Shut your eyes and you'll burst into flames« – The Log Lady
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 6, Cooper's Dreams.
Klockan är 04.28, och specialagent Dale Cooper kan inte sova. The Great Northern Hotel har invaderats av festsugna islänningar som omöjliggör en komfortabel nattsömn, och Cooper konstaterar argt för Diane att när man lämnar sitt hem förlorar man nästan ett hundra procent av sin förmåga att kontrollera sin omgivning. Man behöver inte ha lika mycket kontrollbehov som Cooper för att sympatisera med hans irritation. Han ber Diane skicka honom två par öronproppar, som man får anta är av någon alldeles speciell FBI-modell eftersom det annars känns lite snålt – ett par öronproppar kostar ju bara några tior. Men eftersom Cooper även kör med en egen FBI-mugg han tar med sig till frukosten håller jag det inte för omöjligt att byrån även tillverkar hörselskydd av olika slag. Branding verkar de pigga på. Något svar på öronproppsfrågan har jag dock inte, eftersom FBI:s hemsida inte har en webbshop vilket såklart är en stor besvikelse. (Däremot producerar man inte mindre än fyra podcasts.)
Cooper serveras kaffe av en servitris vars enastående, gravitationsutmanande frisyr får mig att tro att hon är en överbliven statist från en John Waters-film. Ingen Baltimore-dialekt dock. Men det är tydligt att Cooper behöver sin sömn – Audrey, som ju är på Veronica Mars-humör och gärna vill dela med sig av sina deckarlösningar med Coop, blir ganska bryskt avfärdad av en försenad, lätt grinig agent. Cooper avlägsnar sig och den jetsettande Jerry avbryter sitt festande med de isländska affärsmännen – som nu ersatt de tidigare intresserade norrmännen – och rumlar in hos sin bror. Ben is not amused. Hela hotellet har klagat på ljudnivån från det nordiska sällskapet, och Ben ber om lugn. Inte ens ett gigantiskt stycke lammkött (hey now) kan blidka honom, men han lugnar till slut ner sig och föreslår sedan för Jerry att de tar en tripp till One Eyed Jacks med islänningarna för att försäkra sig om ett positivt resultat av förhandlingarna. Bröderna blir avbrutna när en rejält sliten Leland dyker upp och undrar om han kan hjälpa till med något. Han visar sig vara stabil i ungefär tio sekunder, innan han bryter ihop. Ben ber honom att ta ledigt.
Hjärntrusten Bobby och Shelly är säkra på sin sak: Leo är snart borta för alltid.
Cooper möter upp med Harry i Jacques Renaults lägenhet, som vänds upp och ner i jakt på ledtrådar. Än så länge har man inte hittat något, och Jacques själv är som bortblåst (vi vet ju att han redan korsat gränsen till Kanada med hjälp av Leo). Leos skjorta, som Bobby planterade i lägenheten, har analyserats – det var inte Lauras blod på den, utan istället Jacques. Efter lite mer undersökning hittar man ett nummer av porrblaskan Flesh World – samma utgåva som hittades i Lauras bankfack. Cooper lägger ihop ledtrådarna: mycket tyder på att Ronnette Pulaski, kanske också Laura Palmer, använde sig av Flesh World som kontakt för utförande av sexuella tjänster. Annonserna är utformade som kontaktannonser, men när kontakten förmedlas hamnar breven i en postbox som Cooper misstänker är registrerad under Renaults namn. Tänk vad besvärligt allt var innan Internet!
Shelly och Bobby blir allt kaxigare. Nu sitter Bobby och slafsar i sig käk hemma hos Johnsons medan Leo är ute och kör. Hjärntrusten Bobby och Shelly är säkra på sin sak: Leo är snart borta för alltid. Åker han inte dit för den blodiga skjortan har Shelly en backup-plan i form av den silvriga pistolen med pärlemorhandtag. De unga tu är naturligtvis både naiva och korkade – men deras självsäkerhet är en chimär. Så fort de hör ljud utanför husknuten blir de stirriga – men det är inte Leo utan konstapel Andy som tittar förbi och söker herrn i huset. Shelly brer på för Andy om hur Leo och Jacques Renault är polare, och tar själv upp Laura. Å andra sidan är det Andy hon berättar det för. Hur mycket uppfattar han det hon säger som lögner? När han kikade in i köket, såg han då att Shelly gjort frukost åt två personer? När Andy stuckit ringer telefonen: det är Leo. Shelly med pistol i handen: kom hem bara. Jag saknar dig, Leo.
