I've got compassion running out of my nose, pal. I'm the Sultan of Sentiment.« – Albert Rosenfield
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 4, Rest in Pain.
Alla moders cliffhanger hänger och dinglar framför oss när vi kastar oss över avsnitt fyra. Cooper vet vem som mördade Laura! Eller nej, det vet han ju inte alls. Vilken kort serie det hade blivit! Istället förklarar han sin dröm, så gott det går och med yttersta allvar, för Harry och Lucy över en rejäl frukost på Great Northern.
(Innan dess har han hunnit flirta lite mer med Audrey och fått henne att avslöja att det var hon som skrev lappen med »Jack with One Eye« i förra avsnittet. Vi får lite mer info om One-Eyed Jacks, i en scen där Cooper visar sin manipulativt coola sida medan Audrey är alldeles till sig över specialagenten – som hon råkar kalla »Colonel Cooper«.)
Cooper vet nu, via drömmen, att det finns en MIKE och en BOB – ej att förväxlas med Bobby och Mike. MIKE är den enarmade mannen – han tröttnade på dödandet och kapade sin egen arm för att slippa driften. Men BOB fortsätter. Budskapet: knäck koden, lös brottet. Det är tur att Cooper minns sina drömmar så väl och är så duktig på drömtydning, själv hade jag på sin höjd kommit ihåg att drömmen innehöll en konstig snubbe som snackade baklänges och dansade till mystisk jazz. Men vad dröm-Laura viskade i Coopers öra minns han faktiskt inte. Harry och Lucy suckar. Damn!
Det är tur att Cooper minns sina drömmar så väl och är så duktig på drömtydning, själv hade jag på sin höjd kommit ihåg att drömmen innehöll en konstig snubbe som snackade baklänges och dansade till mystisk jazz.
Ska vi ta ett kort ögonblick och säga något om Sheriff Harry S. Truman? Man kan göra sig lite lustig över hans ibland tveksamma polisarbete, men vilken tolerant typ han är ändå, den gode Harry. Inte nog med att han tvärtemot den stereotype småstadssheriffen låter en FBI-agent helt ta kommando över utredningen (se: en miljon andra filmer och teveserier, eller för den skull de samarbetsovilliga poliserna Chris Isaak och Kiefer Sutherland tvingas hantera i samband med mordet på Theresa Banks i Twin Peaks: Fire Walk With Me), han är också öppen för Coopers udda arbetsmetoder. Lite knirr och knarr, visst, men han hänger ändå villigt med när Coop snackar Tibet och drömtydning. Vi börjar förstå varför när The Bookhouse Boys introduceras senare i avsnittet.
Visst, kalla mig gärna cold blooded, Dr. Hayward, men i scenen på bårhuset, där Albert hamnar i bråk med alla närvarande och får en smäll på käften av Harry, är jag Team Albert hela vägen. Kanske lite sent att dra in krav på realism här bland all drömtydning, men hallå, vill de lösa mordet på Laura eller inte? Låt Albert, som förresten är expert på sånt här, göra sitt jobb. Väldigt oproffsigt beteende av Harry, Doc och till och med Cooper, som beordrar Albert att släppa ifrån sig Lauras kropp till begravningen – och samtidigt köper sig ännu fler förtroendepoäng hos lokalbefolkningen med sitt diplomatiska (om än antagligen regelvidriga) agerande. Att Albert sedan är en social ångvält som vräker ur sig förolämpningar varhelst han vänder sig må väl vara hänt.
