Premier League: Manchester United–Swansea (Viasat Fotboll kl 13:40)
Läget i Manchester United inför förra säsongen var det mest osäkra på över 20 år. David Moyes, handplockad av Alex Ferguson själv, skulle ta över efter fotbollshistoriens kanske mest framgångsrika manager och bygga en ny dynasti.
Vi vet alla hur det slutade. Moyes fick aldrig laget eller resultaten med sig och sparkades innan han ens fått en hel säsong på sig.
Ska verkligen, säg, Alexis Sanchez, Eden Hazard eller Samir Nasri ges de ytor som oundvikligt skulle uppstå bakom Uniteds offensiva yttrar?
Läget är egentligen inte särskilt mycket mindre ovisst ett år senare, inför årets ligastart. Louis van Gaal har ersatt Moyes och är väl tänkt att vara mer eller mindre en garanti för framgång: även om det var ett tag sedan holländaren lyckades på klubblagsnivå kunde alla se vad han gjorde med ett nederlagstippat Holland i VM. Van Gaal och styresen har i och för sig förstärkt hyfsat bra och fyllt luckor som behövs fyllas (centralt mittfält med Herrera, vänsterbacken med Shaw). Van Gaal vet också hur man får fart på Van Persie (minns VM) och får ärva en Mata som nu definitivt borde ha kommit in i laget. Dessutom verkar äntligen oerhört nyttige Darren Fletcher vara tillbaka på allvar, efter ett par skade- och sjukdomsfyllda säsonger.
Men faktum kvarstår: om Van Gaal tänkt spela med United som han gjorde med Holland i VM, och det har verkat så på försäsongen, har han en svårt snedbalanserad trupp med ett kraftigt underskott på högkvalitativa mittbackar och ett överskott på yttrar som svårligen går att omskola till wingbackar eller anfallare. I träningsmatcherna har han förvisso ofta spelat med offensiva yttrar (Valencia och Young) snarare än ytterbackar, men det är tveksamt om det verkligen fungerar i skarpt läge mot övriga topplag i Premier League. Ska verkligen, säg, Alexis Sanchez, Eden Hazard eller Samir Nasri ges de ytor som oundvikligt skulle uppstå bakom Uniteds offensiva yttrar?
Tack och lov då att man i Premier League-premiären möter ett av få lag som det är ännu svårare att veta var man har. För en sak som verkligen talar för United är att läget om möjligt är ännu osäkrare och ovissare i Swansea. Tidigare spelaren och publikfavoriten Garry Monk fick ta över efter Michael Laudrup och har sopat igen de sista spåren på den spanska bolltrillande väg klubben försökt gå med Laudrup och Brendan Rodgers och Roberto Martinez innan dess. Tidigare stöttepelare från den iberiska halvön har skickats bort, antingen permanent eller på lån.
I stället? Svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att veta. Monks plan känns inte glasklar vid en första anblick. Möjligen talar förlusten av de spanska spelarna för ett rakare spel, samtidigt finns alltjämt en stomme kvar från Rodgers-åren med Britton, Williams och Dyer, spelare som nog fortfarande hellre ser bollen på backen i Barca-inspirerade passningstrianglar. Mittfältet är fortsatt starkaste lagdelen med en i fjol stundtals lysande Jonjo Shelvey, vassa yttrar och koreanska Ki, som var utmärkt på lån i Sunderland i fjol. Anfallet håller hög PL-klass om Wilfried Bony inte sticker innan transferfönstret slår igen, annars är det mer osäkert. Värvningarna av pålitlige Arsenalreserven Lukasz Fabianski, hemvändande Gylfi Sigurdsson och Lyons kraftfulla Bafétimbi Gomis kan vara både fisk och fågel
Championship: Leeds–Middlesbrough (TV10 kl 13)
Det finns i och för sig rätt gott om konkurrenter på de brittiska öarna (Rangers, Cardiff, Newcastle, Blackburn och så vidare i all oändlighet), men frågan är om någon annan klubb har blivit lika konsekvent och långvarigt misskött som Leeds? Tvångsnedflyttat, sönderköpt, fullständigt och stenhårt etablerat som ett oglamoröst mittenlag i The Championship.
Det enda som i någon liten mån talar för Leeds är att ingen, inte ens de allra mest inbitna fansen, längre orkar tro på laget eller klubben. Det finns inga förhoppningar kvar. Det är väl då mirakel ibland brukar ske?
Damallsvenskan: Piteå–FC Rosengård (TV4 Sport kl 13:10)
När Tyresös idiotsatsning till slut sprack var Rosengård, en klubb som inte heller visat upp någon särskilt imponerande ekonomisk balans, där och plockade det allra finaste russinet i kakan. Marta spelar minst ett halvår till i Allsvenskan och även om man diskutera hur och varför det är möjligt får vi väl ändå någonstans vara väldigt glada över att en av världens bästa och mest sevärda spelare är här.