Jonathan Glazer har varit en av mina favoriter ända sedan han regisserade Radioheads nattsvarta vaggvisa Karma Police för en herrans massa år sedan. Han har en känsla för att kombinera avskalade tablåer med suggestiva kameraåkningar. Samt vettet att våga lita på sina skådespelare. Han lät Ben Kingsley bravera som världens värsta ordterrorist i den absolut fenomenala Sexy Beast (jag tjatar på alla, men se den!). Ett obehag snarlikt ett världskrigs. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, men jag tröttnar aldrig på Kingsley och hans brutala, mentala krigsföring. Vilken aggressivitet. Tråkigt nog för Kingsley innebar Sexy Beast att alla efterkommande roller tett sig mediokra. Med en karaktär som Don Logan i bagaget är det svårt att överträffa förväntningarna.
Det är skräckinjagande scener, hypnotiska och geniala. Det var länge sedan jag blev så rädd av en film. På ett märkligt, vagt sätt. Under the Skin berör.
Även uppföljaren Birth med Nicole Kidman har gått varm i min DVD-spelare. Där finns mycket att älska. Introt där Annas (Nicole Kidman) man stilla avlider efter en lång joggingtur i realtid. Eller scenen där hon förnekar sin reinkarnerade man, i en pojkes kropp, och efterföljande evighetslånga närbild. En av de kraftfullaste någonsin.
Slutligen den medvetet provokativa badkarsscenen, som man ändå köper och suckar över för att den är så fin. Jag älskar även hur Glazer kontrasterar hög status och dess kostymfilmsaktiga stelhet med äkta känslor och förlust. Birth är retlig och vågad, vacker och sorgsen. Dessutom en av Nicole Kidmans definitiva toppar.
Nu är Glazer tillbaka igen med Under the Skin. Kanske det märkligaste på Glazers meritlista än så länge. Inledningsvis ett slags homage till Kubricks 2001, eller inte. Vi bevittnar en födelse, eller är det ett samlag... ett övergrepp? Ett rymdskepp av något slag, en stjärna som föds, ett ägg som befruktas? En mängd olika intryck och lika många tolkningsmöjligheter. Men man släpper det, man måste det. Annars får man inte ut någonting av Under the Skin. Det här är att spendera ett par timmar i samma universum som Leos Carax eller Quentin Dupieux. Att inte förstå är att förstå. Här görs det en poäng av det indirekta narrativet.
Men okej, ska man sammanfatta Under the Skin så görs det bäst på ett säljande manér. Scarlett Johansson agerar elak alien på jakt efter knullvänliga män att konsumera. Eller något åt det hållet. Hon dränker dem i sig själv, äter upp dem med sitt svarta hål, dränerar dem på allt innanmäte. Som ett ont sagoväsen från den nordiska mytologin.
Det här är skräckinjagande scener, hypnotiska och geniala. Ärligt talat var det länge sedan jag blev rädd av en film, men jag blev rädd här. På ett märkligt, vagt sätt. Under the Skin berör, den gräver sig in under huden och lägger små, små ägg av mardrömmar. Dessutom vidrör den ämnen som alienation och främlingsfientlighet på ett innovativt sätt, ironiserar över mäns dödslustbesläktade kåthet (att använda sig av Scarlett Johansson som mansslukande bönsyrsa är både roligt och popkulturellt rotat) och badar i snygga svartvita kameralösningar.