»Hey… Hey..! Hey..? Hey…«
Någon med möjligen lite för mycket tid har räknat ut att bara i säsong 1 av Felicity mumlas detta lilla hälsningsord ut 138 gånger. Det blir ett genomsnitt av 14 »hey« per avsnitt. Avsnitt 11 i säsong 2, Help for the Lovelorn, skiljer sig inte bara från de andra avsnitten genom att vara filmad i svartvitt utan också för att de rekordfå »Hey« – ett enda ynka. Näst sämst på hey-fronten är 6 »hey«, medan rekordet ligger på 25 »hey« (säsong 1, avsnitt 11).
Det är helt enkelt väldigt många scener i Felicity som börjar med en hälsning mellan två karaktärer: det knackas på, koms in, lutas över, dyks upp.
Felicity (1998–2002) har den horribelt trista IMDB-förklaringen »A young fresh out of high school girl, follows her high school crush to college to be near him« . »Snark!« vill man ju bara skrika rätt ut när man läser den beskrivningen. Men hur ska man karakterisera handlingen då? Vi som sett serien vet ju att det handlar om – klichévarning! – »hitta sig själv«, eller »Felicitys egen resa«. Kanske det i manuskretsar uttjatade »coming of age«.
För mig är det, trots att det kanske inte låter jättehett, den överlägset bästa college-serien. Många ungdomsserier funkar fint när de stannar i high school, men när de når college blir det alltid så trist av någon anledning. Inte här. De olika händelserna är på pappret de sedvanliga: vem är jag kär i, ska man ha sex eller inte, min roomie är elak, jag har valt fel ämne att plugga – men i Felicity görs det så icke-banalt. Nedtonat och samtidigt roligt och smart! Så är serien inte gjord av några dumskallar heller.
Är det något Abrams är bra på är det att sätta ihop bra ensembler: tänk bara på älskvärda barnagänget i Super 8 eller för den delen ensemblen i Alias.
De då helt okända Matt Reeves (Let Me In, Cloverfield, Dawn of the Planet of the Apes) och JJ Abrams är skaparna av Felicity, japp, två actionsnubbar när man tittar på annan cred de har, men är det något Abrams är bra på är det att sätta ihop bra ensembler: tänk bara på älskvärda barnagänget i Super 8 eller för den delen kompisarna i Alias (håll ögonen öppna i Felicity för flera Alias-kändisar!).
Felicity själv spelas ju av fina Keri Russell, så ljuvlig i gosig 1990-tals polotröja (känd som »the Felicity Sweater") att jag faktiskt inte kunnat se The Americans då jag inte vill se henne utföra sexuella tjänster i spionerandets tjänst, brrr.
Och så klart Ben, spelad av Scott Speedman, som bedårande charmig måste vara skyldig till minst hälften av seriens framviskade »hey…«.
Men resten av gänget går inte heller av för hackor: obrydda got-wiccan Meghan (Amanda Foreman), mysiga teddybjörnen Noel (Scott Foley), uppfinnande Docuventary-makaren Sean (Greg Grunberg), trygge och romantiske Dean & Deluca-ägaren Javier (Ian Gomez), den mest oklyschiga plugghästen Elena (Tangi Miller) och så klart Ben, spelad av Scott Speedman, som bedårande charmig måste vara skyldig till minst hälften av seriens framviskade »hey…«.
Och så har vi andra guldkorn som den kedjerökande terapeuten, eller »Sally« som Felicity spelar in meddelanden till. (Vi får aldrig träffa Sally men hennes röst gör faktiskt av gamla Reality Bites-favvon Janeane Garofalo!)
Men så klart är det ju Keri Russell som Felicity som gör serien. Karaktären som gått till historien genom en faktiskt svinlöjlig grej: ett frisyrbyte. Efter en säsong med oräkneliga scener med sol genom hennes gudomliga, långa lockiga hår gjorde hon en liten frigörelseritual, och klippte en mycket kort (skitsnygg) frisyr.
Ra-ba-l-dret som följde är så ovärdigt. Tittarsiffrorna dalade likt gyldene lockar på ett frisörgolv. Det skrevs, ringdes och rasades. Presskonferenser följde där det enda journalisterna ville prata om var hårklippet.
I själva verket började det som ett skämt. Russell skickade ett kort till Abrams under sommaren (bara det gör mig varm, de verkar varit fina vänner), med en bild på henne själv i en kort peruk, och texten: »De säger de kommer ha växt tillbaka till hösten. Har bästa sommaren någonsin!«
»Det var bara ett skämt, men jag började tänka…det är bra att göra oväntade saker!« sa Abrams, som tillsammans med Russell hett försvarade Felicity-klippet under hela rabaldret som följde. Det gjorde dock inte kanalen WB där chefer offentligt proklamerade att inte flera dylika hårklipp skulle äga rum på deras kanal i alla fall. Jag vet inte om det är sant – men jag har läst att det därefter infördes klausuler i kontrakt om förbud på hårklipp.
Sant är dock att Felicity-klippet verkar vara manusförfattarnas bästa skämt: referenser dyker upp i bland annat 30 Rock, Buffy the Vampire Slayer, On Tree Hill, Six Feet Under, Sabrina the Teenage Witch, Gilmore Girls samt Family Guy.
Ja, Abrams gillade att göra oväntade saker. Det är också i Felicity som hans nördiga sida, nu så utvecklad, skulle dyka upp för första gången. Jag nämnde i början det svartvita avsnittet Help for the Lovelorn? Det blev Felicitys Twilight Zone-pastisch, där Abrams faktiskt tog in en av Twilight Zone’s regissörer, 77-årige Lamont Johnson, som hjälp för att göra avsnittet som delvis bygger på ett klassiskt Twilight Zone-avsnitt från 1961, “Five Characters in Search of an Exit".
2.08 in ser du det roliga spex-skräckiga specialar-introt till just den episoden:
De två första säsongerna av Felicity är rent guld, väl värda att se om många gånger. Trean är också bra, men dalar lite. Fyran avslutades oerhört konstigt, beroende på att man efter att avslutat serien fick en beställning på fem nya avsnitt, vilket löstes på ett förfärligt sätt.
Men säsong 4-frågan »Ben eller Noel?« fick sitt svar.
Det är en debatt som jag vet fortfarande orsakar heta diskussioner? Så vad säger ni? Ben eller Noel?
Med vänlig hälsning, för evigt Team Ben.
Felicity finns utgiven på amerikansk dvd.