Once you're in business with somebody, you're in business for life." – Hank
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 8, The Last Evening.
Svårigheten med att reflektera över handlingen i Twin Peaks är att serien tangerar så många andra genrer än själva polisserien, som bara är ett slags ramverk. Man kan, som de flesta Wikipedia-artiklar om serien, enbart fokusera på mordutredningen, men då går man miste om alla relationer, stickspår med kärlek och otrohet och mer eller mindre perifera händelser och öden – och de är naturligtvis lika viktiga för seriens helhet som någonsin mordet på Laura. Och har man, som jag och säkert många andra läsare, ett speciellt förhållande till Twin Peaks är det svårt att fokusera på vissa storylines och strunta i andra, även om resultatet blir väldigt omfattande recaps. Med detta sagt: allt i serien förtjänar inte samma utrymme, särskilt inte under andra säsongen. Men den dagen, den sorgen. Nu: dags för säsongsavslutning!
För ett ögonblick tycks den täta barrskogen i Twin Peaks ersättas av solnedgångsoranga palmer vid en mysig strand. I själva verket befinner vi oss i Dr Jacobys tikiöverlastade hem – komplett med ljudsystem som lägger ett behagligt vågbrus över miljön – dit Donna och James kommer för att leta efter ledtrådar. James öppnar en skrivbordslåda och hittar där ett snäckdekorerat skrin som innehåller doktorns samling drinkparaplyer, noggrant bokförda med små papperslappar med information om när och var de införskaffades. Vem är Mimsy, undrar jag. De ohyggligt trista ungdomarna gapar av förvåning inför den excentriska doktorns fantasifulla inredning, som trendmässigt är flera år före sin tid, men denna insikt går inkräktarna förbi. Till slut hittar Donna den ihåliga kokosnöten med Lauras halsband i, och ytterligare några kassettband som Laura spelat in till doktorn. När paret lämnar Jacobys bostad kliver en segerviss Bobby fram ur skuggorna och avfyrar en imaginär pickadoll. Vad har han att vara glad för? Det får vi reda på snart. Men det är klart, den Bobby Briggs vi alla känner och älskar vaknar antagligen med ett triumferande grin varje morgon inför blotta insikten att han är Bobby Briggs.
...ett snäckdekorerat skrin som innehåller doktorns drinkparaplyer, noggrant bokförda med små papperslappar med information om när och var de införskaffades. Vem är Mimsy, undrar jag.
Vid gazebon i parken står Maddy med Laura-peruk på och väntar på James och Donna, men smarta Jacoby, som genomskådat villospåret den unga trion kastat ut, smyger på henne. Hans irritation över bluffmakarna övergår i chock när han ser Maddie i full Laura-utstyrsel, andan går ur honom, men pang! så släcks lyset när den maskerade skepnaden vi anade i förra avsnittet smyger upp bakom doktorn och brutalt slår ner honom. Innan han förlorar medvetandet ser han hur Donna och James sluter upp med Maddie och sticker därifrån. Den maskerade mannen (?) försvinner spårlöst från platsen.
Raskt vidare till One Eyed Jacks, där Big Ed lirar roulette och agent Cooper, vars hela förklädnad är ett par glasögon, spelar Black Jack med den obehaglige Jacques Renault som croupier. Coop lirkar med Jacques och påstår sig vara vän med Leo. Framför ett väggakvarium utan fiskar i den timmerdominerade lokalen försöker han övertyga Jacques att Leo blåst bröderna Renault på pengar, och drar en vals om att han själv är en mystisk tredje part med både makt och pengar. Det är ett högt spel och någon med lite mer bakom pannbenet hade enkelt kunnat syna Coopers bluff, med förödande konsekvenser för mordutredningen, men korkade Jacques sväljer betet med hull och hår, och går med på att utföra ett smuggeluppdrag åt Cooper senare samma kväll. FBI-agenters befogenheter är tydligen omfattande! Jacques berättar också, i äcklig detalj, hur casinochipet skadades. Sättet på vilket han berättar om den brutala natten i stugan med Laura och Ronnette bekräftar bilden av Jacques som en synnerligen vidrig typ.
