Så fick vi då äntligen ännu en säsong av The Killing, tyvärr bara sex avsnitt, men ibland är det allt som behövs. Speciellt när det, som i det här fallet, handlar om att knyta ihop trådar och förhoppningsvis ge oss ett snyggare slut än det säsong 3 erbjöd. Även om jag gillade det abrupta, nästan orgasmiskt mörka så kändes det väl rumphugget. Det var inte tänkt som ett definitivt serieslut, helt enkelt.
Enos nästan kryper in i sig själv och förkroppsligar alla fula och positiva egenskaper en människa kan ha. Men mest utstrålar hon en kompassartad känsla för maktobalans och människor som blivit förfördelade.
Säsong 4 hakar annars i direkt där trean slutade – vilket ju var med två kulor i huvudet på Skinner, polisen och seriemördaren tillika Lindens intima vän. Det senare öppnar upp för en hel del problematik som tråkigt nog inte fördjupas nämnvärt. Linden och Holder synkar sina historier så gott det går men vissa delar läcker. Misstankar fattas och sanningen, som bara Linden och Holder känner till, blir allt mer avlägsen.
Samtidigt mördas en familj i sitt hem. Den misstänkte mördaren hittas skjuten i huvudet, men överlever med minnesförlust. Ett till en början simpelt fall vecklas ut till ett nät av våld och sexuella övergrepp med roten i en militärskola för missanpassade pojkar. Skolan som styrs av en fantastisk Joan Allen är lite av en kliché (hoppas jag), där kamratuppfostran omfamnas och man inte bör tappa tvålen i duschen. Pennalism och mystiska unga män med fler hemligheter än alla gudar tillsammans.
Mycket är sig annars likt i The Killing-land. Men bäst är fortfarande Linden och Holder. De är så bra att jag knappt kan se dem i något annat utan att sky deras medverkan. Exempelvis Mireille Enos – fruktansvärt tradig i World War Z och ännu värre i David Ayers fiasko Sabotage. Kanske ligger karaktären Linden och skådespelaren Enos varandra väldigt nära, eller så är det bara en roll hon gillar att spela. Detsamma gäller Joel Kinnaman och hans gängliga Slim Shady-aktiga Holder. Med avskavd hud och hypersensitiv blick gör han sin snut till något mycket mer än bara en »snut«. Där finns en osäkerhet bakom det hårdnackade som är svår att beskriva med ord, samtidigt som det inte går att värja sig.
Hemligheter och lögner, alltså, något som både Holder och Linden kapitulerar inför. Holder får ett återfall och Linden blir utåtagerande, så de som gillar undertryckta, konvulsionsartade utbrott får sitt lystmäte här. Enos gör det bättre än någonsin, hon nästan kryper in i sig själv och förkroppsligar alla fula och positiva egenskaper en människa kan ha. Men mest av allt utstrålar hon en kompassartad känsla för maktobalans och människor som blivit förfördelade.
Jag har ännu bara sett de fyra första avsnitten och även om de inte når upp till tredje säsongens ambitiösa intensitet, vilket i stort sett inte är möjligt, så finns här vändningar så det blir över, skådespeleri som rockar och akut spänning. Värt att nämna är också avsnittens längd som ligger på dryga sextio minuter.
The Killing säsong 4 går att streama från Netflix från och med i dag.