Min första, största tv-idol är död.
James Garner avled i går kväll vid 86 års ålder och jag är ändå glad för två saker: att han fick ett skitlångt och omvittnat lyckligt liv, och att jag därav fick tillbringa ett halvdussin av mina mest formativa tv-nörd-år tillsammans med honom.
Det var under andra halvan av 1970-talet som jag – från att jag var 10 år till jag var 15, ungefär – blev världens die-hardigaste fan av The Rockford Files, eller Rockford tar över, som SVT kallade den, eller rätt och slätt »Rockford«, som vi förälskade sa.
Jag kan få de mest lösryckta minnen från serien – som Rockfords problem med sin avfallskvarn i husbilen – och varje gång hör jag Rockford-moogen eka över minnenas vidder, igår och här och nu.
För det var ren kärlek. I motsats till hårdkokta deckare som Kojak och Baretta hade The Rockford Files en avväpnande mysig humor och stilkänsla, och grejen med mysdeckarna var ju att man liksom kände medlidande mer än beundran för huvudpersonerna, vilket också skapade en känsla av vänskap. Polare med Baretta? Aldrig i livet. Hänga med Rockford? Vilken dröm.
När jag och Andres Lokko lärde känna varandra tiotalet år senare var det via två popkulturer vi fann gemenskap: musiken och mysdeckaren. Även Andres var Rockford-fantast, och vi re-brandade genren till »softdeckare« och fyllde en gång ungdomsmagasinet Ultra med dess genealogi – det var ju The Rockford Files som banade väg för 1980-talets Magnum, P.I. och Simon & Simon.
Självdistansen, driften att mest skrocka uppgivet åt sig själv, var det allra viktigaste i mysdeckaren. Hjälten var aldrig »full of it« utan en supersympatisk och helst lite hunsad »kan inte säga nej«-karaktär. Magnum gäckade och hunsades av Higgins, Rockford hade ett sjå med sin åldrade truckförarfarsa. Han bodde i husbil på stranden i Malibu och hade ett tufft liv till följd av att ha suttit i fängelse i flera år för ett brott han inte begått – men deckarfirman gick såklart hyfsat. Ett fall i veckan under 122 veckor blev löst.
Några minns jag märkligt väl. Som en gång när Rockford överraskade en mordisk skivproducent och följande replikskifte utspelade sig.
Skivproducenten: »Men… hur visste du..?«
Rockford: »I heard it through the grapevine.«
Skivproducenten: »Marvin Gayes version eller Gladys Knight & The Pips?«
Minns också, från samma episod, när producenten låg i lädersoffan på sitt kontor och kommenterade demos som hans sekreterare bytte på rullbandaren. Till ett stycke fantastiskt fånig syntmuzak utbrast han:
»Talanglöst! Varför ska alla låta som Fleetwood Mac nu för tiden?«
Till saken hör att alla Rockford-minnen är mer eller mindre musikaliska. Alla sker mot fond av tv-historiens snyggaste ledtema, Mike Posts moog-buzzande signatur som gav mig rysningar varje gång när jag var tio år och som ger mig samma rysningar i dag. Jag kan ha de mest lösryckta minnen från serien – som att Rockford under en säsong hade stora problem med sin avfallskvarn i husbilen… eller var det hans farsas avfallskvarn? – och så fort de dyker upp i huvudet så hör jag Rockford-moogen eka över minnenas vidder, igår och här och nu.
Jag minns hur jag och min kompis Janne, för övrigt lite lik James Garner, i sena tonåren spenderade en sommar med en kappsäck full av Rockford-, Magnum- och Simon & Simon-VHS:er i hans mammas keramikverkstad i ett skogsbryn utanför Slite och vi liksom försvann in i mysdeckarsnåren utan ett spår för omvärlden. Vårt boende var småjobbigt och osjälvständigt som Magnums hos Masters och Rockford i husbilen och Simons och Simons ihop med en jobbig brorsa, och sommardagarna fylldes av, inte kriminalfallen så mycket som det där eviga, underbara gnabbandet, småkonflikterna, tjafsen om vardagsbestyr och ovanor, mellan Janne och mig, mellan Janne och hans sängliggande morsa, mellan Magnum och Higgins, mellan Simon och Simon, mellan Rockford och hans farsa… mellan Rockford och oss.
Det var en mycket speciell sommar. Jag planerade mitt bands debutalbum, vi skulle plåta ett psykedeliskt nakenomslag där i Jannes föräldrahem. I stället fastnade vi i en sorts orkeslös mental twilight-zon och glodde på mysdeckare halva sommaren ihop med Jannes ryggsjuka keramikermorsa och hennes snubbe Ingemar.
Har inte haft kontakt med Janne på flera år nu men i dag tror jag att jag måste ringa honom och prata minnen från en husbil.