My grandson is studying magic« – Mrs Tremond
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 2, avsnitt 2, Coma.
Det är morgon på Great Northern Hotel, och Cooper och Albert intar en rejäl hotellfrukost framför en nynnande och storrökande barbershopkvartett. Albert är måttligt intresserad av Coopers arla buddistbabbel men de kommer snart in på sina pågående brottsutredningar. Ronette Pulaski har vaknat ur sin koma, meddelar Cooper (minns det läskiga slutet på förra avsnittet!), men hon har inte hunnit förhöras ännu, hon är fortfarande i chock och därtill stum. Dang! Albert uttrycker skepsis över Coops teorier om BOB och sanndrömmar, men hans sarkasmer registreras inte hos den genomärlige agentkollegan, som tycks immun mot ironi. Cooper är dessutom fast övertygad om att han besökts av jätten: hans ring är nämligen försvunnen.
Utredningen av mordförsöket på Cooper har inte resulterat i något speciellt. Den gamle portieren minns ingenting av nattens händelser, berättar Albert – vilket åtminstone bekräftar för oss att han fanns på riktigt och inte var något slags jordiskt förkroppsligande av jätten! Dock inget besked om huruvida åldringen egentligen var en före detta anställd på hotellet som vandrar dit nattetid från sitt vårdhem för att återuppliva gamla tider. Demens ska tas på allvar!
Albert uttrycker skepsis över Coops teorier, men hans sarkasmer registreras inte hos den genomärlige agentkollegan, som tycks immun mot ironi.
Albert har också allvarliga nyheter som nästan får Cooper att sätta äggröran i halsen. Coopers före detta kollega, en Windom Earle, har försvunnit från ett mentalsjukhus där han tydligen satt inspärrad. Han är spårlöst borta. Vi vet inte vem han är eller varför detta föranleder oro, men vi kan se på Cooper att det är bekymmersamt.
Donna har som bekant tagit över Lauras rutt på Meals on Wheels, och gör nu sin första runda. Hennes uttalade ambition är att luska lite i Lauras förflutna och se om hon hittar några ledtrådar till hennes död, men som jag varit inne på tidigare känns det lika mycket som att hon försöker byta ut sitt egna, tradiga liv till Lauras spännande, farliga tillvaro. Men det är avslöjande för Donna (och James) att hon väljer detta omständliga, trista hemtjänstvärv för att leta svar, samtidigt som den andra tonårsdetektiven Audrey kastar sig huvudstupa in i livsfarlig bordellmiljö.
Hursomhelst leder Meals on Wheels-servicen direkt till en mycket minnesvärd och lätt obehaglig scen, då Donna kommer hem till Mrs Tremond, en äldre, sängliggande dam som bor ensam i ett nedgånget hus med sitt barnbarn, en lillgammal, kostymklädd pojke i tioårsåldern som talar i gåtor och utför otroligt imponerande trolleritricks för att vara just en pojke i tioårsåldern. Mrs Tremond kände inte Laura så väl, säger hon, men råder Donna att prata med grannen, enstöringen Mr Smith. Han och Laura var vänner. Ingen öppnar dörren när hon knackar på, men någon smyger bakom persiennerna. Donna lämnar en lapp.
Jag kan se episoden återberättas i en fiktiv Vanity Fair-artikel om »mordfallet Laura Palmer« några år senare, med fokus på polisens allmäna inkompetens och olämpliga uppträdande.
På sjukhuset ska Cooper och Harry försöka förhöra Ronette, men det blir inledningsvis en dråplig (och otroligt ovärdig) scen eftersom de får problem med ett par trilskande pallar som de inte lyckas sänka till lämplig sitthöjd. Ingen är för övrigt närvarande förutom Ronette, ingen läkare eller anhörig. Jag kan se episoden återberättas i en fiktiv Vanity Fair- eller New Yorker-artikel om »mordfallet Laura Palmer« några år senare, med fokus på polisens allmäna inkompetens och olämpliga uppträdande. »Hur århundradets mordfall nästan aldrig löstes«, eller liknande rubrik.
Ronette är kontaktbar, men pratar knappt. När Cooper visar henne en skiss av Leo Johnson (varför inte ett foto?) mumlar hon nekande. Det var inte mannen som gjorde henne illa. Men när hon får se skissen av BOB blir hon bestört, får något slags anfall och skriker »Train! Train! Train!«.
Ben & Jerry brottas med ett dilemma: vilken av sågverkets bokföringar ska de förstöra – den korrekta, sanningsenliga som visar att sågen sakta men säkert körts i botten av den listiga Catherine, eller den »kokta«, som säger att allt är frid och fröjd med finanserna? Här börjar brödernas röriga boverier hinna ikapp dem, som jag flaggade för i en tidigare recap; de klarar inte av att reda ut alla sina kriminella affärer. Vad är mest fördelaktigt? De snurrar in sig i å ena sidan, å andra sidan, tills de ger upp och grillar marshmallows i stället. Mentalt är de alltjämt småpojkar.
