Hurra, jag har fått skratta i år också! Detta kan jag konstatera. Så långt inga problem. Svårt att komma ihåg exakt hur mycket och till vad, dock. Och såg jag verkligen det där klippet i år och inte förra året? Jag borde kanske föra bok över mina garv. Här har jag hursomhelst samlat några av mina humorfavoriter från året som gått, från tv och webb, i alfabetisk ordning.
Först en obligatorisk disclaimer: självklart har jag massor av blind spots och det är fritt fram att tipsa om fler skojigheter i kommentarsfältet. Men det finns helt enkelt så otroligt mycket att se nu för tiden att även om man skippar tidigare självklarheter har man fullt upp. Det råder verkligen inte brist på folk som försöker få en att skratta, även om det mesta som vanligt är skräp. 2013 har i alla fall varit ett år då jag skippat en massa etablerade humorinstitutioner till förmån för andra utlopp. Till exempel ser jag inte längre lika slaviskt på The Daily Show och The Colbert Report, ser nästan enbart highlights från Conan och Letterman, har sedan länge slutat kolla på The Simpsons och numera även Parks and Recreation (läs dock gärna Davids rekommendationer vad gäller den senare). Jag har heller aldrig gillat South Park eller Family Guy, ligger efter med Key & Peele, och så vidare.
Adventure Time (överst till vänster i bild)
Och då specifikt avsnittet A Glitch is a Glitch, som helt och hållet skapats av den genialiske animatören David Oreilly, som här applicerar sina egensinniga glitchmetoder på den tecknade serien och låter det som till synes är pixelfel och buggar utvecklas till en fascinerande digital väv.
The Eric Andre Show (nederst till höger i bild)
Skriver snart mer om denna våldsamma talkshowdekonstruktion på TVdags, nu när andra säsongen precis avslutats. Men den är väl värd att nämna här, inte minst för dess spektakulära final, där allt kulminerade i ett kaotiskt, och för showen helt logiskt, haveri.
Maria Bamford
Jag tyckte bonussäsongen av Arrested Development var sådär, men ett glädjeämne var Maria Bamford som Tobias Fünkes osannolika kärleksintresse. Världen behöver alltid mer Bamford, och hennes samspel med David Cross var en av behållningarna med AD:s röriga farväl.
Billy on the Street (nederst till vänster i bild)
Billy Eichner är galen och fantastisk, och hans vilda frågesport Billy on the Street, i vilken han flyger på oförberedda New York-bor, ställer frågor med subjektiva svar, förolämpar sina tävlande och rusar vidare, är måste-tv. Synd bara att det är så svårt att se programmet – man får oftast nöja sig med de klipp som Fuse släpper ifrån sig till YouTube.
Childrens Hospital
Barnsjukhuset flyttade till Japan, fick plötsligt en massa MASH-skämt att jobba med, och därmed ny luft under vingarna. En av de mest pålitligt roliga serierna, fortfarande, efter fem säsonger. Imponerande.
Comedy Bang! Bang!
När tv-versionen av en av världens roligaste podcasts är som bäst är den otroligt bra. Som i det ambitiösa Sliding Doors-avsnittet häromsistens, eller i de många fejk-tv-program-inslagen, där Scott Aukermans Mr. Show-rötter verkligen blir tydliga.
Drunk History
Det visade sig gå alldeles utmärkt att föra över idén med fulla komiker som återberättar viktiga händelser i amerikansk historia från webbserie till tv-serie. En av de absoluta höjdpunkterna under året som gått.
Eagleheart
Tredje säsongen av Eagleheart är mörkare, mer skruvad, och mer experimentell än någonsin – och otroligt packad med information, både intrig och skämt, under sina elva minuter långa avsnitt. Någon har kallat serien »David Lynchs Police Squad!« och det är inte helt fel, men när jag ser den nya säsongen tänker jag mer på David Cronenberg eller Jan Svankmajer.
Eastbound & Down
Säga vad man vill om Kenny Powers, men serieavslutningen av Eastbound & Down var makalöst bra och otroligt tillfredsställande – en elegant berättarmässig rosett på en serie som inte liknar något annat.