Invitation to Love är namnet på den såpopera som tillsammans med nyhetssändningar dominerar tevetablån i Twin Peaks, och i ett bredare perspektiv fungerar den som en metakommentar till serien, vars egna dragning mot såpahållet blir allt tydligare för varje avsnitt som går. Just den här aspekten av Twin Peaks är något som vissa framför som ett exempel på seriens förfall – att den började handla om något annat än Lauras mord och därmed blev ointressant. Men redan nu är vi egentligen nere till knäna i såpan, det är ingenting som utvecklas sent i serien (även om det kanske accentueras mer under den andra säsongen). Om något, så signalerar Invitation to Loves närvaro i det här avsnittet att Lynch och Frost nu lägger i en ny växel i såpaberättandet: Leland Palmer har teven på i bakgrunden när han får lugnande medel för att orka med begravningen, och i Invitation to Love presenteras skådisen Selena Swift som tvillingarna Emerald och Jade (en ond, en god), precis när Lauras kusin Madeleine ringer på dörren. Maddie, som är kusligt lik Laura – och såklart spelas av samma skådespelare, Sheryl Lee – har bestämt sig för att komma på begravningen och vara ett stöd åt sina släktingar under sorgearbetet. Leland kan knappt tro sina ögon.
Om något, så signalerar Invitation to Loves närvaro i det här avsnittet att Lynch och Frost nu lägger i en ny växel i såpaberättandet
Normas fängslade make Hank har goda chanser att bli frisläppt vid ett nära förestående möte med kriminalvården. En lätt slemmig representant för denna vill höra med Norma hur hon hade tänkt hjälpa Hank att komma tillbaka som rekorderlig samhällsmedborgare vid en frigivning. Norma säger att Hank får jobb på The Double R – men hennes ögon säger något annat. Det är som att hon vill säga nej, håll honom inlåst – men hon kan eller vågar inte.
Härpå följer ett besök av Harry och Cooper hos Leo Johnson – en scen som osar Law & Order. Bara det att Leo står och hugger ved och i ren protest inte slutar när bylingen kommer och hälsar på är som taget ur den berömda evighetspolisserien, där bartenders, brevbärare och grönsakshandlare aldrig upphör med sina sysslor när the murder police tittar förbi. Leo förnekar naturligtvis all koppling till Laura, men Cooper köper det inte. Leos alibi är att han var ute och körde truck natten då Laura mördades – men vi vet ju redan att hans telefonsamtal hem till Shelly inte alls var från Butte, Montana.
Major Briggs gör ett nytt försök att nå fram till sin ohängde son Bobby innan de ger sig av till Lauras begravning. Det går väl sådär. Bobby kan inte riktigt relatera till majorens lite kantiga men fina funderingar kring hur vi hanterar förlusten av de som står oss nära. Pappa Briggs begår sedan en dödssynd genom att antyda att tuffa Bobby är nervös eller rädd inför begravningen, något som får sonen att explodera i rebellisk trulighet, med uppkavlade kavajärmar och allt. Men det är en rörande scen om en far som försöker nå sin son, om än på ett avigt sätt.
Mordnatten ter sig, utöver det grymma mordet, allt mer djävulsk, ju fler detaljer som framträder.
På polisstationen summerar en minst lika sur Albert sina rättsmedicinska fynd för Cooper och Harry. Newsflash: Laura var kokainist. Cooper får vatten på sin drömkvarn när Albert berättar om hur Laura troligtvis bundits. Mordnatten ter sig, utöver det grymma mordet, allt mer djävulsk, ju fler detaljer som framträder. Albert har även avsikt att överlämna en rapport om händelsen på bårhuset till Cooper, men får kalla handen med en motivation som klingar lite falskt med tanke på det Twin Peaks vi hittills sett: Cooper menar att under den korta tid han vistats i den lilla staden har den visat sig från sin bästa sida, med ärlighet, hederlighet och moral. Ett mordfall drabbar och påverkar minsann alla som bor i samhället! (Förslagsvis undantaget alla de som verkar ha glömt Laura efter typ två dagar då, eller vad säger ni, Donna, James osv?)
Big Eds och Nadines relation fördjupas och förklaras en aning – för bara något avsnitt sedan såg vi en öppning för Ed att ta sig ur sitt äktenskap och äntligen få sin Norma, men med Hanks eventuella frigivning och Nadines nyfunna kärlek för Ed känns han mer snärjd än någonsin. Nadine verkar också lite mer galen än tidigare, och när hon berättar om hur hon brukade se Ed och Norma som tonårspar anar man en större historia. Men den får vi inte nu, eftersom James stövlar in och meddelar att han inte kommer att gå med på begravningen.
