Clik here to view.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
I slutet av förra avsnittet hände någonting som på ett sätt gjorde mig besviken men på ett annat gjorde mig ännu mer kär i Halt and Catch Fire. Joe MacMillan fick syn på en Macintosh-dator – och den pratade!
Besvikelsen gällde både att detta alternativa universum helt plötsligt lika gärna kunde vara vårt universum och att MacMillan inte var den visionär man ville att han skulle vara. Eller, det kanske han visst var (är) men i en värld där en IBM-klon bara är en IBM-klon så behövde Giant-datorn vara någonting mer. Giant behövde sin hjärna och sitt hjärta (Camerons »AI«). När de strippade datorn på AI:n så blev Cardiff Electric bara en vanlig PC-firma.
Jag ville inte att den här sommarförälskelsen skulle ta slut, därför höll jag andan … ända tills Joe MacMillan fuckade upp.
Om jag hade haft bättre koll på årtalen så skulle jag ha vetat att Macintoshen kom det året och att visionärernas visionär, Steve Jobs, redan slog MacMillans visioner med hästlängder (jag blev skitsur på MacMillans wannabe-reaktion när han såg den här reklamfilmen). Glöden jag har känt i nio veckor falnade en hel del men jag vaknade till liv igen av Cameron som den sanna visionären – vilken underbar internetidé! – och Donna som är den riktiga tech-wizen. Go Mutiny! Både Donna och Cameron är två av mina favoritrollfigurer de senaste åren och att »bara« följa med på någon annans (läs: manusförfattarnas) resa är en stor del av tjusningen med att se ett välskrivet drama. Jag ville inte att den här sommarförälskelsen skulle ta slut, därför höll jag andan… ända tills Joe MacMillan fuckade upp. När det väl var ett faktum vågade jag andas igen. Tabula rasa!
Kom igen, AMC, ge oss en säsong till. Jag vill veta vart kvartetten – Camerons punkvisioner, paret Clarks hårdvaru-know-how och Joe MacMillans visioner-goes-säljsnack – är på väg.
