Kunde ju inte låta bli att, på Twitter igår, ironisera lite över Johan Cronemans senaste DN-tv-krönika – inte så mycket för att han kokade upp sin gamla Calle-kompott igen utan för att han inledde den med vad han egentligen hade tänkt ägna krönikan åt, nämligen att »seriestarten på brittiska sommarthrillern Mayday var skådepelarnas triumf.«
Det fladdrade till – när jag läste det – av hundratals datumlappar som flög iväg från kalendern på min sommarstugevägg, och jag försökte fånga dem och förstå varför DN:s ledande tv-expertkrönikör vill ägna den starkaste, roligaste dramasommaren i tv-historien åt en gammal halvmedioker brittserie från förrförra våren som SVT just nu torkar sin reprisröv med. Och den som nu vill skriva om just brittiskt tv-skådespeleri sommaren 2014, well… Hugo Blick, någon? Maggie Gyllenhaal i The Honourable Woman? Thandie Newton i Rogue?
Dennis Kelly inledde andra säsongen av sin popkulturellt sylvassa konspirationsframtidsthriller Utopia med det mest kompromisslösa prequel-greppet vi någonsin sett.
På tal om Rogue – vilken annan tv-sommar som helst hade jag varit skitglad åt andrasäsongen av denna problemfyllda men ambitiösa undercoverserie, nu överger jag den före säsongsfinal. Jag hinner inte, orkar inte, det är inte riktigt värt ansträngningen, inte i jämförelse med all annan extremt bra midseason-tv i år.
Jag tänkte lista det bästa här nu, som min sommar-topp-10, för att sedan återvända mer i detalj till flera av serierna – inte minst Utopia – de närmaste två veckorna. Låt mig, för komplettismens skull och utöver det som fick plats på listan, även nämna att jag som så många andra haft nattmatinéskoj med The Strain samt med närbesläktat spöklika sci-fin Extant med Halle Berry; och jag tycker att både Saddam-diktatur-thrillern Tyrant och Robert Rodriguez nya El Rey-serie Matador, en pulpig spionserie i fotbollsmiljö(!), är lika helkul som halvkassa.
The Leftovers? Nej. Damon Lindelof har varit persona non grata i min tv-tablå ända sedan Lost-finalen.
1. Utopia (Channel 4)
Dennis Kelly inledde andra säsongen av sin popkulturellt sylvassa konspirationsframtidsthriller, sitt auteur-mästerverk, med ett prequel-avsnitt så kompromisslöst att det hade inte bara 1970-talsfärgfilter på utan visades i ett bildformat mitt mellan 4:3 och polaroidfoto, med rundade hörn… Sedan i episod 2, tillbaka i narrativet från förra säsongen, var vi också tillbaka i seriens signifikativt cineastiska 2.39:1-format.
2. Halt and Catch Fire (AMC/C More)
Vi trodde det skulle bli en nostalgiskt retro-cool PC-byggarserie, i stället fick vi ett knivskarpt existentialistisk drama på den psykiska sjukdomens rand och ett – verkligen på allvar – 1980-tals-Mad Men. Och precis som reklamvärlden i Mad Men och musikbranschen i Nashville är tech-miljön hundraprocentig här.
3. The Mimic (Channel 4)
Serieskaparen Matt Morgan och huvudrollsinnehavaren Terry Mynott har skapat en sävlig virvelvind av manér, imitation och mänsklig ärlighet i en av de mest unika och rörande brittiska komediserier vi sett på många år.
4. The Honourable Woman (BBC/HBO Nordic)
Allt fler pusselbitar faller om inte på plats så i alla fall inom synhåll. Skådespeleriet, berättandet, hela hantverket är, eller ser ut att vara, high art. Någonstans är jag väl egentligen lite kluven till Hugo Blick – hur mycket av detta är mer stilövning än reellt Israel-Palestina-spiondrama? – men sen har vi Maggie Gyllenhaals blick, och ton… och hur hon fyller sin rollpersona med ett obändigt driv av rädsla, passion, ångest och strategi.
5. Black Box (ABC)
Kan bara fortsätta tjata om hur för jävla bra, och hur förfärligt missförstådd, denna serie är. Botandet av rabies häromveckan var en säsongstopp. Serien får svensk premiär på Viaplay i augusti – räkna med hype på TVdags.
6. Rectify (SundanceTV)
Efter den lite dröjande och drömsekvenserade säsongsupptakten har berättelsen växlat upp i realtid igen – och över i ett slags vardagsläge vi inte riktigt känt av tidigare. Varje storyline förtätas och tas på största allvar men framför allt är det livet och tiden som pågår – samtidigt som hotet finns i horisonten, och horisonten faktiskt är (i motsats till när Daniels var inlåst) reell. Säsongens högsta utsiktspunkt hittills var de korsklippta slutscenerna i två kök i episod 4 – en startpunkt för ännu större tv-dramakonst.
7. Masters of Sex (Showtime/HBO Nordic)
Olyckan och falskheten ruvar tungt över all atmosfär, och alla rollgestalter, i inledningen av säsong 2 – från den desperata gayhistorien (vilken isande förtvivlan!) till Dr Masters hopplösa föräldraarv och oförmögenhet att hantera sitt livs förälskelse.
8. Ray Donovan (Showtime/HBO Nordic)
Skulle man inte kunna definiera den här serien som en rätt genial – och skamlös – stilmix mellan Sopranos, Entourage och Banshee? Underbar tempohöjning direkt i säsongspremiären.
9. Married (FX)
FX har ett par nya vuxna, vassa relationsdramedys ute nu varav jag gillar denna av Andrew Gurland bäst – men även You’re the Worst av Stephen Falk (Weeds, Orange is the New Black) är sevärd.
10. Maron (IFC)
Nu har vi sett hur Marc Maron verkligen kan få den vitala men småveliga hybriden av Curb Your Enthusiasm och Louie att fästa – genom att staga upp meta-storyn i sin egen radiobranschvärld.