Hipsters är lite som amerikanska dokusåpa-husfruar – i sig själva så parodiska att det sällan lönar sig att parodiera dem. Jag tror att det bland annat var därför jag tyckte Söder om Folkungagatan föll så platt: så gott som inget i serien var roligare eller tokigare än något Sofo-borna själva kunnat hitta, eller faktiskt hittat, på.
Dessutom börjar greppet som sådant bli en aning för familjärt, så här tre år efter Portlandia. Att förlöjliga vulgärhipsters är lite som att förlöjliga centerpartister – visst, det är alltid roligt, men också en aning för gjort och enkelt. Det finns ingen utmaning längre.
Edgars hipsternemesis – en klockren Thomas Middleditch från Silicon Valley i Drive-solisar, grön vintagekavaj och den oundvikliga lilla hatten – erkänner att han har stulit hela Edgars söndagsplan i ren status-desperation.
Ändå var det väldigt lätt att uppskatta hur det senaste avsnittet av You’re the Worst helt och hållet byggdes kring ett slags vridet hipster-gängkrig. Seriens fyra vänner har bestämt sig för att ha en »Sunday funday« och maxa ut det sista av helgen genom att använda söndagseftermiddagen till att dricka sig salongs och bocka av en massa udda aktiviteter på den lista som Edgar har gjort: besöka en secondhandvinylaffär (Lindsay kallar vinylsinglar för »baby records« och Jimmy och Gretchen hamnar i en diskussion kring Gabriel vs Collins-Genesis och om man kan gilla båda), hedra Eazy-E:s minne, köra kundvagnsrace och gå på lägenhetsvisning för att äta snacks-mellanmål och duscha.
Knappt har kvartetten satt sig, beställt in drinkar och sjungit sin »Sunday funday«-sång innan de upptäcker att ett snarlikt gäng sjunger en snarlik sång. På så gott som varje ställe efter resrutten dyker sedan det konkurrerande gänget upp. Till, framför allt, Edgars stora förtret. Det går ju inte för sig. Hipsterns största drivkraft – som jag trots allt alltid kommer att sympatisera med och gilla – är ju att vara först och ensam med allting.
Och det är just i den problematiken, mer än i de tidigare avsnittens cynismer, och fantastiska nöjesbranschidiotier som förre Weeds-författaren Stephen Falk hittar humorn i avsnittet. Inte minst i en av de sista scenerna då Edgars hipsternemesis – en klockren Thomas Middleditch från Silicon Valley i Drive-solisar, grön vintagekavaj och den oundvikliga lilla hatten – erkänner att han har stulit hela Edgars söndagsplan i desperation för att kunna behålla sin status. Pressen från hans lilla krets att ständigt prestera, ständigt hitta nästa stora grej månader innan någon annan gör det, börjar ta på honom: »jag får bältros av att försöka hitta nästa etiopiska restaurang«.
Lika mycket, om inte ännu mer, gillade jag vad avsnittet gjorde för balansen i serien.
Det var inte nödvändigtvis ett fantastiskt avsnitt, men det var ett avsnitt som behövdes, för att bredda perspektiven i serien och fördjupa de fram till nu ganska perifera och ytliga sidofigurerna. Ytterligare en vända med Jim och Gretchens förhållande-eller-vad-det-nu-är hade blivit för mycket, även om den givetvis bubblade under ytan också i detta avsnitt. I stället tonades seriens grundproblematik – are-they-aren’t-they – snyggt ned och handlingstrådarna kring Lindsays rätt jobbiga insikter kring ett kvävande äktenskap skruvades upp och vi fick en grundligare förklaring till varför ärkeslackern Edgar är som han är.
Det behövs. Jimmy – är inte skådespelaren Chris Geere på väg att utvecklas till en Hugh Laurie Jr förresten? – och Gretchen är ju inget par man instinktivt älskar. Inte ens med vårtor och allt. Det är ingen enhet som smågnabbas på ett sånt där gullmysigt/småirriterande sitcomsätt, det är mer ett par, eller i ärlighetens namn är det väl mest Jimmy, som säger idiotiska saker och ofta beter sig allmänt asjobbigt. Då och då behöver man få lite tid ifrån dem. Och förra veckans avsnitt var just en sådan välbehövlig paus. Som gjorde att jag kan gå in i nästa med ny lust.
You're the Worst säsong 1 går just nu på FX i USA. Oklart om den kommer till Sverige.