Jag vet inte om det är slump eller klok tablåläggning som är orsaken till att TV4 Film visar Good Will Hunting just i kväll, men med tanke på Robin Williams bortgång tidigare i veckan känns det oavsett anledning passande. Rollen som psykologen Sean Maguire, som tar sig an den strulige men matematiskt begåvade tonåringen Will Hunting, är en av hans bästa prestationer som resulterade i en Oscar för bästa biroll 1998. Det är också en av Williams mer nedtonade roller; jag föredrog alltid dem framför hans maniska, okontrollerade, lössläppta manér. (Terry Gilliam utnyttjade genialiskt bägge sidorna i The Fisher King.)
Det är också en av Robin Williams mer nedtonade roller; jag föredrog alltid dem framför hans maniska, okontrollerade, lössläppta manér.
Good Will Hunting tillhör inte mina favoriter men är förstås filmhistoriskt intressant för att den lanserade två av vår tids mest framgångsrika Hollywoodkarriärer: Ben Afflecks och Matt Damons. De bägge Bostonborna hade gjort en handfull filmer tidigare men var relativt oprövade kort. Nu lyckades de inte bara få sitt eget gemensamma manus producerat, dessutom övertygade de bröderna Weinstein på Miramax om att de själva skulle spela huvudrollerna efter det att Castle Rock, som först ägde rättigheterna, velat ha Brad Pitt och Leonardi DiCaprio som leading men. Exakt hur mycket av det Oscarsbelönade manuset den dynamiska duon egentligen skrev och hur mycket drömfabrikslegenden William Goldman bidrog med sina omskrivningar är omtvistat, men when the legend becomes fact, print the legend. Och framgångshistorien om Matt och Ben är oemotståndlig, en riktig saga.
Produktionen av Good Will Hunting kantades av smarta beslut. Miramax satte alltså William Goldman på att bearbeta manuset. Indieregissören Gus Van Sant anlitades och visade sig vara både villig och kapabel att göra ett smart mainstreamdrama utan visuella eller berättartekniska krusiduller, i kontrast till hans tidigare arthouse-succéer Drugstore Cowboy och My Own Private Idaho. Birollerna befolkades av utmärkta skådisar som Stellan Skarsgård och Minnie Driver. Och när award season rullade i gång hade gänget det stora Miramax-PR-maskineriet bakom sig, en support som under en period på 1990-talet nästan garanterade Oscarsnomineringar (filmen nominerades för nio stycken och vann två).
Trumfkortet i filmen är dock rollbesättningen av Robin Williams, som skänker dramat en tyngd som det annars kanske inte hade haft. Som den skäggige psykologen är han en trygg mysfarbror, till synes oändligt tålmodig med den konfliktsökande och retlige Will. Men under hans lugna yttre döljer sig en sorg och ett vemod som Williams porträtterar med total trovärdighet. Det är en finkänslig rolltolkning som Williams med rätta prisades för.