Norma besöker Big Ed på bensinstationen för att meddela den dystra nyheten att Hank har blivit frigiven. Jag gillar hur nästan varje bild i scenen är full av timmer och parkerade långtradare, släp osv – såväl i bakgrunden som i förgrunden. Det är knappt att Norma och Ed får plats i sina egna liv. Det är även tydligt att Norma börjat tappa tron på Ed – visserligen sitter hon nu själv i smeten med en frigiven kåkfarare till make, men Ed vågar liksom inte ta steget och berätta för Nadine om honom och Norma. Han skyller på Nadines tillstånd – förvisso en poäng, men jag sympatiserar med Norma, som än en gång får stå där och bara sucka över livets grymma öde. Hon mer än någon annan i Twin Peaks representerar Vemodet – och hon gör det med den äran.
På Hornes varuhus förhandlar/utpressar Veronica Audrey sig till en position vid parfymdisken genom att intimidera varuhuschefen Mr. Batts, en skallig herre med flertalet leksaksbilar på sitt skrivbord. Ingen överraskning att Bens mellanchefer också är förvuxna barn, som passar perfekt in i Ben & Jerrys pojkgäng.
James känner stor skuld inför Laura, och känner att de måste ge henne frid. Viiiissst, säger Donna dröjande.
Meanwhile har James stämt träff med Donna på ett diskret ställe: en paviljong mitt i en park. Fast å andra sidan känns det som att de är ganska öppna med sitt umgänge nu. Kallprat är överskattat, tycker James, som går rakt på sak och berättar, utan att någon bett honom, om sin splittrade familj – pappan han knappt känner och mamman, misslyckad författare och alkoholist som åtminstone periodvis tycks försörja sig som prostituerad. Nog med familjetrauma för att motivera James träighet och introverta personlighet, antar jag. Donna är såklart vän och förstående. »It's alright«, viskar hon. James känner stor skuld inför Laura, och känner att de måste ge henne frid. Viiiissst, säger Donna dröjande.
I Jacques lägenhet fortsätter Harry och Cooper att leta efter spår. Postboxen är minsann Renaults, och den visar sig innehålla brev adresserade till två olika annonser – Ronnettes och en till: Lauras. Cooper hittar ett foto i lägenheten som får honom att haja till på ett typiskt Cooper-intuitivt sätt. Det föreställer en stuga med röda draperier i fönstrena. Draperierna stämmer överens med Lauras kontaktannons, och Cooper minns dem från sin dröm. Stugan måste lokaliseras. Dags för en hajk.
Hank tar ett snack med Norma, som varit på skönhetsbehandling med Shelly och vars frisyr befäster avsnitt sex som ett riktigt bra Håravsnitt.
Madeleine Ferguson, vars vänner kallar henne Maddy, anländer till The Double R för att träffa Donna och James. Underligt nog presenterar hon sig med namn för Donna, trots att de ju redan träffats hemma hos familjen Palmer i avsnitt fem (vilket förstärker känslan av att Donnas närvaro i den scenen bara var en klumpig plot device). De slår sig ner i ett bås intill vilket en vidrig porslinsanka sitter som dekoration. Maddy klär sig i randigt och prickigt, och beställer en Cherry Coke men dricker inte en droppe av den – oförskämt! Donna och James tycks ha suttit där ett tag och lagt upp strategin för mötet med Maddy: de tänker inviga henne i sitt amatördetektivarbete. Det här kan ju omöjligt sluta olyckligt! Maddy lyssnar storögt (och har lika stora glasögon som The Log Lady, som dyker upp snart), och låter sig villigt övertalas att snoka runt efter Lauras gömställe någonstans i det Palmerska huset, ett hemligt utrymme där hon kan ha gömt ledtrådar som kan leda till mördaren. Tonårsdeckarna missar dock att Normas sämre hälft Hank sitter bakom Maddy med sin obehagliga dominobricka och hör hela samtalet. Hank tar sedan ett snack med Norma, som varit på skönhetsbehandling med Shelly och vars frisyr befäster avsnitt sex som ett riktigt bra Håravsnitt. Shelly iakttar Normas och Hanks frostiga relation på avstånd, ser antagligen solklara paralleller till sitt eget liv med Leo, och flyr in i Invitation to Love, som står på på en skruttig teve i köket.