Samtidigt som detta sker tar bordellmamman Blackie emot en lättklädd Audrey, som vid det här laget är ute på djupt vatten, man riktigt ser hur hon försöker hitta fotfästet, och hon börjar inse att hon inte har kontroll över situationen. (Kan vi för ett ögonblick även fundera över varför alla tjejer på One Eyed Jacks har underklädesutstyrslar som endast kan beskrivas som Deadwood-möter-cancan?) På en övervakningskamera skymtar Audrey Cooper innan Blackie informerar henne om att hon ska få sin första kund ikväll – nämligen bordellens ägare, som gillar att »umgås« med de nya flickorna. Mysigt! Bordellen badar i rött.
Blackie informerar Audrey om att hon ska få sin första kund ikväll – nämligen bordellens ägare, som gillar att »umgås« med de nya flickorna. Mysigt!
Harry fiskar upp Jacques Renault som lurats till möte med falske Cooper, och under dramatiska former och med en massa krystat fisktugg (»reel him in«, »wait til the big fish shows his fin«, osv) arresterar sheriffen Jacques för mordet på Laura och mordförsöket på Ronnette. Renault hamnar dock på sjukhuset och inte i finkan efter viss kalabalik som slutar med att Andy sätter en kula i skurkens skuldra. Men ingen fara, Jacques skickas till sjukhuset, och på ett sjukhus kan ju inget hända honom!
Leo Johnson är argare än någonsin på Shelly, och eftersom han också är en handlingens man tänker han slå två flugor i en smäll genom att bränna ner sågverket, som den hejduk åt Ben Horne han är, och låta Shelly dö i branden! Hela scenen i sågverket, när Leo fixar med den tidsinställda brandbomben och Shelly är fastsurrad vid en stolpe är väldigt gammaldags, nästan antik – det är så man tror Leo ska börja tvinna sin mustash, ta på sig hög hatt och knyta fast Shelly på ett järnvägsspår. En riktig psykopat är han, den lede Leo, vilket bäst illustreras av hans grandiosa uppmaning till Shelly att nu tänka ordentligt på allt ont hon gjort honom medan hon hänger där och inväntar döden.
För att verkligen hamra hem budskapet om att han och Josie nu är bundna till varandra så tvingar Hank Josie till en snabb blodsbandsritual som vore de tolv år gamla och befann sig i en koja i skogen.
Hemma hos Packard-Martells gör Josie upp med en riktigt pappaklädd Hank, som tar emot $90 000 i en attachéväska. Han har suttit ett och ett halvt år på kåken för vållande till annans död i en trafikolycka, men det var uppenbart en tjänst åt Josie, men på vilket sätt? Var det Hank som mördade Josies make Andrew? Det är lite vagt än så länge. Hur det än ligger till med den saken står Josie i skuld med Hank, och 90K är en rejäl summa pengar, men girige Hank vill såklart ha mer. Med sin egen knöliga retorik försöker han locka fram mer stålar, och för att verkligen hamra hem budskapet om att han och Josie nu är bundna till varandra så tvingar han Josie till en snabb blodsbandsritual som vore de tolv år gamla och befann sig i en koja i skogen. Så nu är de typ bästa kompisar? Precis som i John Carpenters The Thing skärs tummarna upp onödigt mycket, typ åka-till-akuten-och-sy-mycket. Aj! Men Josie är rådig och använder det överflödiga blodet som läppstift. Eller vänta, va?
På sågverket röjer Catherine runt på jakt efter den försvunna liggaren, och hennes desperata letande oroar Pete, som ju försett Josie med bokföringen. Catherines och Petes äktenskap är frostigare än en kall januarinatt i Novosibirsk, men för ett ögonblick får vi en glimt av vad de en gång hade. Chefens dotter som gängar sig med en enkel skogshuggare! Mycket vatten tycks ha runnit under broarna sedan dess. Så mycket bitterhet det fört med sig. Catherine vädjar till Pete, och det verkar genuint, men den närmast patologiskt svekfulla och manipulativa Catherine vet man såklart aldrig var man har.
