I dagens Svenska Dagbladet svarar Lena Adelsohn Liljeroth på mitt inlägg i tidningens »Lästips till politiker«-serie. Det är ett nonsenssvar av typiskt politikersnitt, något man sällan behöver besvara tillbaka. Men det finns ett litet tillägg att göra, om så bara för den obefintliga svenska filmpolitikdebattens skull:
Adelsohn har varit kulturminister i snart åtta år. Det är åtta år då filmen i Sverige (liksom överallt) har genomgått mycket stora förändringar. 2006 fanns fortfarande en dvd-marknad. 2006 var film fortfarande en fysisk företeelse. 2006 hade inte SF Bio monopol. 2006 fanns inget Netflix. 2006 var det fyra år kvar till iPad lanserades.
Nästa kulturminister måste också vända blicken mot hur SVT har förändrat sitt stöd. En regissör som Ruben Östlund får i dag nej till stöd med motiveringen att han "kan inte förvänta sig stöd till alla sina projekt”.
Visst. Som jag skrev i min första text – filmavtalet har låtit kulturministrar luta sig tillbaka från filmen i flera decennier. Lena Adelsohn Liljeroth är inte ensam om den saken. Och för några av dessa ministrar, i vissa perioder, har det fungerat bättre. För andra mycket sämre.
Med de kraftigt förändrade villkor som gäller nu i alla delar av filmens led, som har skett under de senaste åtta åren, borde Lena Adelsohn Liljeroth och kulturdepartementet ha dragit i panikbromsen – i alla fall i höjd med monopolsituationen som uppstod – och reagerat för kulturens skull. Det är trots allt hennes jobb. Inte att säga »1, 5 miljoner Felix Herngren-fans can't be wrong«.
Hur nästa regering handskas med filmpolitiken blir nog avgörande för den kurs svensk film, dess finansiering och politik, kommer att ta under lång tid framöver. Nästa kulturminister har chansen att gå till bordet, sopa undan det trasiga avtalet och börja med något nytt.
Utan avtalets historia och damm, och utan SF som gatekeeper i samtal om villkoren för olika fönster, kommer det kanske att bli lättare att prata. Kanske kommer Sverige inte ens att ha en fungerande central filmpolitik, eller ett särskilt högt filmstöd, på ett tag. Det vore synd, men kanske är det värt det. Regionerna har visat att de har resurser – Film i Väst är ju egentligen en mycket större ekonomisk maktfaktor än SFI – hjärna, vilja och kan ta tillvara på talanger.
Lena Adelsohn Liljeroth kommer att bli ihågkommen som den kulturminister under vilken den svenska modellen lotsades mot historiens skräphög.
Men nästa kulturminister måste också vända blicken mot hur SVT har förändrat sitt stöd till svensk film och vilka produktioner man går in i. När fajter om värderingar, stämplar, vem och vilka filmer som får stöd, jämställdhet, rasism etcetera debatteras så är det alltid SFI som står i frontlinjen fastän SVT har en hel del att svara på. Det gäller i synnerhet förändringar som har skett på senare år, där en regissör som Ruben Östlund kan få nej på stöd till kommande Turist med motiveringen att »[produktionsbolaget] Plattform kan inte förvänta sig stöd till alla sina projekt«.
Framför allt måste nästa kulturminister antingen ha visioner själv eller tillsätta någon som har nya idéer om den rörliga bildens roll i en ny värld. Dessa kan se ut på många sätt. Men läs till exempel denna intervju med Den Danske Filmskolas nya rektor, Vinca Wiedemann. Hade jag minsta makt över nästa kulturminister hade jag inte bara viskat i hens öra att ta till sig av Wiedemann kloka tankar – utan allra helst att erbjuda henne jobbet som nästa Harry Schein.
Men under sju år gjorde Lena Adelsohn Liljeroth ingenting på den här fronten. I höstas inledde kulturdepartementet, som hon påpekar, »samtal«. Något som inte undgått mig, nej. Tyvärr är det enda konkreta resultatet av de samtalen att flera tunga aktörer har deklarerat att de hoppar av avtalsskutan i nästa omgång. Det tyder knappast på tillit till vare sig kulturdepartementet, dess »filmpolitik« eller samtalen.
Synd att Lena Adelsohn Liljeroth missade att nämna den lilla detaljen. Och synd att hon kommer bli ihågkommen som den kulturminister under vilken den svenska modellen lotsades mot historiens skräphög utan att hon – trots att hon verkade under den rörliga bildens explosion – erbjöd några visioner för en framtid.