Familjen Briggs befinner sig hos Dr. Jacoby – som uppenbarligen är traktens enda hjärnskrynklare? – för familjeterapi. Föräldrarna skickas dock snart ut, och doktorn fortsätter sessionen bara med Bobby. Jag tycker mycket om den här scenen: Jacoby pendlar hela tiden mellan rollen som professionell terapeut och den lätt besatta privatspanaren som är lite för intresserad av Lauras och Bobbys förhållande. Han har också trumf på handen – detaljer om förhållandet som han kan använda mot Bobby, trigga honom att finna insikt, dela med sig av sina intryck, öppna upp sig. Vi vet sedan tidigare att Jacoby ogillar Bobby och ser honom som ett barn medan Laura var en Kvinna, så hans långt ifrån varsamma lirkande med Bobby här måste ses filtrerat genom detta förakt. Samtidigt vill han möjligen få fram lite ledtrådar till mordfallet – i denna serie där alla plötsligt är hobby-Sherlocks. Bobby, överrumplad över såväl Jacobys insikter som hans öppnande frågor – frågor som antagligen ingen någonsin ställt honom (allra minst hans föräldrar) – finner sig själv blotta betydligt mer än han tänkt sig. Hans image som tuff tonårsrebell rämnar för ett ögonblick.
Två män. Två flickor. Ugglorna var nära. Mörkret närmade sig. En man till passerar. Skrik. Fruktansvärt. Fruktansvärt. Ugglorna tystnade.
Harry, Cooper, Doc Hayward och Hawk har snörat på sig sina bästa vandrarkängor och gett sig ut i obygden på jakt efter Jacques Renaults mystiska stuga. Hawk, med sin oöverträffade spårförmåga, leder sällskapet rakt till... The Log Ladys stuga. Bra jobbat, Hawk! Det här är första gången vi får träffa The Log Lady (som egentligen heter Margaret och har en tragisk bakgrundshistoria – hennes udda beteende tycks ha triggats när hennes make dog i en eldsvåda dagen efter deras bröllop, för flera år sedan) lite mer ingående. Hon är inte alls förvånad över att det kommer ett gäng poliser på besök, snarare är hon irriterad över att de tagit så lång tid på sig, hon har väntat i två dagar på deras ankomst. Det är tydligt att Margaret på något sätt står i kommunikation med det övernaturliga, och hon ger oss också lite mer insikt i rollen som fåglar spelar i Twin Peaks-universat, då hon påpekar att ugglorna inte kan se sällskapet när de är inomhus. Även fåglar tycks alltså stå i kontakt med andevärlden på något sätt. På flera andra håll i avsnittet ser vi bilder på såväl ugglor som korpar (för att inte tala om beostaren Waldo). The Log Lady bjuder på te och kaka, och meddelar att hennes stubbe såg någonting under mordnatten, någonting viktigt: mörker, skratt, ugglor. Två män. Två flickor. Ugglorna var nära. Mörkret närmade sig. En man till passerar. Skrik. Fruktansvärt. Fruktansvärt. Ugglorna tystnade.
Stubbens berättelse leder Cooper och de andra vidare genom skogen mot Renaults stuga. De spekulerar: de två flickorna var Laura och Ronnette. Men vilka var männen? Jacques, kanske Leo... men den tredje? Till slut hittar de fram till stugan. De närmar sig den med dragna vapen, men den är tom på folk. I övrigt är den dock fylld av rekvisita som sammantaget ger en ruggig bild av vad som kan ha förekommit där: en skivspelare som står och sprakar samma låt på repeat, en stillbildskamera med film fortfarande i, en rulle snöre, tjocka röda draperier för alla fönster, en blodfläck på golvet, ett obehagligt gökur fyllt av pokerchips från One Eyed Jacks. Och så Waldo då, i en stor bur.
På Great Northern är det mycket som händer på en och samma gång i kväll. Ben och Jerry håller en stor mottagning för de isländska affärsmännen i »Timmerrummet« (ironi!), och har (med kort varsel får man anta) bjudit in gräddan av Twin Peaks, däribland Catherine och lite otippat Major Briggs, som käkar kallskuret och småpratar med en av topp-islänningarna, Mr Thorsson, som med sin blonda kalufs och polo-kavaj-kombo ser ut som en av Hans Grubers västtyska hejdukar i Die Hard. Jerry håller under tiden på att charma – eller sexuellt trakassera, välj själv – isländska Heba, som är huvudet högre än Jerry och spelas av Örebros stolthet Mary Stävin.
Tragedin är såklart att ingen ser eller vill se Lelands sammanbrott utan bara slätar över situationen – ingen utom Audrey, som står och gråter i ett hörn.