Alla spår tyder på att Leo på egen hand tog med sig Ronnette och Laura till tågvagnen. Eller?
På sjukhuset tas Dr Jacoby, som fick en hjärtattack i samband med misshandeln, om hand av Dr Hayward, och i rummet intill förhör Harry och Cooper en förhållandevis medgörlig Jacques Renault. Jacques är inte direkt typen som skäms för sina vidriga gärningar, men någon mördare är han inte, och han vet inget om den övergivna tågvagnen där mordet skedde. Men Laura och Ronnette hade varit uppe i hans stuga förr, bland annat för att partaja och ta sliskiga bilder för kontaktannonser i porrblaskan Flesh World. På mordnatten försvann Leo och tjejerna efter ett bråk som fick Jacques att tuppa av. Alla spår tyder på att Leo på egen hand tog med sig Ronnette och Laura till tågvagnen. Eller? Cooper tror i alla fall på Jacques utsago – han är inte tillräckligt smart för att ljuga.
Senaste nytt på Norma-Hank-Ed-Nadine-fronten, som jag just nu har lite svårt att engagera mig i, är att Hank försöker charma sig tillbaka till Normas famn, samtidigt som Nadine säger farväl grymma värld och sväljer en hel hög sömntabletter. Ed hittar sin fru precis i rättan tid, och räddar hennes liv. Men hur och på vilket sätt hon överlever är oklart, hon hamnar i koma. Personalen får verkligen fullt upp på sjukhuset ikväll!
Polisen jagar med ljus och lykta efter Leo, som nu är huvudmisstänkt för mordet på Laura, men ett inringt tips från Bobby, som utger sig för att vara Leo, förvirrar jakten. Bobby uppmanar polisen att kolla upp James – en uppmaning som torde vara futil då James är like this med sheriffen på grund av The Bookhouse Boys. Men alla tips måste kollas, och Coop tar ett snack med James och uppmanar honom att lägga av med hobbydetektivarbetet han och Donna håller på med. När det sedan hittas kokain i bensintanken på James motorcykel tryter Coopers tålamod. Självklart är det Bobby som planterat kokset. James ser ut som en fågelholk.
Det känns som att polisstationen har öppet hus just nu, plötsligt dyker även en stirrig Leland upp och kräver besked från Harry om de hittat mördaren. Harry ger ett diplomatiskt svar men Leland sluter sig till att den misstänkte (Jacques) finns på sjukhuset.
Jag undrar också hur förhandlingarna ser ut mellan Ben och hans diverse hantlangare. Finns det en etablerad tariff? Får alla samma arvode? Krävs F-skatt?
På One Eyed Jacks skriver Ben på kontrakt med den polotröjade islänningen Einar och meddelar Hank på bästa Bondskurksmanér att ta livet av Leo (han lyfter en otroligt kitschig telefonlur och yttrar »Proceed«). Ben har fingrar i de flesta kriminella komplotter i den här stan och frågan är väl när snarare än om han kommer lägga krokben för sig själv, typ utmanövrera sig själv från olika skurkplaner. Hur håller han ordning på allt? För att reda ut det hela en aning: Ben anlitar Leo för en massa grejer, typ bränn ner sågen, langa lite, döda nån. Han äger halva stan på laglig väg och verkar äga den andra halvan via skumraskaffärer. Han har oheliga allianser med Josie och Catherine. Han är insyltad i One Eyed Jacks och gudvetvad. Och sen använder han sig av Hank för att ta kål på sin egen torped Leo! Intrigerna här är intrikata, och i ärlighetens namn lite lätt förvirrande. Det känns som att många kockar står runt den här grytan och rör omkring. Det kan ju inte leda till något annan än en jävla soppa. Jag undrar också hur förhandlingarna ser ut mellan Ben och hans diverse hantlangare. Finns det en etablerad tariff? Får alla samma arvode? Krävs F-skatt?