På dinern möts två av mina favoritkaraktärer: Major Briggs, som tycks spendera ganska mycket tid på The Double R, och The Log Lady. Jag älskar hur öppen och fördomsfri majoren är här, hans vänlighet och allmäna beteende är så tvärtom vad man förknippar med en uniformsklädd militär. Han är förvisso korrekt som få, men aldrig så strikt och avvisande som man kunde förvänta sig. När The Log Lady säger att hennes stock har något att meddela majoren lyssnar han därför intresserat och utan att höja på ögonbrynen. »Leverera meddelandet«, säger stocken. Majoren tar det till sig och ser ut att försjunka i djupa tankar.
Hank borde hålla en låg profil med tanke på mordförsöket på Leo, men han fånar sig och provocerar både Harry och Cooper, till synes helt utan oro för att kastas i finkan igen.
Eftersom Hank är villkorligt frigiven måste han anmäla sig på polisstationen lite då och då för att intyga att han inte håller på med nåt fuffens, vilket vi såklart vet att han gör, minst sagt. När han hälsar på Harry den här dagen är det med en närmast osannolik kyla och kaxighet. Han borde hålla en låg profil med tanke på mordförsöket på Leo, men han fånar sig och provocerar både Harry och Cooper, till synes helt utan oro för att kastas i finkan igen. Svårt att avgöra om det handlar om hans övervuxna tonårshybris eller iskallt antagande att polisen antingen inte vet något om hans brottsliga förehavanden eller är för inkompetent för att göra något åt dem. Tror på det första – Harry och Hank känner varandra sedan barnsben, och det går inte att utesluta att Hank beter sig som han gör för att jävlas med Harry och knyta an till något slags ungdomstjafs. Det skulle vara helt i linje med hans karaktär.
Ben, som är orolig över att hans dotter inte setts till på några dagar, anmäler henne som försvunnen, och diskuterar vidare sågverkets framtid med Jerry, när han upptäcker att Leland på ett föga hjälpsamt sätt meddelat de potentiella isländska investerarna om den senaste tidens tumult, något Leland själv är stolt som en tupp över. När bröderna ringer upp Island för att rädda situationen får Leland syn på fantombilden av BOB som distribuerats i stan. Han ser förhäxad ut, plockar upp skissen. Han känner igen mannen på bilden. Ett minne från när han var barn – hans farfars sommarstuga. En granne. BOB. Han rusar iväg för att berätta för sheriffen.
På sjukhuset ligger en chockerande hårig Leo i koma med en massa slangar och maskiner som säger »bip« kopplade till sig. Ärligt talat, är hans bringa så hårig eller har någon velat värma honom med en björnfäll? Gott folk, jag säger inte att han är hårig, men det är imponerande att läkarna lyckats fästa alla elektroder på honom! OK, nog skämtat. Stackars Shelly informeras av Doc Hayward att kulan skadade Leos ryggrad. Det är oklart i vilken utsträckning han kommer att vara förlamad, om han någonsin vaknar. Shelly närmar sig Leo med tvekan och obehag – även när han ligger i koma skrämmer han henne. Jag önskar verkligen Shelly ett bättre öde. Utan vare sig Leo eller Bobby. Kan hon inte bara ta sitt pick och pack och dra från stan?
Ärligt talat, är Leos bringa så hårig eller har någon velat värma honom med en björnfäll?
På One-Eyed Jacks har Audrey torkat tårarna och återtar nu initiativet i sin efterforskning genom att pressa Emory Battis från varuhuset på allt han vet om bordellen och tjejerna som jobbar där. Battis presenteras som nästan en parodiskt »sexuellt avvikande« bordellkund, undergiven och påklädd, bunden med bondagerep, med målade tånaglar och dammsugarfetisch. Audrey har ju konfronterat Battis tidigare, så maktförhållandet är etablerat, men här har hon dessutom fysiskt övertag när hon hotar strypa honom med en sladd. Nu är hon också tydlig med vem hon är och vad hon förväntar sig: »I'm Audrey Horne, and I get what I want.«
Battis bekräftar att Ben äger bordellen, och erkänner att han rekryterar tjejer till One-Eyed Jacks via parfymdisken på varuhuset, bland dem Ronette och Laura. Men Laura var bara på bordellen en helg; hon upptäcktes med knark och slängdes ut. Otippat principfast beteende av en bordell men också dubbelmoral med tanke på Blackies beroende!