Catherine har bestämt sig för att bli lite salongsberusad på bubbel och jävlas med Ben, som står och levererar poängen till skämtet vi fick ena halvan av i förra avsnittet (»Vad får man om man blandar en norrman med en svensk? En socialist som vill vara kung!«). Ben ursäktar sig, och stämmer möte med Catherine i ett sidorum, där hon konfronterar honom med det upphittade pokerchipet från One Eyed Jacks och örfilar honom hela tre gånger, innan de vräker sig över skrivbordet och börjar hångla. Som man gör. Catherine vill bränna ner sågverket omedelbart, flämtar hon, men Ben vill ge Josie en sista chans att sälja. Audrey spionerar genom ett hål i väggen, och ser och hör allt. Hennes ansiktsuttryck går från lätt road över att se sin far ta emot ett par smällar, till oroad när hon hör om sågverket, till triumferande när hon inser vilken känslig information hon kommit över. Men jag tycker skrattet klingar falskt, det känns som en försvarsmekanism.
Leland har också tagit sig till mottagningen, även om han antagligen inte ens var bjuden. Han befinner sig alltjämt vid ruinens mentala brant, och allt som krävs för att han ska gå i bitar och köra lite solodans bland förvirrade festdeltagare är lite storbandsjazz som råkar gå igång på PA:t när Jerry håller sitt anförande. Ben skickar snabbt fram Catherine för att dansa med Leland, fler ansluter sig, och snart står ett helt gäng och dansar en blandning av bugg och Små grodorna på dansgolvet. Tragedin är såklart att ingen ser eller vill se Lelands sammanbrott utan bara slätar över situationen – ingen utom Audrey, som står och gråter i ett hörn.
Hemma hos familjen Palmer smyger Maddy ner från sovrummet iklädd randig pyjamas och snöleopardmönstrade innetofflor. Det är mitt i natten och hon ringer till Donna. Hon har hittat något som polisen inte hittade i Lauras rum: i den ihåliga sänggaveln fanns ett kassettband med okänt innehåll. Donna och Maddy gör planer att träffas dagen därpå.
På Bens kontor sitter Josie och röker cigarett med munstycke. Hon har med sig fejkliggaren från sågverket, Ben har gått bakom ryggen på Catherine, och det verkar som att Josie är med på planerna om att bränna ner sågverket. Holy doublecross, Batman!
Hon blundar och skjuter, och kastar sedan pistolen ifrån sig med ett skrik. Vi ser inte Leo, men vi hör honom. Han är träffad.
Hemma hos Johnsons vankar Shelly av och an, röker, fingrar på pistolen. Leo kommer hem och börjar plocka fram bensindunkar för vad man kan anta är den förestående mordbranden, men plötsligt dyker Hank upp ur mörkret, spöar upp Leo ordentligt, och varnar honom för att ta sitt egenföretagande för långt. Det kanske framstår som en kontroversiell åsikt, men jag tycker inte det känns som att Hank är fullt rehabiliterad av kriminalvården. Leo stapplar in i huset, blodet rinner från hans ansikte, men när den chockade Shelly försöker hjälpa till kastar han omkull henne i vanlig ordning. Inte ens här duger alltså Shelly till. Men den här gången går Shelly i svaromål. Hon famlar med pistolen, Leo ser den, hånar henne. Du vågar inte, säger han. Men hon vågar. Hon blundar och skjuter, och kastar sedan pistolen ifrån sig med ett skrik. Vi ser inte Leo, men vi hör honom. Han är träffad.
Cooper kommer hem till hotellet och blir genast bedrövad när den nordiska allsången fortsätter även denna natt. När han kommer fram till sitt rum är det dock något som inte står rätt till. Dörren står på glänt. Han puttar sakta upp den, drar sitt vapen, ser någon i mörkret, siktar mot dem och ber dem tända sänglampan. Det är en rödgråten Audrey, insvept i sängtäcket. Hon bönar: »Don't make me leave.«
En sista tanke. Varför heter avsnittet Cooper's Dreams? Det finns inga drömsekvenser i avsnittet, och knappt några diskussioner om drömmar heller. Kanske är det en anspelning på att man nu hittar fram till stugan med de röda draperierna, man hittar det Cooper drömt om? Eller kanske är det en mer bokstavlig betydelse: för att han störs så av oljudet att han inte får sin skönhetssömn och därmed inte heller sina ledtrådstunga drömmar.