Innehåller spoilers om The Killing, säsong 4.
De avslutande minuterna av The Killing bor fortfarande i bröstet på mig. Återföreningen mellan våra hjältar, en finalton i dur efter fyra säsongers dovaste moll. I kontrast mot den tidigare så obevekliga grånaden var farvälet lika mjukt och färgstarkt som den klarblå scarf Linden bar (för att försöka dölja Mireille Enos uppenbara graviditet) och som Holder syrligt kommenterade på Holder-vis.
Ida beskrev scenen här. När eftertexterna rullade var jag lika upplyft – och ju mer jag tänker på det som inte hände, desto upprymdare blir jag. Jag minns nämligen min irritation back in 2003 över slutet på Lost in Translation. Den där förbannade kyssen.
Missförstå mig inte, det är inget fel på en kyss. Kyssar kan vara fantastiska, crescendot i ett trevande närmande, det ultimata beviset på kroppslig intimitet. Fråga Vivian Ward.
Ju mer jag tänker på det som inte hände i The Killing, desto upprymdare blir jag. Jag minns nämligen min irritation back in 2003 över slutet på Lost in Translation. Den där förbannade kyssen.
Men för mig förytligade bara kyssen mellan Scarlett Johanssons och Bill Murrays rollfigurer deras fina kontakt. I stället för två vilsna själar som fann något i varandra, ett avigt par som visade sig samstämmigt, ett oväntat möte i den allmänmänskliga ensamheten, öppnades det plötsligt för tolkningar om daddy issues och gubbsjuka. Den mest utslitna relationsberättelsen av dem alla. När jag ser om scenen i dag känner jag mig överkänslig. Kyssen är harmlös, inte alls så hollywoodsk som jag minns den och avskedet är fint. Men visst hade det räckt med omfamningen, den mystiska viskningen, pussen i tinningen.
Min irritation då bottnade nog i att den romantiska kärleken är så vansinnigt överberättad i populärkulturen. Många relationsgestaltare har fastnat i den där så begränsade förälskelsefasen, cirklar runt och tuggar om. Och varför verkar det som att en hel värld gått på den tröttsamma When Harry Met Sally-myten om att heterosexuella män och kvinnor inte kan vara vänner? Skildringarna av djup och nära tvåkönad vänskap där relationen aldrig kompliceras av sexuella bryderier är försvinnande få.
I en amerikansk recension av The Killing läste jag något om hur återföreningen i finalen var kulmen på den »sexuella spänning« som hela tiden funnits mellan huvudkaraktärerna. Vad? Förutom det förvirrade närmande Holder gör mot Linden under en bråkdels sekund av förtvivlad fylla långt in i serien lyser den sexuella spänningen med sin frånvaro. När serien börjar ser jag en hålögd, spenslig, nynykter pundare bli avfärdad av en sammanbiten, tunnelseende slitvarg. Sedan växer de långsamt samman, en relation grundad i okuvlig lojalitet. Ett partnerskap som redan tidigt känns djupare än strikt professionellt, men aldrig romantiskt. Vi får inga av de scener som annars är obligatoriska: som när den kvinnliga polisen/läkaren/advokaten eller whatever klär upp sig för någon tillställning och hennes manliga kollega plötsligt ser henne med nya ögon. Wow! Hon kan ju vara snygg också! Eller den när han råkar se henne byta om, eller komma ut ur duschen, eller öppna dörren oklädd. Förstulna blickar under lugg på kroppen som till vardags döljs av arbetskläder.
Inte mellan Holder och Linden. Deras samhörighet är helt oavhängd fysisk attraktion. Har hon ens håret utsläppt någon gång? Ständigt praktisk hästsvans och ofärgade, nästan osynliga ögonfransar. Hennes utseende väger ingenting, fyller absolut ingen funktion. Jag älskar henne besinningslöst för det.
Kanske betyder det att jag borde förskjutit slutet. Men jag behövde den där ömhetsförklaringen, vissheten om att de när vi nu lämnar dem alltid kommer att ha varandra som skydd mot drunkningsrisken i misärens inre och yttre demonhav. Och även om slutscenen indikerade en sensuell närhet så fanns det också en öppenhet där – tack vare den uteblivna kyssen. En öppenhet för att den blottlagda kärleken dem emellan får ta den form den vill. Ett fortsatt partnerskap eller en romantisk liering, välj själv. Jag tänker mig dem som någon typ av välavlönat privatspanarpar som åker runt i bil hela dagarna och börjar och slutar röka och hjälper polisen att lösa komplexa mordfall som annars skulle blivit begravda. Kanske ligger de med varandra, kanske inte, oavsett vilket så får du se på fan från den andra om du jävlas med den ena.
Holder & Linden 4-ever.