Den ständigt påhittige Bobby har insett att om Shelly beslutar sig för att själv sköta om den lealöse Leo i hemmet får hon ett rejält månatligt vårdbidrag, och eftersom Leo är lättskött kan man typ bara placera honom i nåt hörn och sedan håva in pengarna. Det låter som att Leo skött sina inbetalningar till Skurkarnas Allmäna Försäkringskassa, med en så bra sjukförsäkring! Känslan man får är att Bobby ser en chans att själv ta del av pengarna, lat och dumslug som han är, och att han pressar Shelly, som alltså fortfarande är rädd för sin misshandlande man, att ställa upp. Bobby lyckas till och med vinkla situationen så det framstår som att Leo i och med detta »betalar tillbaka« sin skuld till Shelly, att hon förtjänar detta öde. Hon köper det. Deppigt värre!
Cooper sitter på sin säng iklädd rekorderlig mörkblå pyjamas och innetofflor och spelar in ett meddelande till Diane. Han är märkbart bekymrad över det faktum att hans tidigare kollega Windom Earle försvunnit/rymt. Vi får fortfarande ingen utläggning om vem han är och varför det oroar Cooper så. Han berättar också för Diane att Audrey har försvunnit, något som berör honom på ett oväntat sätt.
Mitt i sin monolog avbryts Cooper av att någon knackar på dörren. Ingen mystisk skytt den här gången. Det är Major Briggs. Majoren har ett meddelande till Cooper men är hemlighetsfull; han är delvis bakbunden av sekretess, och eftersom han svurit en ed om att hemlighålla vissa saker kan han inte berätta för mycket. Cooper, en fellow myndighetsperson, håller med.
Bland alla obegripligheter utkristalliserades plötsligt några fullt läsliga ord: »THE/OWLS/ARE/NOT/WHAT/THEY/SEEM«
Bland sina många hemliga arbetsuppgifter bevakar majoren rymdsignaler – brus, sprak och skräp i kosmos, långt långt bort från vårt solsystem. Han plockar fram en bunt matrisskrivarpapper smockfulla av vad som ser ut att vara kod, ett virrvarr av nonsensord och teckensekvenser, upplockade av försvarets övervakningssystem. Men så, för ett par nätter sedan, ungefär samtidigt som Cooper sköts, hände något. Bland alla obegripligheter utkristalliserades plötsligt några fullt läsliga ord: »THE/OWLS/ARE/NOT/WHAT/THEY/SEEM« – ett av jättens tre budskap. Anledningen till varför majoren kommer till Cooper med dessa utskrifter är för att en stund senare spottade systemet ur sig »COOPER/COOPER/COOPER/COOPER«.
Härnäst följer vad som måste vara den konstigaste scenen i hela Twin Peaks. Och då menar jag konstig som i dålig, inte konstig som i bra. Hemma hos familjen Hayward sitter James, Donna och Maddie och... repar... en smäktande kärlekssång? Ursäkta, men var kom det ifrån? Sedan när lirade någon av dessa tre musik? När startade de sitt band? Mellan hångelsessioner, amatörspan och sorgearbete? Vad kallar de sig, The Laura Palmers? Okej, jag fattar att låten ska illustrera en begynnande kärlekstriangel (eller återuppväckt, om man ser Maddie som Laura), men det är en så töntig scen! James spelar gitarr och sjunger falsett medan tjejerna körar. Och det är uppenbart att det inte är första gången de spelar låten. Donna blir till slut tagen av situationen och lämnar rummet. Ett känslosamt ögonblick med James avbryts av telefonen: det är den mystiske enstöringen Mr Smith som ringer. Donna stämmer möte med honom. James ser ut ungefär såhär.
Ursäkta, men var kom det ifrån? Sedan när lirade någon av dessa tre musik? När startade de sitt band? Mellan hångelsessioner, amatörspan och sorgearbete? Vad kallar de sig, The Laura Palmers?
Samtidigt som detta sker ser Maddie ännu en vision. BOB går genom rummet och tar sig fram mot henne. Det är kanske den mest obehagliga synen av BOB hittills – det är något med hans gångstil, och kontrasten mellan hans skräckinjagande uppenbarelse och det lugna, trygga, lätt persikotonade rummet. Maddie skriker ut i ren skräck.
Cooper ligger i sin säng och drömmer om jätten, ugglor, BOB och takfläkten i familjen Palmers hem. Han väcks av telefonen. Det är en gråtande Audrey. I stället för att berätta var hon befinner sig undrar hon varför inte Cooper är där och räddar henne. Jättebra, Audrey! Effektivt! Och innan hon hinner säga så mycket mer bryts samtalet. Blackie och den slemme Battis, som avslöjat Audreys identitet för bordellmamman, ser nöjda ut. Det ser verkligen inte ljust ut för fröken jag-får-alltid-min-vilja-igenom.