Den mer än lovligt naive Bobby valsar in hos familjen Johnson och letar efter Shelly. Han trodde väl att Leo var ute ur bilden, men man ska aldrig räkna ut Leo, som likt ett skadat rovdjur väntar i skuggorna, beväpnad med en yxa, och överrumplar Bobby. Shelly är död, vrålar han självsäkert (men felaktigt!), och måttar ett rejält hugg mot ynglingen, som klarar sig med blotta förskräckelsen, då Hank plötsligt sänker Leo med ett välriktat revolverskott, samtidigt som TV:n visar ett liknande händelseförlopp i Invitation to Love. Bobby tittar upp, ser Hank, och skyndar därifrån. Lägg märke till TV:n, som i ena stunden står och brusar och i andra visar Twin Peaks favoritsåpa – bruset påminner mig om inledningen av Fire Walk With Me.
På tal om Shelly så står hon alltjämt bunden och inväntar döden på sågverket. Catherine dyker upp, ditringd på falska premisser av Hank (det är många vilseledande telefonsamtal i det här och förra avsnittet!). Catherine är iskall som vanligt, trots den dramatiska situationen, och reagerar knappt på att Shelly står bunden och att en tidsinställd trigger sätter igång en brand. Hon måste tänka lite först. Nja, okej då, hon kommer fram till att Shellys liv kanske är värt att rädda trots allt, och lösgör henne. Snabbt jobbat! Branden har vid det här laget spridit sig explosionsartat. En dödsföraktande Pete kastar sig in i flammorna för att rädda Catherine.
På sjukhuset brinner det inte, men brandlarmet går ändå. Det är en av sorg tillintetgjord Leland som lurar bort personalen och smyger in och kväver Jacques Renault med en kudde. Intressanta brandrutiner på Twin Peaks-sjukhuset – personalen drar direkt och alla patienter får ligga kvar och klara sig bäst de kan. Känns som en Lex Maria-anmälan vore på sin plats.
Paniken sprider sig hos Audrey när bordellens ägare kliver in genom dörren, och det visar sig vara hennes egen far.
Audrey förbereds för sin första kund på One Eyed Jacks och bistås av en otroligt bisarr sömmerska, som är kutryggig, verkar klädd i nåt skynke med rep som bälte nästan som en munk, och som vad jag minns inte dyker upp i serien varken förr eller senare. Hon har en kort replik, »Good luck, honey«, som levereras med en röst som låter som en blandning mellan ET och en robot. Vilken figur! Paniken sprider sig hos Audrey när bordellens ägare kliver in genom dörren, och det visar sig vara hennes egen far.
En trött Cooper anländer till Great Northern efter en lång arbetsdag. Det är nästan gryning, halv fem på morgonen, och han sammanfattar dagens händelser för Diane. Han har fått flera svar, men många frågor återstår. Och det är mycket han ännu inte vet, till exempel att Leo har skjutits och att Audrey är försvunnen.
Innanför dörren ligger ett meddelande från Audrey, men innan Cooper hinner läsa det ringer telefonen. Det är Andy som ringer om Leo, men linjen knastrar och Cooper hör inte. Han avbryter samtalet när det knackar det på dörren. Aha, rumsbetjäningen är här! Men istället för ett glas varm mjölk (yuk!) möts Cooper av en pistolmynning. Poff poff poff! Tre ljuddämpade skott avlossas.
Och där slutar avsnittet, och säsongen! Chockslut! Twin Peaks förblir en av de allra bästa serier jag sett, men såhär tjugo år senare är det omöjligt att inte också se skarvarna och de mindra bra delarna. Som de flesta andra minns jag andra säsongen som sämre, men jag hoppas jag ska kunna uppskatta den på ett annat sätt nu när jag ser om den. Jag minns hursomhelst tydligt frustrationen efter det här avsnittet när det gick på TV, så spännande det var, och så stor abstinensen! Slutet är ju en oerhörd cliffhanger, på flera olika plan. Längtan efter en fortsättning var nästan outhärdlig, och teorierna bland kompisar om vad som hänt många. Tack och lov behöver vi inte vänta lika länge nu. Vi fortsätter med säsong två om bara några dagar.