På Great Northern gör man sig också redo för begravningen och medan makarna Horne bråkar över Johnny, som först vägrar ta av sig sin indianhövdingsskrud, smyger sig Audrey in i en halvhemlig lucka i korridorsväggen och in i ett mellanrum mellan väggarna, varifrån hon kan spionera på sina föräldrar. Ska vi gissa att denna spionerimetod återkommer i senare avsnitt?
Så till begravningen, som leds av en präst som ser väldigt mycket ut som David Lettermans kompis Gerard Mulligan. Hela Twin Peaks är där, inklusive Donna som har på sig en lite väl chic hatt. Cooper ägnar stunden åt att läsa av stämningen mellan folk, och det hela går ganska lugnt till tills James trots allt dyker upp och betraktar det hela på avstånd, och Bobby får ett utbrott och ställer till en scen. Det är snart fullt kaos – älskar när allt plötsligt går över i slow-mo – och kulminerar i en närmast farsartad men samtidigt tragisk situation då en förtvivlad Leland kastar sig på Lauras kista och åker upp och ner när kistnedsänkningsmaskineriet havererar.
(Sedan en klassisk stämningsbild – är det första gången vi ser trafikljusen vaja i vinden?)
Efter begravningen får Cooper lära känna The Bookhouse Boys, ett hemligt sällskap som svurit en ed på att bekämpa de mörka krafter som existerar i bygden. I praktiken tycks det dock mest innebära att man genskjuter knarkleveranser och sätter press på lokala langare, vilket man kan tycka att Harry och Hawk – två av medlemmarna – borde kunna sköta på sin arbetstid. Men The Bookhouse Boys låter ju lite snyggare än »milis« eller »medborgargarde«, och så får man ju en egen mysig föreningslokal och allt. Även Big Ed, James och Lost Boys-bikern från piloten, Joey, ingår i sällskapet. Tillsammans har de frihetsberövat Jacques Renaults bror Bernard i hopp om att få detaljer om den knarktrafik som just nu kommer norrifrån och infesterar idyllen i Twin Peaks. Bernard skvallrar dock inte mer än han hade gjort i ett förhörsrum.
I själva verket har Jacques redan blivit varnad om att polisen är efter honom, och drar sig därför undan vägkrogen där han jobbar som bartender. Lätt panikslagen ringer han Leo, som står i köket och rensar stenar ur sin känga med en stilett. Som man gör. Leo sticker och plockar upp Jacques, som vill dra till Kanada tills saker och ting har lugnat ner sig.
Josie berättar för Harry att hon misstänker att Catherine och Benjamin Horne på något sätt vill sätta dit henne eller åsamka henne skada. Hon visar Harry det hemliga kassaskåpet med de dubbla liggarna – men! Fuskliggaren är borta! Quelle surprise. Klipp till: Catherine med liggaren. Josie har mycket att lära innan hon överlistar den ärrade Mrs Martell, som verkar kunna gå över lik – om hon inte redan har gjort det, vill säga – för att få sin vilja igenom.
Ständigt denna Laura! Som hon vände upp och ner på sin omgivning.
Att Cooper insåg att Dr. Jacoby inte var med på Lauras begravning är en sak – grundläggande polisarbete – men hur fan vet han att Jacoby ska dyka upp vid gravplatsen senare på kvällen? I vilket fall som helst överraskar Coop den färgstarka hjärnskrynklaren precis när han ska lägga ner blommor vid graven, och jag vet inte om det är den sena timmen eller stundens allvar, men plötsligt står Dr. Jacoby där och kallar sig själv bluffmakare och säger att han inte trodde att han kunde bry sig om andra människor innan han träffade Laura. Ständigt denna Laura! Som hon vände upp och ner på sin omgivning.
Jag är väldigt förtjust i avsnittets sista scen. Cooper och Hawk kopplar av med en öl på Great Northern och snackar drömsjälar, samtidigt som det pågår pardans, som en allt mer sönderfallande Leland Palmer pinsamt avbryter. Han måste eskoteras från lokalen. Arme Leland. Det är fullmåne. Trafikljuset lyser rött.