
Den här veckan var det final i The Voice Australia och den blottade programkonceptets stora svaghet: blaha vinnare. Den lite överraskande vinnaren, 18-åriga Anja Nissen, har the looks, en riktigt bra röst och allt som behövs för att bli popstjärna, men jag har ingen aning om vem hon är som artist. Just därför kommer hon att få svårt att lyckas. Detta är typiskt för de flesta The Voice-vinnare världen över: att de sällan har hunnit göra något personligt och musikaliskt avtryck som gör att publiken fattar vem personen/artisten är och varför den är värd att köpa skivor av.
Detta är typiskt för de flesta The Voice-vinnare världen över: att de sällan hunnit göra något personligt musikaliskt avtryck som gör att publiken fattar vem artisten är.
Problemet ligger i själva The Voice-formatet. De ägnar närmare tio avsnitt åt auditions, vilket är förståeligt då det är där programmets särskiljande koncept syns i de snurrande stolarna. Problemet är dock sedan att alla deltagare mer eller mindre blir en i mängden när det ska gå igenom alldeles för många battles, playoffs och allt vad de heter. När ett tiotal väl kastas in i liveshowerna så har de bara en handfull shower på sig att vissa vilka de är som personer och artister. Det är alldeles för kort tid. Det är bara att jämföra med The X Factor, där de har minst tio liveshower och i regel har betydligt mer framgångsrika vinnare. Det är därför The Voice Australia-vinnaren Anja NIssen har en uppförsbacke trots att hon vann en populär sångtävling. Hon är fortfarande lika anonym som hon var innan.
I övrigt har jag skippat att visa klipp från veckans Rising Star då det var alldeles för dåligt, America's Got Talent gjorde sin stora gallring inför liveshowerna och The Voice Kids Australia och The X Factor Australia hade sina sista auditions.
The Voice Australia
3:a: Johnny Rollins: Beneath Your Beautiful
Jag har aldrig riktigt fattat grejen här. Visst, en ok röst och ok med charm, men what else? Så otroligt lättglömt.
2:a: Jackson Thomas: Resolution
Jackson startade tävlingen bra med just den här typen av låtar, men gick sedan vilse i musikalträsket som gjorde honom allt mer anonym.
1:a: Anja Nissen: When Love Takes Over
Jag älskar den här låten, men Anjas såsiga akustiska version är verkligen inte särskilt imponerande. Visst har hon en stark röst, men saknas både känsla, precision och dramatik. Det är lite så här hon har varit hela säsongen och det är därför hon inte har varit särskilt intressant. Och just därför är en typisk The Voice-vinnare.
Och vinnarögonblicket:
America's Got Talent
Emily West
Jag älskar detta då det är så väl avvägt mellan det teatraliska och det återhållsamma. av någon anledning tänker jag på en lugnare kusin till Bette Midler i The Rose. Samma råa utstrålning och det där leendet och den där glimten i ögat. Detta är en stjärna.
Paul Ieti
Han är lite av en gentle giant den för detta soldaten och han nailar låten, som jag för övrigt älskar. Han kommer att få många röster.
Christian Stoinev
Cirkuskonster är alltid imponerande då de kräver så mycket hårt jobb och skill, men Christian är dessutom lätt att gilla och överraskningen han bjöd på var ju underbar.
The Voice Kids Australia
Kayla Jo: Beneath Your're Beautiful
Fantastiskt fin ton i rösten som passar låten bra. Tror hon kan gå långt så länge hon får passande låtval.
Gemma: Roar
Jag gillar hennes attityd och personlighet. Den gör att den starka rösten ännu starkare.
The X Factor Australia
Alice Bottomley: One Night Only
Jag älskar att hon beskriver sig själv som fat & fabulous och har värsta humorn och självdistansen, men framför allt har hon en härligt mörk och spännande röst. Fan vad jag kommer heja på henne.
Jal Joshua: Open Arms
Hans quirky personlighet får domarna att döma ut honom, men när han sjunger så bevisar han såklart dem fel. Take that, judges!
Rachael Thompson: Please Don’t Say You Love Me
Åh, detta fick mig att storböla. Vilken jävla röst. Hon har en sådan naturlighet med fraseringen, och känslan i varje ord. Och hon är bara 14 år! Makalöst.
Julia Wu: I Wanna Dance With Somebody
Åh, att tappa texten kan vara förödande, men adorable Julia räddar upp det hela och hon har ju en riktigt härligt släpig röst.
Nathaniel Terrant: Nobody Knows
Åh, han sjunger så lätt och starkt och närvarande. Och han är lätt att gilla. Damn he's good!
Brothers 3: Safe & Sound
Det är lite lustigt, men ändå coolt, med 16-åringar som låter som Simon & Garfunkel. Det är kul med kids som inte bryr sig om att låta moderna.
Erin Miranda: And I'm Telling You
Vilken pipa denna 15-åring har. Den saknar texturen en mer mogen och erfaren röst har, och låtvalet skriker ju inte direkt originalitet, men ändå fruktansvärt imponerande.
Sydnee Carter: Youth
Åh, vilken ljuvligt naturlig röst. Det går rakt in. Det finns något väldigt ödmjukt hos henne som jag gillar. Som att hon skulle sjunga lika innerligt framför två som 200 000 personer.