James Ellroys Stockholmsbesök för några år sen var ett av de mest underhållande författarsamtal jag bevittnat. Ellroy släntrar in tjugo minuter efter utsatt tid, ställer sig bredbent och läser upp ett stycke från den då nysläppta boken Blood's a Rover. Aggressivt och stötigt, som en spoken word-afton som spårat ur. Sen följer själva samtalet, där Ellroy är megalomanisk, slagfärdig, (kalkylerat) dumslug och ful i mun. Han stakar sig aldrig, utan tänker efter i två sekunder och levererar sen en ytterst välformulerad drapa som lika gärna kan sluta i en briljant politisk analys som i en usel fräckis. Visst känner man att en del svar är färdigpaketerade och crowdpleasing, men Ellroy känns genuin, om inte annat för att han är genuint intresserad av att tjäna pengar (ett faktum han gärna basunerar ut).
Efter en kort timme är det slut. Ellroy ser närmast förvånad ut, och när alla rest sig och börjat gå mot utgången vrålar han plötsligt »HEY! Does anybody wanna hear the world's greatest joke?«
Det vill alla såklart.
»A lion is fucking a zebra. Suddenly the zebra's husband shows up. The zebra yells to the lion: 'Quick, pretend that you're eating me!'«
Ridå.
L.A. Confidential är fantastisk film, jag minns ruset när jag såg den första gången 1997 – genombrotten för Pearce och Crowe, Dante Spinottis foto, Jerry Goldsmiths musik.
Ellroys brutala, korthuggna prosa och närmast episka anslag är inte helt lätt att översätta till film, men flera försök har gjorts. Curtis Hansons L.A. Confidential är det hittills mest lyckade. Hanson och Brian Helgeland (vars största merit då var Terror på Elm Street 4) tog Ellroys roman från 1990, skar ner den rejält och fokuserade på en trio poliser: den hatade paragrafryttaren Ed Exley (Guy Pearce), den hetlevrade och slagsmålssugne konstapeln Bud White (Russell Crowe) och den slirige narkotikadetektiven Jack Vincennes (Kevin Spacey) som älskar att synas i skvallertidningarna och ständigt tipsar skandalpressennom den senaste Hollywoodstjärnan som är lite för sugen på kola och snusk för sitt eget bästa.
Deras öden korsas i utredningen av »The Nite Owl Massacre«, ett hänsynslöst massmord på en sylta som ser ut som ett misslyckat rånförsök men har förgreningar uppåt i samhällshierarkin. Året är 1953 och under den glamorösa ytan kokar Los Angeles av droger och sex och poliskåren genomsyras av brutalitet, rasism och korruption.
L.A. Confidential är en fantastisk film. Jag minns ruset när jag såg den första gången 1997. Pearce och Crowe var i stort sett okända fejs, man hade sett Pearce som transa i The Adventures of Prisicilla och Crowe var den där nyazeeländaren som spelade obehaglig nynazist i Romper Stomper, och båda gör helt självklara genombrott. Fotot av Dante Spinotti (som ju är van att ge Los Angeles ett mytiskt skimmer efter alla filmer med Michael Mann) är måttlöst snyggt, storyn är hårdkokt och mustig med flera twists, Jerry Goldsmith bjuder på tidsenlig filmmusik. Hanson tvingade både skådisar och teamet att se en film noir-klassiker i veckan för att få den rätta känslan och arrade visningar av filmer som Robert Aldrichs Kiss Me Deadly och Nicholas Rays In a Lonely Place, och det tycks ha tagit skruv. Allting blev rätt.
Till och med James Ellroy tyckte den var helt okej.