En newyorksk krogfilm med mysbultande 1950-talsjazz och en överdos Paul Anka, med ett Salming-härjat hest NHL-proffs, maffiosos som heter Frankie Chips samt Luiz Guzman som dörrvakt med designerdrömmar, vars snygga gay lisp alternerar som berättarjag… hur kan en sådan film misslyckas?
Felställd fråga.
Hur kan en film som Table One, där allt är »rätt tänkt« på ritbordsnivå, annat än misslyckas?
Det var precis i millennieskiftet som den erfarne producenten Michael Scott Bregman bestämde sig för att göra sitt Stora Försök som auteur i eget namn. I sin manus- och regidebut krånglande han in övergrov Tarantinodialog, en dumsmart Stephen Baldwin som bodyguard och två tjafsande maffiakockar som hämtade ur köket i Oz. Ja, en av dessa jobbade faktiskt i fängelseköket i Tom Fontanas legendariska HBO-serie, men där var tillvaron på liv och död – här lyckas han bara, av misstag, placera en massa okokt stenhårda svarta bönor på den inflytelserike restaurangkritikerns tallrik.
Detta är något av en filmisk prestation av både Bregman och Herman: att en skådespelare gör en roll som är socialt omöjlig i ett sammanhang – och sedan får exakt samma roll att flyta in perfekt med ny dekor.
Den annars rutinerade producenten Bregman har inte haft kraften att styra upp sin egen film, inte sett och förstått hur pyttelitet och ynkligt torftigt allt blev medan han själv stod upptagen med alla spakar.
Men två detaljer – två verkliga pärlor – gör denna svindåliga rulle ändå besynnerligt sevärd.
Först Mary C Hammetts försäljare av bisarrt fula, Memfis-åttiotalistiska 4 900-dollars-stolar. Manhattan-män köper hennes möbler på löpande band i tron att de ska få ligga med henne, och detta rentav i en tro att det är de som utnyttjar hennes (kalkylerade) naivitet när det i själva verket naturligtvis är hon som manipulerar fåtöljköparna.
Och sedan det helt fenomenala slutet, som kändes som ett oväntat målfyrverkeri i slutminuterna av en gäspig 0-0-fotbollsmatch.
Alltså – här har vi haft en huvudperson som lever flott på pappas pengar (uppbyggda på ett imperium av vuxenblöjor) men försöker ragga brudar med töntiga visitkort och snack om att han är någon sorts agent som kan göra dem till skådisar eller modeller. Ingen går på det, han jobbar stenhårt på idel ointresserade kvinnor, och det känns som en alldeles osedvanligt illa skriven roll – även om skådespelaren David Herman, som liknar en yngre Dave Gahan i Depeche Mode och var med i Office Space, gör ett sympatiskt jobb som en av de absolut vidrigaste sleazebollar man överhuvudtaget sett på film.
Men så slutar alltihop med att Frankie Chips tvingar denne låtsas-player att motvilligt göra om sin konkursmässiga finkrog till en »titties bar« – och allt bara faller på plats för honom. Med den allmänt låga porrjargongen kan killen äntligen svassa runt helt avslappnat och vara sig själv, i ett sammanhang som är politiskt åt helvete men på ett bisarrt sätt fungerar i storyn.
Detta är faktiskt något av en filmisk prestation av både Bregman och Herman: att en skådespelare gör en roll som är socialt omöjlig i ett sammanhang – och sedan får exakt samma roll att flyta in perfekt med ny dekor och självlysa av charm trots att man som tittare fått mer än nog av amerikanska strippmiljöer där kvinnor är avpersonifierade dekordetaljer. David Herman har hela tiden spelat på en korkad charm som gjort att han blir hyfsat uthärdlig mitt i genansen, och nu på den nya strippklubben blommar hans mänsklighet upp just därur. Till en sorts humaniserad Austin Powers, men ändå.