Innehåller spoilers om finalen av The Killing säsong 4.
»Nej nej nej«, vädjar jag högt till tv:n, inte klipp till eftertexterna… En sedvanligt ångestladdad men för kort säsong går mot sitt slut när Holder går över kyrkogården efter att ha lagt ett halsband på Bullets grav. Jäkla The Killing, där det bara blir värre och värre och värre, det är klart det kommer avslutas så här. Misär, oavslutat, alla går sina separata vägar.
Men va? Ett klipp till, kanske sex år in i framtiden. Holder är lycklig. Han blev en bra pappa, han leder själv tryggt mötena på NA. Det är under en paus i mötet han går ut ur lokalen.
»Oh snap! 1-900 Linden! Dial and you shall recieve!«
Ja, det är hon. Linden står där på parkeringsplatsen. Hon svarar tillbaka med ett skämt. De ser på varandra och försöker hålla tillbaka glädjen som man ser bara spritter i dem.
Det är nu jag börjar dö lite grann!
Linden säger det där fina om att hon aldrig upplevt trygghet, att hon borde vetat att Holder var den som stannade. Att han var hennes bäste vän. Att hennes »hemma« var när de åkte runt och rökte i »den där dumma bilen«. Men hon är inte tillbaka. Hon är bara på genomresa.
Holder tar plötsligt sats och säger: »Kan du inte stanna? Stanna…«
Kommer det…kommer de…nej det är väl inte möjligt…
Ömheten i hans blick! Helt outhärdligt!
Jag kan knappt andas. Inte Linden heller. Kommer det…kommer de…nej det är väl inte möjligt…
Nej det är det inte heller. Linden klarar inte av det, hon klarar inte av att se vad som finns precis framför henne, kan inte sluta ögonen som Holder ber henne om!
Hon flyr i bilen. Nu börjar jag och mitt tittsällskap skrika åt tv:n: »Vänd om!! Nej! Vänd om!!« Musiken som spelas är en outhärdligt melankolisk slinga, men det där evinnerliga tröstlösa Seattleregnet slutar äntligen, solen glittrar i regndropparna på vindrutan. Linden kör på. »Inte eftertexter inte eftertexter« ber jag igen, spikrak i ryggen framför tv:n.
Men tack, Veena Sud och alla tv-gudar. Vår belöning, vårt tack för att vi pinat oss igenom det svartaste, sorgligaste man bara kan tänka sig i fyra säsonger, är att nu kommer äntligen ljuset. Solen. Och kärleken.
För det avslutas inte svart, hopplöst, otillfredsställande. I stället för de fruktade eftertexterna blir det Holder som i skymningen återigen kommer ut ur NA-lokalen och får syn på någon. Man har filmat honom så där så bilden på honom hoppar för varje trappsteg han tar ned till parkeringsplatsen, som om Holder höll i kameran själv, som om han hade för bråttom för att hålla den stadigt.
Bilden på Linden, lutad mot bilen, är i stället alldeles still. Hon har nog hittat hem nu i alla fall.
Jag tror att hon den här gången vågade sluta ögonen.