The Heart She Holler
Jag lovar att återkomma till den här helt unika serien när jag väl lyckats smälta andra säsongen som gick på Adult Swim nu i höstas. Men Vernon Chatman och John Lees makabra, surrealistiska sydstatssaga är något helt eget, och oroar lika mycket som den roar. Bäst i en utmärkt ensemble är Heather Lawless, som spelar en pryd, religiös fanatiker och försmådd arvinge med sådan övertygelse att det känns som att hon hela tiden riskerar explodera av undertryckt ilska.
Tim Heidecker
Ännu ett starkt år för Tim, från en ny säsong av On Cinema med Gregg Turkington till en minnesvärd insats som mesig granne i avslutningen av Eastbound & Down. Som komplement till Idas genomgång av knäppa matprogram på YouTube kan nämnas Tim's Kitchen Tips, en webbserie där en hurtig Tim lagar oinspirerande rätter och tvingar en motvillig Eric Wareheim att provsmaka. Tim och Eric slog sig ihop med Zach Galifianakis och gjorde ett Three Stooges-influerat Halloween-avsnitt av Tim & Eric's Bedtime Stories, ett nytt projekt som ser ut att bli en full serie, men lite oklart när. Under året har även Tim hunnit äta lunch med Brett Gelman igen. 2014 utlovar nytt från Steve Brule.
Improv4Humans / Earwolf Live (överst till höger i bild)
Humorpodcasts är numera min största dagliga energikälla för skojfriskheter, och flera har börjat filma sina sessioner. Podcasthubben Earwolf gör än så länge bara sporadiska uppladdningar på sin YouTube-kanal, och det är vettigt: ofta är en filmad podcast helt enkelt varken mer eller mindre än just det – ett par personer som sitter runt ett bord och snackar. Men ibland lägger det visuella till en dimension även i en vanlig studioinspelning, som i fallet med Matt Bessers improvisationspodcast Improv4Humans, där det bidrar ganska mycket till humorupplevelsen att kunna se aktörerna, deras minspel och interaktion. Att UCB-grundaren Besser sedan drar in LA:s bästa improvisatörer i studion, som Andy Daly, Brian Huskey och Lauren Lapkus, gör inte saken sämre.
Kroll Show
I sina bästa stunder var premiärsäsongen av Kroll Show fenomenalt bra. Som här – sketchen »Beats & Rice« plockade sönder musikbranschen i allmänhet och Black Eyed Peas i synnerhet på tre smarta minuter. Snart på gång med en ny säsong.
The Onion: Story of Small Businessman Struggling Under Obama Administration Draws To Close
Formtopparna kommer inte lika ofta som förr, men The Onion har fortfarande kapacitet att briljera. Som här, med den roligaste kommentaren till Breaking Bad-finalen.
Pound House
I skuggan av de mer namnkunniga personerna bakom webbvideosatsningen Jash (Sarah Silverman, Tim & Eric, med flera) har DJ Douggpound gjort den här underliga serien. Sex avsnitt om Dougs liv i Los Angeles, med inspirerade bidrag från bland andra Brent Weinbach (som för övrigt är ansvarig för ett av årets roligaste klipp, Gangster Party Line).
Rory Scovel
Av alla tongivande ståuppare under 2013 väljer jag att nämna Rory Scovel, inte bara för att fler personer borde få upp ögonen för honom, utan också för att han alltid gör otroligt bra ifrån sig, om det så är på Conan eller bakom kulisserna hos Eric Andre (se ovan).
Toast of London
Jag skulle kunna lyssna på Matt Berry läsa dialog på ett fånigt sätt hela dagen lång. Toast of London, den första produktionen som fullt ut utnyttjar Berrys manér och egenheter, kryllar av udda betoningar och uttal, bisarra scener, anakronistiska detaljer och hysteriska återkommande gags (som en uppsjö av medlemsklubbar och det faktum att skådisen Toast inte vet vem Benedict Cumberbatch är). Roligaste engelska humorn jag sett i år.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen TV-året 2013!