Det är inte svårare än att det har med min egen familjebildning att göra. Sambo, graviditet, giftermål, barn, ny graviditet, husköp, bilköp, barn #2. Förändringen har kommit gradvis de senaste fyra åren, skett så långsamt att jag inte ens reflekterat längs vägen. Men så inför TVdags nystart i höstas försökte jag göra en lista över de serier jag numera följer slaviskt och såg det svart på vitt – 2013 är jag en person som är 100 procent familjemysare.
De tv-serier jag fokuserat hittills på här på TVdags summerar det mesta – Parenthood och The Good Wife. Addera med att min premiärtext på Weird Science i våras hade Modern Family i fokus, och en tydlig bild framträder. För även om The Good Wife lägger den största högen krut när det gäller dramatik på rättssalen och kontorsintriger, så är en av seriens stora styrkor att den skickligt skildrar hur familjen och inte minst barnen påverkas av att leva med två karriärföräldrar i medialt rampljus.
En fjärde serie jag för tillfället följer slaviskt är Nashville, som under säsong två också styrt in ramhandlingen på frågor rörande familj och föräldraskap mer än tidigare. Jag gillar verkligen tråden kring Maddie och hennes nyvunna vetskap att det är Deacon som är hennes biologiska pappa och inte Teddy som hon vuxit upp med. Att de vuxna i serien oftast beter sig så idiotiskt att familjemyset förvrängs till familjerys får dock i sammanhanget räknas som ett minus.
Men jag vill inte längre ha relationer i största allmänhet, min småbarnsskadade hjärna går enbart i gång på prövningar mellan föräldrar och deras avkomma.
Nu är det visserligen så att de flesta tv-serier mer eller mindre har relationer som ett bärande tema, ingen människa är en ö. Men jag vill inte längre ha relationer i största allmänhet, min småbarnsskadade hjärna går enbart igång på prövningar mellan föräldrar och deras avkomma, jag började exempelvis gråta häromdagen när pappa Ben i Barna Hedenhös uppfinner julen sköts iväg i rymdraketen av misstag framför ögonen på sina barn Sten och Flisa. Jag var inte den enda i familjen som berördes, när jag senare skulle ut och skotta snö och skämtade med min treåring om att det kanske skulle landa en rymdraket på gården för att hämta mig bröt han ihop totalt.
Jag har inga planer inför 2014 att svänga av från den inslagna vägen, det här är uppenbarligen den jag är nu, en familjefar som gör sitt bästa för att inte allt för mycket börja likna Phil Dunphy, även om han för mig är den främsta anledningen att se Modern Family.
Vad jag önskar mig nästa år är dock bredare vyer. Kvartetten serier jag ovan nämnt är närmast löjligt konformistisk och medelklasstrygg, jag behöver höja blicken och (även) se något annat. Tips mottages tacksamt, jag skulle önska mig följande två ingredienser:
Familjerelationer i fokus, gärna med återkommande kriser i relationen barn/föräldrar. Inte medelklassvitt, vare sig utseende- eller värderingsmässigt.
Jag letade för övrigt i minnet efter serier jag fallit för och skrivit om som inte var typiska familjedramer, och kom triumferande på att jag i somras skrev om sci fi-serien Falling Skies på Weird Science. Letade fram texten, och fann snabbt följande nyckelformulering till varför jag trots vissa brister gick i gång på serien. »Jag gillar det sentimentala och familjemysiga som hela tiden puttrar trots alla actionscener och shootouts«.
Ridå.
Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen TV-året 2013!