserad.
Men härmed gör jag ett undantag – när det är Martin Scorsese som är i farten med den senaste listan: 39 Foreign Films You Must See Before You Die. En rubrik som givetvis inte Marty själv utan en klick-kåt webredaktör bär ansvar för, men det är ju en killer-kombo.
Listan dök upp på indieWire häromdagen, med följande bakgrund: en ung regissör bad Scorsese om filmtips, Marty svarade med en lista, som hans assistent förmedlade till den unge (och sannolikt mycket glade) filmaren. Det här är en hyfsat gammal story vars äkthet ifrågasatts, och som fått nytt liv i dagarna när original-lappen postats.
Och listan då? Här är den:
1. Nosferatu (1922) – F.W. Murnau
2. Metropolis (1927) – Fritz Lang
3. Dr. Mabuse, spelaren (1922) – Fritz Lang
4. Napoleon (1927) – Abel Gance
5. Den stora illusionen (1937) – Jean Renoir
6. Spelets regler (1939) – Jean Renoir
7. Paradisets barn (1945) – Marcel Carné
8. Rom, öppen stad (1945) – Roberto Rossellini
9. Paisà (1946) – Roberto Rossellini
10. Jorden skälver (1948) – Luchino Visconti
11. Cykeltjuven (1948) – Vittorio De Sica
12. Umberto D. (1952) – Vittorio De Sica
13. Skönheten och odjuret (1946) – Jean Cocteau
14. Tokyo Story (1953) – Yasujirō Ozu
15. Att leva (1952) – Akira Kurosawa
16. De sju samurajerna (1954) – Akira Kurosawa
17. Sagor om en blek mystisk måne efter regnet (1953) – Kenji Mizoguchi
18. Fogden Sansho (1954) – Kenji Mizoguchi
19. Himmel och helvete (1963) – Akira Kurosawa
20. Kvartetten som sprängde (1958) – Mario Monicelli
21. Rocco och hans bröder (1960) – Luchino Visconti
22. De 400 slagen (1959) – François Truffaut
23. Skjut på pianisten (1960) – François Truffaut
24. Till sista andetaget (1960) – Jean-Luc Godard
25. Bande a parte / En rövarhistoria (1964) – Jean-Luc Godard
26. Il Sorpasso / Lyxraggaren (1962) – Dino Risi
27. Äventyret (1960) – Michelangelo Antonioni
28. Blow Up (1966) – Michelangelo Antonioni
29. Före revolutionen (1964) – Bernardo Bertolucci
30. Slaktaren (1970) – Claude Chabrol
31. Weekend (1967) – Jean-Luc Godard
32. Death by Hanging (1968) – Nagisa Ôshima
33. Frukthandlarens fyra årstider (1971) – Rainer Werner Fassbinder
34. Rädsla urholkar själen (1974) – Rainer Werner Fassbinder
35. Maria Brauns äktenskap (1979) – Rainer Werner Fassbinder
36. Med tidens gång (1976) – Wim Wenders
37. Den amerikanske vännen (1970) – Wim Wenders
38. Mysteriet Kaspar Hauser (1974) – Werner Herzog
39. Aguirre, Guds vrede (1972) – Werner Herzog
Några reflektioner:
»Foreign« betyder alltså icke-amerikanska, så vi slipper Chaplin, Orson Welles och Howard Hawks (även om noir-diggaren Scorsese antagligen hade lyft fram mer obskyra regissörer av typ Frank Borzage och Ida Lupino).
De flesta av valen är det inga konstigheter med: Nya vågen, neorealismen, Ozu och Kurosawa är alla present and correct. Men den är ruggigt obalanserad. Det är Frankrike, Italien, Japan och Tyskland för hela slanten. Storbritannien blir helt utan (ingen David Lean och inget av Powell & Pressburger, vilket är besynnerligt med tanke på vilket enormt P&P-fan Scorsese är). Och ingen Bunuel? Ingen Fellini? Listan känns hopslängd på en höft, särskilt när Marty går sehr tysk på slutet och manglar in inte mindre än tre Fassbinder. Klart otippat.
Buhu, ingen Bergman? Marty har väl aldrig gjort sig känd som någon större Ingofil men han kunde väl åtminstone bjussat på Persona eller Det sjunde inseglet?
Varför 39 filmer (ojämnt!) och varför tar listan slut 1979? Menar Scorsese att den »utländska« filmen stagnerade redan i slutet av 1970-talet? Kanske. En mer kvalificerad gissning: Marty blev avbruten i spånandet och insåg att det var vettigare att fokusera på jobbet än på att ödsla viktig tid på att göra en random filmnörd glad.
Buhu, ingen Bergman? Marty har väl aldrig gjort sig känd som någon större Ingofil men han kunde väl åtminstone bjussat på Persona eller Det sjunde inseglet? Snålt.
Vad gör då en svensk filmnörd som vill börja pressa från listan? Många av titlarna finns förstås utgivna av pålitliga Criterion, men har man ingen regionsfri dvd- eller blurayspelare och är hänvisad till den svenska marknaden blir det snabbt knepigare. Om man nu inte vill jaga import-dvd:er utan mysa hemma i vardagsrummet? En snabb och ovetenskaplig genomgång av de svenska streamingtjänsterna – jag har kollat Triart, Headweb, SF Anytime, Viasat och Netflix – ger ett dystert resultat. Av filmerna på listan finns blott fem att strömma, de som är länkade. Streamingutbudet speglar utbudet av fysiska svenska dvd:er, så vill man börja beta av listan blir man som vanligt hänvisad till amerikansk eller brittisk importfilm.
Klart deprimerande.
Nosferatu, Metropolis, Spelets regler, Rom, Öppen stad och Skjut på pianisten finns att strömma, via länkarna ovan.